Varför tar alla överviktiga personer så illa upp?

Fetma räknas inte som en sjukdom, som tex alkoholism. Därför får så få hjälp och stöd av vården. det är inget som motiverar att skattepengarna ska gå till att behandla fetma, endast de sjukdomar som kan orsakats av övervikt är motiverat eftersom det inte bevisligen kan ha med fetma att göra. olika hjärta-kärl sjukdomar, diabetes osv

Det kostar samhället mycket pengar. många erbjuds gratis operation, men först när det anses motiverat nog..

Fingervising. Grov sådan. Gör man en bättre, till exempel Mifflin-uträkning så kan det variera rätt mycket.

Tre kvinno, alla 25 år:
Kvinna 1: 1761 kcal / dag
Kvinna 2: 2434 kcal/dag
Kvinna 3:  1483 kcal/dag

Det skiljer 1000 kcal i behov mellan dessa 3 kvinnor och två av dem har inte behov som kommer inte ens upp i 2000 kcal om dagen.

Jag ligger på något motsvarande kvinna 3. Viktnedgång för mig innebär konstant hunger, eftersom jag behöver minska intaget med 500 kcal/dygn för att tappa 0,5 kg i veckan. Det är vedervärdigt att vara hungrig i 6 månader, mina hungerskänslor dämpades inte alls efter någon dag eller vecka som det så hurtigt alltid står i tidningar.

Men då kan du kanske också förstå att även om viljan finns, så är det livssituationen som kan göra det så svårt, att viktnedgång är närapå ömöjligt vid vissa tidpunkter i livet?

Hur mycket våld kan du göra på dig själv och hur länge?

Hur länge har DU varit hungrig som längst?

Och då var vi återigen inne på att feta/alkoholister/rökare osv är karaktärssvaga, lata individer eller?

Vissa saker kan man vilja, men omständigheterna runt omkring gör det väldigt svårt. Har du ett matmissbruk som grundar sig i ångest?

Hur länge har du personligen levt under kalorirestriktioner? Hur många sociala event har du tackat nej till mat på? Frukost, lunch, fika, middag med kompisar, vänner, kollegor? Med övervikt/fetma pratar vi inte om att ta sig i kragen under ett par veckor, utan månader eller år. Under denna tid ska du dessutom hantera egen/anhörigs sjukdom, jobbproblem allt elände som du tidigare klarat av med att äta något gott. Vad gör du med din ångest om du ska ordna viktnedgången på egen hand?

Det är lättare att sluta missbruka alkohol än mat. Du måste hela tiden fortsätta hantera det som du missbrukar, alkohol kan du sluta helt med, men inte mat.

En framgångsrik viktnedgång är ett större projekt än att bara vilja. Jag VILL springa maraton IDAG, men har astma och har aldrig löptränat. Möjligtvis kan jag springa maraton om ett år, när jag ordnat gynnsamma omständigheter för det. Samma gäller för viktnedgång, gynnsamma omständigheter först, sedan succé.

"Ööööh, du vet om att du väger för mycket va?" är till lika stor hjälp som att en blivande maratonlöpare får ett par skor i storlek 36 i present, men fötterna är 41. Felriktad hjälp är meningslös.

Nej en sjukdom är inte samma som en diagnos. Oftast söker du sjukvård pga en eller flera diagnoser. Tex om en överviktig söker hjälp för ökad törst och dimmig syn tex. Då ska läkaren se om det finns en bakomliggande sjukdom till personens besvär. I detta fallet kan det vara diabetes vilket kan orsakas av övervikt.

Syndrom är ett samlingsnamn för ett antal symptom som är typiska för en viss sjukdom, men som inte är själva sjukdomen i sig. Ett syndrom kan till exempel orsaka ett hjärtfel. Då är hjärtfelet en sjukdom, men inte själva syndromet.

Amfetamin är vanligt att ta för att slippa känna hunger och bli mer aktiv. Många Hollywood stjärnor tog bantnibgspreparat med amfetamin för några är sedan. Värsta innegrejen. Och det kan man få på recept.

Vad föreslår du då att en läkare ska ge för behandling till en person som är överviktig då? Den är ju sjuk enligt dig, då måste man också ha en utprovad och etiskt försvarbar behandling att erbjuda. Jag anser inte att varken amfetamin eller operation är en bra lösning på ett tillstånd som faktiskt inte är permanent.

Nu gick du lite i min fälla. Vilket så klart var meningen att någon skulle göra. 

Poängen med mitt inlägg var att en ålder inte kan säga hur mycket någon behöver äta för att ha kvar sin vikt, gå upp, eller ner. Dessa tre kvinnor är lika gamla, men om de gjorde som livsmedelsverket tummar, dvs äter mellan 2000 och 2400 kcal om dagen så blir det fel, inte bara åt ett håll.

Nja. Ens basala energibehov beror helt på ålder, längd och vikt.

Jag styrketränade sex dagar i veckan och även då skulle jag gått upp i vikt om jag åt 2400 kcal/dag, tyvärr. Detta beror på att jag är kort, 156 cm och vägde runt 53-55kg. Jag skulle ligga på 2100 kcal/dag för att behålla min vikt.

Ta sedan en kvinna, i samma ålder som jag var då, men med annan längd och vikt men med samma aktivitetsnivå;

170 cm, 65 kg, träning 6 dagar i veckan; 2453 kcal/dag.

Och nu räknar jag som sagt med rätt hög aktivitetsnivå. Jag räknar inte det du skriver med situps och träning som hög så om jag räknar det som medelmåttig aktivitetsnivå (1-3 gånger i veckan) och då hamnar 170 cm-kvinnan på 1955 kcal/dag. Alltså rätt långt ifrån 2400 kcal/dag. Så 2400 kcal är inte en snål tilldelning; den är väldigt generös.

Det är därför det är så himla dumt att säga att en kvinna i en viss ålder ska ligga på ett visst intag av kalorier; för det är så himla individuellt. De har tagit medelkvinnan; Hon som är runt 167-170 cm och är normalviktig med en normal aktivitetsnivå.

Därför bör man räkna ut sitt egna kaloribehov utefter ens egna förutsättningar.

Ja. Jag räknade kalorier när jag började min viktnedgång. Tillslut lärde jag mig att höfta lite. Man lär sig vad som är kaloririkt och vad som inte är det, vad man bör äta för att känna sig mätt.

Ja, det är sjukt hur mycket kaloririk exempelvis en frukost kan vara beroende på vad man äter. Oftast äter man dessutom saker som inte är särskilt mättande; Mycket kolhydrater och lite protein; Smörgås med mjölk/juice. Man äter oftast väldigt osmart helt enkelt.