Är det ett alternativ att vara hemma tillsammans första tiden dels så att ni båda får lära känna bebisen och den får två närvarande föräldrar och dels för att han kan få lite egentid med sina stora?
Inte för att skrämmas, men det kan vara mycket slitigt och tufft med en bebis, och om ni hjälps åt i alla fall första halvåret har ni mycket att vinna på det, hela familjen
Vi har inte diskuterat det så långt hur länge han ska vara hemma i början. Vore ju dock kanon om han kunde ta mer än de tio dagarna. Speciellt om det är viktigt för honom att han de stora barnen hemma och att vi boundar som familj. Men samtidigt vill man ju att vårt framtida barn ska kunna vara hemma längre också, och inte behöva börja förskolan så tidigt. Men vi får se hur det blir med allt. Ett snack behövs iaf, helt klart!
Varför?
Det räcker gott att ts sparar och styr hela hennes ledighet själv och att ts sambo gör som han vill. Finns ingen grund att behöva sponsra varandra. Ts är ju inte livegen så hon kan bekosta sitt liv och föräldraledighet själv.
Jag förstår dig i alla fall. Det är en speciell tid när man kommer med en ny bebis. Man är utmattad, trött, har kanske bristningar som gör ont, eller järnbrist om man förlorat mycket blod under förlossningen. Det dröjer länge innan babyn sover hela nätter, man måste upp och amma - flera gånger per natt i början - och därför är det livsviktigt att man kan sova medan babyn sover på dagen. Amning är också superviktigt, livsavgörande för barnet, och för att komma igång med den behöver man vila och lugn och ro. Och till allt detta praktiska och fysiska, kommer det känslomässiga med att fatta att man är mamma nu, att bonda med bebisen.
Jag hade ABSOLUT INTE velat ha ett par små tillsyns- och vårdbehövade styvbarn där under den perioden! Det var tillräckligt illa när jag fick mitt andra barn, och jag drabbades av svår sömnbrist då jag inte kunde sova med henne på dagen, eftersom storebror var uppe och for. Hade han varit någon annans barn och jag hade utsatts för detta i mitt utmattade tillstånd, så hade jag nog blivit både bitter och arg.
Jag tycker att mamman borde kunna ha dem på heltid under den första månaden, i alla fall. Hon har ju själv fött barn för inte så länge sedan, hon borde förstå (även om din man inte gör det).
Är du alldeles säker på att du VILL leva ditt liv i en styvfamilj, för övrigt..? För nu har du ju fortfarande chansen att gå, och träffa en annan, barnfri man. Det skulle göra ditt liv SÅÅÅ mycket bättre livet ut. Så fort du är gravid, så är dina valmöjligheter borta. Även om du skulle ta bebisen och lämna din man, så kommer du aldrig mer att få en kärnfamilj.
Fast det här resonemanget känns också konstigt och sorgligt. Att se föräldraledigheten som att man "förlorar pengar". Ibland längtar jag tillbaka till den tiden, då det var självklart att fruarna slutade jobba när de blev gravida. Då var det väl inga nyblivna mammor som satt och räknade på att "nu förlorar jag si och så mycket pengar, jämfört med om jag skulle vara på min gamla arbetsplats i stället".
Som jag ser det gifter man sig innan barnen kommer, och har alla pengar tillsammans, oavsett vem som arbetar ute och vem som arbetar i hemmet. Begreppet "mitt inkomstbortfall" - finns inte.
Alltså, min mamma var alltid hemmafru (sedan jag föddes), och det där är inget jag känner igen alls. Mina föräldrar diskuterade alla ekonomiska beslut och bestämde tillsammans. Fanns inte på kartan att de skulle tänkt att det var min pappas pengar enbart. Och så borde det vara inom ett äktenskap även idag. Samboförhållanden kan fungera annorlunda, för då har man inte tagit på sig något ansvar för varandra. I Äktenskapsbalken står det dock glasklart, att makarna ska leva på samma nivå.
Som sagt, det där känner jag inte igen alls. Jag tycker att det är självklart att man har ett gemensamt konto som gifta, som båda har rätt att ta ut pengar ifrån. Stora inköp diskuterar man förstås (vad som är ett stort inköp är relaterat till hur mycket pengar man har, i vissa familjer kan det vara en ny BMW och i andra en bit oxfilé). Det är lika lite OK att den som arbetar ute springer och köper en bil utan att stämma av först, som att den som arbetar hemma gör det. Hennes arbete med barn, hem och trädgård är ju förutsättningen för hans karriär och intjänande av pengar. Du verkar ha en så tråkig syn på tingen!
Jag hoppas att du aldrig ger dig in i ett äktenskap eller samboförhållande med någon.
Det här kommer sluta i katastrof tror jag. Din sambo vill inte acceptera att drömmen om kärnfamiljen är över, för alltid.
Han kan inte förvänta sig att du ska se hans barn som dina, ditt barn kommer du älska ofantligt mycket mer, och det kommer bli tydligare när du väl fått barnet.
Jag tycker du ska tänka efter många gånger innan du blir gravid med honom för efter det är det för sent. Han förväntar sig att du ska ta en mammaroll åt en annan kvinnas barn, är det verkligen vad du vill?