• Bonusbonus89

    Måste bonusbarnen vara hemma på heltid när jag får min bebis?

    Hej, jag behöver råd och tips över hur jag ska tänka och agera i en jobbig situation.

    Jag och sambon planerar att bli gravida och med tanke på att han redan har två barn sedan tidigare har vi redan nu börjat diskutera praktiska frågor. En sak som har dykt upp är föräldraledighet. För mig känns det givet att vilja vara hemma ensam med min förstfödda (iaf till en början), men att jag hämtar bonusbarnen (som vi har varannan vecka, 2 och 6 år) tidigare någon gång i veckan. Min sambo verkar tycka att det är konstigt/sorgligt att jag inte vill ha hans barn hemma mer. Det ger mig så dåligt samvete. Jag vill ju också kunna ge fullt fokus till min förstfödda på samma sätt som han och hans ex fick göra. Det gör mig ledsen, för jag älskar ju hans barn, men min dröm om att bli mamma och att hitta på saker med min bebis som föräldraledig är också stor. Känns som att det blir begränsat om jag automatiskt ska ha de andra på heltid också.

    Är jag egoistisk som tänker så här? Eller vad finns det för argument för min sak/hans sak?

    Snälla hjälp mig, antar att det finns många i samma sits!

    /Bonusmamma

  • Svar på tråden Måste bonusbarnen vara hemma på heltid när jag får min bebis?
  • Anonym (H)
    Anonym (XXX) skrev 2021-04-28 08:33:39 följande:

    Som jag ser det gifter man sig innan barnen kommer, och har alla pengar tillsammans, oavsett vem som arbetar ute och vem som arbetar i hemmet. Begreppet "mitt inkomstbortfall" - finns inte. 


    Vi är gifta men anser inte att vi vill ha gemensam ekonomi på slla plan. Det är väl ändå upp till var och en att bestämma.

    Det vi diskuterar här är från början en person som anser att ts partner inte skall kompensera ts för inkomstbortfall om hon inte har hans barn hemma.

    Jag vill ha mina pengar och inte behöva fundera på om jag spenderar för mycket på bekostnad av den andre. Vi har olika sätt att konsumera och min konsumtion skall inte gå ut över hans sparande. Anser jag, jag hade blivit begränsad oavsett hur mycket han tyckt att jag får göra precis vad jag vill med gemensamma pengar.

    Därav. Han kompenserar för inkomstbortfall när jag är hemma. Det betyder inte att jag inte vill vara hemma med barnet vilket var vad som diskuterades
  • korngryn
    Anonym (XXX) skrev 2021-04-28 08:04:54 följande:

    Fast det här resonemanget känns också konstigt och sorgligt. Att se föräldraledigheten som att man "förlorar pengar". Ibland längtar jag tillbaka till den tiden, då det var självklart att fruarna slutade jobba när de blev gravida. Då var det väl inga nyblivna mammor som satt och räknade på att "nu förlorar jag si och så mycket pengar, jämfört med om jag skulle vara på min gamla arbetsplats i stället". 


    Nej, man kan ju inte förlora pengar som inte finns. Då hade de ju INGA pengar istället, och kunde inte försörja sina egna barn. DET om något är konstigt och sorgligt. Att vara beroende av allmosor från sin man, som i utbyte mot sex kanske kunde sticka till henne några kronor till vantar, mat eller något annat som hon önskade ge sitt barn, OM han hade lust och var på det humöret. Att aldrig kunna svara på barnets fråga om hon kunde följa med kompisarna till badhuset eller få ett par jeans eller en leksak, utan alltid vara tvungen att svara det vet jag inte, det beror på vilket humör pappa kommer att vara på.
  • Anonym (M)
    Anonym (XXX) skrev 2021-04-28 08:32:00 följande:

    Det är ju det jag säger, att hon kanske ska fundera på om det är detta hon vill, medan det ännu finns tid. Om  mannen är så enastående att han är värd det.

    Jag skulle som sagt ABSOLUT INTE ha velat det där, och av många anledningar. Bara en sådan sak, som att det inte skulle vara nytt och speciellt för mannen med alla stegen - det positiva graviditetstestet, inskrivningssamtalet på MVC, ultraljudet, förlossningen, hemkomsten från BB... Han har ju varit med förr. Det är gammal skåpmat för honom. I värsta fall blir hon jämförd med den förra frun på ett negativt sätt: "hon försökte inte dra växlar på sin graviditetet så där som du gör, hon arbetade och skötte hemmet in i det sista", "hon skrek inte på det där sättet när hon födde, hon var så DUKTIG"... NÄ. 

    ...och sedan kommer alla problemen med det juridiska, barnens kommande arv, TS kanske måste gå från huset för att lösa ut styvbarnen om mannen dör, sådana saker...

    Att man kan ha relationer med personer som har barn när båda är medelålders och har stora barn, och har varit med förr och är luttrade, är en annan sak. Men att i första läget som ännu ung kvinna (eller man för den delen) välja B-alternativet, tycker jag känns synd.


    Ja absolut där håller jag med, det är ju sådant man måste reda ut innan, så man inte sitter där och är missnöjd och bitter sen och det går ut över barnen. Tyvärr händer ju det. Fast även om det inte är första barnet är ju varje graviditet och varje förlossning speciell såklart, men visst det är ju inte riktigt samma som med första, fast däremot slipper man ju då nervositeten och rädslan som ofta finns då istället. Sen får man ju verkligen hoppas att ens partner förstår att alla är olika och alla graviditeter är olika och att man slipper spydiga kommentarer. Men är det en sån person borde det ju märkas tidigare tänker jag.

    Haha B-alternativet, det lät ju lite sorgligt. Har man väl fått barn är man förbrukad sen haha. Förstår väl hur du menar tror jag, såklart blir det aldrig samma som om man träffar någon utan barn.
  • Anonym (Freddy)
    Bonusbonus89 skrev 2021-04-26 19:28:48 följande:
    Jag förstår hur allt detta låter. Men han är verkligen världens bästa person. Jag är helt övertygad om att det inte handlar om att pressa mig, han inser nog inte att det blir lite det han gör. Han tycker bara att det är extremt viktigt att vi är en familj och att hans barn alltid känner sig inkluderade på samma sätt som våra gemensamma kommer att göra. Och det vill ju givetvis jag också, vi ser bara lite olika på hur vi kommer dit. Hur mycket jag älskar dessa barn och önskar att de var våra gemensamma så är dem inte det.

    Jag vill också få uppleva bebisbubblan och ge fullt fokus till min förstfödda. Det handlar inte om att jag vill åsidosätta dem. Tror som vissa av er säger också att de kommer ha det bra mycket bättre i skolan och förskolan än hemma med mig.

    Jag håller med Teddy fast utan det där medvetna utnyttjandet. Jag tror att många pappor omedvetet vill återskapa kärnfamiljen, den som de själva har krossat för sina barn tillsammans med sitt ex. Det är ett dåligt samvete som styr i många situationer och när du sätter gränser för dina egna behov så är det lätt att det poppar ur ifrågasättanden om dina motiv.


    Jag ser att du och din man har pratat och att han är villig att se saker ur ditt perspektiv, det är bra. Men håll i bakhuvudet att det är så här för honom och ta inte åt dig ifall han slänger ur sig saker som ifrågasätter dig, rentav anklagar dig. Kom ihåg att han bär ansvaret för den situation som han har satt sig i och att den rätta vägen att lindra det dåliga samvetet inte är att du börjar göra avkall på dina behov. Tvärtom. 


    Känner du att du vill ha tid för din bebis, vilket är självklart att du som förstagångsmamma behöver, så är det bäst för er alla, även hans barn, att du får det. Att bli mamma är att träda in i en ny roll och många nya känslor att möta. Om du till exempel skulle vara ensam med hans barn och med din bebis så kan det bli dig övermäktigt, jag säger KAN bli övermäktigt, att hantera. Det är inget att skämmas över och inget som du ska trycka undan, bita ihop och stå ut med. Din bebis behöver en lugn och trygg mamma, din bebis har bara dig som mamma och det är ditt stora ansvar att bära. Allt det andra är din mans och hans ex att bära. 


    Du låter snäll och omtänksam och som att du vill alla väl i det här. Var rädd om dina egna gränser, det är det snällaste du kan göra för alla inblandade. 

  • Anonym (Ia)

    Inga argument överhuvudtaget bör krävas. Väljer han att skaffa barn ihop med dig så får han förstå att du är förstföderska och inte någon trebarnsmamma.

    Jag fick barn med en man som har barn sen tidigare och blev så fruktansvärt sönderstressad och illa behandlad utav honom o hela cirkusen som tillhörde. Han utnyttjade de 10 dagarna till att underhålla sina två tonåringar, mamman blev galet svartsjuk och ville inte ha barnen hos sig när gemensamma bebisen kom o han var på mig om att serva hans barn som nyförlöst när han började jobba för ?jag visste minsann vad jag gav mig in på?. Det här förstörde min första tid som nybliven mamma och har kämpat med en depression i år som jag än idag har men av.

    Egentligen vill jag råda dig att skaffa barn med en barnfri man istället men om du är säker på att din partner är rätt så måste du tyvärr sätta gränser för annars äts du upp från alla håll och kanter.

  • Anonym (XXX)
    korngryn skrev 2021-04-28 08:46:13 följande:
    Nej, man kan ju inte förlora pengar som inte finns. Då hade de ju INGA pengar istället, och kunde inte försörja sina egna barn. DET om något är konstigt och sorgligt. Att vara beroende av allmosor från sin man, som i utbyte mot sex kanske kunde sticka till henne några kronor till vantar, mat eller något annat som hon önskade ge sitt barn, OM han hade lust och var på det humöret. Att aldrig kunna svara på barnets fråga om hon kunde följa med kompisarna till badhuset eller få ett par jeans eller en leksak, utan alltid vara tvungen att svara det vet jag inte, det beror på vilket humör pappa kommer att vara på.
    Alltså, min mamma var alltid hemmafru (sedan jag föddes), och det där är inget jag känner igen alls. Mina föräldrar diskuterade alla ekonomiska beslut och bestämde tillsammans. Fanns inte på kartan att de skulle tänkt att det var min pappas pengar enbart. Och så borde det vara inom ett äktenskap även idag. Samboförhållanden kan fungera annorlunda, för då har man inte tagit på sig något ansvar för varandra. I Äktenskapsbalken står det dock glasklart, att makarna ska leva på samma nivå. 
  • korngryn
    Anonym (XXX) skrev 2021-04-28 08:33:39 följande:

    Som jag ser det gifter man sig innan barnen kommer, och har alla pengar tillsammans, oavsett vem som arbetar ute och vem som arbetar i hemmet. Begreppet "mitt inkomstbortfall" - finns inte. 


    Även om man är gifta så är ens egna pengar ens egna pengar. Det är först vid dödsfall eller separation som giftorättsgods blir ett begrepp.

    Och ÄVEN om man skulle ha alla pengar gemensamt är det ju ändå den personen som faktiskt har jobbat och slitit ihop pengarna som bestämmer över dem. Du kan ju inte ta pengar som din man har tjänat utan att fråga honom (och helst kompensera honom på ett sätt som han bedömer lämpligt) även om de sitter på ett gemensamt konto som du har ett extrakort till. Han kan ju däremot förfoga fritt över de gemensamma pengarna eftersom det är han som har tjänat dem.

    Du måste väl hålla med om att detta leder till en rejäl obalans i relationen?
  • Anonym (XXX)
    korngryn skrev 2021-04-28 09:00:23 följande:
    Även om man är gifta så är ens egna pengar ens egna pengar. Det är först vid dödsfall eller separation som giftorättsgods blir ett begrepp.

    Och ÄVEN om man skulle ha alla pengar gemensamt är det ju ändå den personen som faktiskt har jobbat och slitit ihop pengarna som bestämmer över dem. Du kan ju inte ta pengar som din man har tjänat utan att fråga honom (och helst kompensera honom på ett sätt som han bedömer lämpligt) även om de sitter på ett gemensamt konto som du har ett extrakort till. Han kan ju däremot förfoga fritt över de gemensamma pengarna eftersom det är han som har tjänat dem.

    Du måste väl hålla med om att detta leder till en rejäl obalans i relationen?
    Som sagt, det där känner jag inte igen alls. Jag tycker att det är självklart att man har ett gemensamt konto som gifta, som båda har rätt att ta ut pengar ifrån. Stora inköp diskuterar man förstås (vad som är ett stort inköp är relaterat till hur mycket pengar man har, i vissa familjer kan det vara en ny BMW och i andra en bit oxfilé). Det är lika lite OK att den som arbetar ute springer och köper en bil utan att stämma av först, som att den som arbetar hemma gör det. Hennes arbete med barn, hem och trädgård är ju förutsättningen för hans karriär och intjänande av pengar. Du verkar ha en så tråkig syn på tingen!
  • korngryn
    Anonym (XXX) skrev 2021-04-28 09:00:06 följande:

    Alltså, min mamma var alltid hemmafru (sedan jag föddes), och det där är inget jag känner igen alls. Mina föräldrar diskuterade alla ekonomiska beslut och bestämde tillsammans. Fanns inte på kartan att de skulle tänkt att det var min pappas pengar enbart. Och så borde det vara inom ett äktenskap även idag. Samboförhållanden kan fungera annorlunda, för då har man inte tagit på sig något ansvar för varandra. I Äktenskapsbalken står det dock glasklart, att makarna ska leva på samma nivå. 


    Kul för henne, men de flesta har precis motsatt erfarenhet.

    Att äktenskapsbalken säger Samma nivå är ju rätt ointressant eftersom det inte står något om VILKEN nivå. För den nivån bestäms ju helt av den som har beslutanderätt över pengarna (alltså mannen i din drömvärld).

    Läs lite på forum där det är många män som skriver. Det står fullständigt glasklart att män som tjänar mer eller t o m står för all inkomst, anser att de därmed också ska bestämma mer/allt. Frun ska helst inte öppna käften eftersom hon inte bidrar.
  • korngryn
    Anonym (XXX) skrev 2021-04-28 09:10:17 följande:

    Som sagt, det där känner jag inte igen alls. Jag tycker att det är självklart att man har ett gemensamt konto som gifta, som båda har rätt att ta ut pengar ifrån. Stora inköp diskuterar man förstås (vad som är ett stort inköp är relaterat till hur mycket pengar man har, i vissa familjer kan det vara en ny BMW och i andra en bit oxfilé). Det är lika lite OK att den som arbetar ute springer och köper en bil utan att stämma av först, som att den som arbetar hemma gör det. Hennes arbete med barn, hem och trädgård är ju förutsättningen för hans karriär och intjänande av pengar. Du verkar ha en så tråkig syn på tingen!


    Hennes arbete hemma är inte alls en förutsättning för hans karrlär. Han skulle kunna jobbs med precis samma sak ändå. Att hon har diskat stekpannan 3 ggr under dagen och sopat upp smulor som aldrig hade hamnat på golvet om hon inte hade varit hemma, gynnar ju inte hans karrlär på något sätt.

    Det finns inte en man vid sina sinnens fulla bruk som anser att någon annan ska ha åsikter om vad han ska lägga sina pengar (som han jobbat och slitit ihop) på. Särskilt inte om denna andra är en gratisätare som står i beroendeställning till honom. Vill han köpa en bil så har han ju all rätt i världen att göra det. Hans pengar.
Svar på tråden Måste bonusbarnen vara hemma på heltid när jag får min bebis?