Anonym (Den evige velaren) skrev 2021-04-28 12:07:09 följande:
Vi har gått hos en fantastisk parterapeut och dealat i flera år. Det är nog bara sån jag är som person, svårt att förlåta och släppa svek. Det tog år innan jag själv tog steget pga klarade inte av de känslorna mer. Har inte direkt levt loppan men har flytt in i fantasin när jag känt behov av det. Jag känner också att vi har sunkat ner förhållandet, tyvärr, men också utvecklats som människor paradoxalt nog. Jag hyste aldrig några förhoppningar om att barnet skulle göra det till en rosa idyll igen (tror inte på rosa idyll), det var ett rationellt beslut också pga min ålder, min önskan om att dottern skulle få ett syskon och att jag vet att jag på lång sikt skulle ångra mig mer om jag inte fick ett till barn. Och kanske att jag ville tvinga fram ett slut med den andre. Förstår inte hur graviditeten skulle vara en ursäkt för att inte ta tag i relationen. Det är väl tvärtom? Jag känner att jag klarar av konsekvenserna av hans och mitt beteende, men jag är orolig för att vi inte kommer vara lyckliga tillsammans.
Graviditeten är en ursäkt för att slippa ta ett aktivt beslut åt ena eller andra hållet. Graviditeten är ett faktum som gör att du kan fokusera på något nytt utan att egentligen ta några som helst konsekvenser av hur du betett dig. Att du släpper din verklighetsflykt är ju uppenbart inget du gör frivilligt. Hade du släppt honom om du inte blivit gravid?
Graviditeten blir helt enkelt ett nytt sätt att ägna sig åt verklighetsflykt. Du kan ägna dig åt barnet istället för er relation. Och det kommer givetvis inte att skapa ett lyckligt föräldraskap eller förhållande.
