Forum Otrohet - Sex & samlevnad
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Gravid men svårt att släppa en annan

    Tis 27 apr 13:22 Läst 0 gånger Totalt 37 svar
    Anonym (Den evige velare­n)
    Visa endast
    Tis 27 apr 13:22

    Hur börjar jag ens. Hade ett bra förhållande, trodde jag, tills för några år sedan. När vår dotter var 2 år konfronterades jag med det faktum att min sambo hade haft lite annan syn på trohet och ärlighet än jag. Ett engångsligg som jag tyvärr vet mer om än jag nu önskar uppdagades, och så har han sexchattat från och till anonymt med andra anonyma individer. Min värld rämnade, bla bla bla, jag hade svårt att förlåta men också lämna. Jag vred och vände på alla känslor (en aning för mycket i ärlighetens namn) och landade med tiden i nån slags varken eller-lösning. Bestämde mig för att skita i monogami och trohet, men ändå vara kvar i relationen. Tyckte själv det var ganska originellt vilket säger allt om mognadsnivån.

    Hade dock svårt att vara otrogen och bar på massa bitterhet. Ett strul, nån hångel men inte mer. Och sen så träffade jag en kille som var helt fel och rena drömmen samtidigt. Knäpp, vacker, omöjlig att ha en riktig relation med osv. Ömsesidig besatthet uppstod. Vi har totalt kanske spenderat 10 dagar ihop utspritt över åren men chattat regelbundet och jag inser att jag levt i en bubbla med honom mer än i relationen. Det senaste året har kontakten främst varit sexuell och helt och hållet digital. Det blev lite det jag levde för. Jag fattar inte hur jag lät det bli såhär viktigt och hur jag lyckades separera det från min relation. Den senaste tiden tappade jag intresset allt mer pga jag saknade det där andra: hålla hand, prata om livet, ta långa promenader osv. Men det var nån slags tillflykt ändå, en livlina till ett annat, roligare liv.

    Och nu är jag gravid med min kille. Var säker på att jag ville det. Men från stunden jag såg plusset kände jag panik. Det förgrenar sig i massa olika rädslor (för att återigen vara helt ofri, för att jag och killen har för många problem, för att jag inte kommer klara det) men också en stor sorg över att den där omöjliga fantasin tar slut. Jag både vill och inte vill släppa. Jag insåg inte hur stor plats den här mannen hade i mitt liv. Jag tror också att jag omedvetet ville bli gravid för att få stopp på det här, försöka återställa ordningen till hur det var innan allt detta började. (Inte enbart så klart, ville gärna ha ett till barn och ett syskon till min dotter.) Men nu vet jag inte om det kommer gå.

    Vad har ni för kloka inspel?

  • Tis 27 apr 14:53 #1 +1

    Som jag ser det har du inte varken accepterat eller bearbetat din killes otrohet utan stoppat huvudet i sanden och levt loppan och istället sprungit ifrån dom känslorna och dom konsekvenserna som otroheten innebar

    Nu kommer graviditeten att bli ännu en ursäkt för att inte ta tag i er relation och vad som faktiskt har hänt. Ni båda har sunkat ner och förstört er relation och ett barn kommer givetvis inte att göra allt till en rosa idyll igen. Det är en omöjlighet.

    Ni måste deala med otroheten och ta ett vuxet ansvar och lite jävla föräldraansvar. Boka familjeterapi asap och bit i det sura äpplet och jag skulle inte behålla barnet utan att först ta reda på om ni överhuvudtaget klarar av konsekvenserna av hur ni betett er mot varandra.

  • Ons 28 apr 01:48 #2

    Vad skulle du ge din bästa vän för råd om hon var i din situation?

    Vet du vad jag ser. En kvinna som är rädd för att vara ensam. Och som behöver bekräftelse som hon inte får av den hon lever med. Och så kan det ju vara - många många söker bekräftelse utanför förhållandet. Men det du fått av den här andra mannen verkar vara en pytteliten skärva av det du verkligen vill ha. Varför nöja sig? En fråga till dig är vill du verkligen ha barn med din kille? Det verkar så struligt alltihop. Varför komplicera allt med ett barn?

    Och ja, man blir ofri av barn. Så är det. De är underbara men man ska också veta att man får en liten diva och det är som att barnet säger hoppa och du säger hur högt... Långa promenader och djupa samtal - nej det finns inte ens tid att gå på toaletten eller tvätta håret. Så man behöver ha ett starkt fundament i förhållandet. Och ju knepigare förhållande desto mindre hårtvätt blir det.

  • Anonym (Den evige velare­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 28 apr 12:07 #3
    Fjäril kär skrev 2021-04-27 14:53:19 följande:

    Som jag ser det har du inte varken accepterat eller bearbetat din killes otrohet utan stoppat huvudet i sanden och levt loppan och istället sprungit ifrån dom känslorna och dom konsekvenserna som otroheten innebar

    Nu kommer graviditeten att bli ännu en ursäkt för att inte ta tag i er relation och vad som faktiskt har hänt. Ni båda har sunkat ner och förstört er relation och ett barn kommer givetvis inte att göra allt till en rosa idyll igen. Det är en omöjlighet.

    Ni måste deala med otroheten och ta ett vuxet ansvar och lite jävla föräldraansvar. Boka familjeterapi asap och bit i det sura äpplet och jag skulle inte behålla barnet utan att först ta reda på om ni överhuvudtaget klarar av konsekvenserna av hur ni betett er mot varandra.


    Vi har gått hos en fantastisk parterapeut och dealat i flera år. Det är nog bara sån jag är som person, svårt att förlåta och släppa svek. Det tog år innan jag själv tog steget pga klarade inte av de känslorna mer. Har inte direkt levt loppan men har flytt in i fantasin när jag känt behov av det. Jag känner också att vi har sunkat ner förhållandet, tyvärr, men också utvecklats som människor paradoxalt nog. Jag hyste aldrig några förhoppningar om att barnet skulle göra det till en rosa idyll igen (tror inte på rosa idyll), det var ett rationellt beslut också pga min ålder, min önskan om att dottern skulle få ett syskon och att jag vet att jag på lång sikt skulle ångra mig mer om jag inte fick ett till barn. Och kanske att jag ville tvinga fram ett slut med den andre. Förstår inte hur graviditeten skulle vara en ursäkt för att inte ta tag i relationen. Det är väl tvärtom? Jag känner att jag klarar av konsekvenserna av hans och mitt beteende, men jag är orolig för att vi inte kommer vara lyckliga tillsammans.
  • Ons 28 apr 12:18 #4
    Anonym (Den evige velaren) skrev 2021-04-28 12:07:09 följande:

    Vi har gått hos en fantastisk parterapeut och dealat i flera år. Det är nog bara sån jag är som person, svårt att förlåta och släppa svek. Det tog år innan jag själv tog steget pga klarade inte av de känslorna mer. Har inte direkt levt loppan men har flytt in i fantasin när jag känt behov av det. Jag känner också att vi har sunkat ner förhållandet, tyvärr, men också utvecklats som människor paradoxalt nog. Jag hyste aldrig några förhoppningar om att barnet skulle göra det till en rosa idyll igen (tror inte på rosa idyll), det var ett rationellt beslut också pga min ålder, min önskan om att dottern skulle få ett syskon och att jag vet att jag på lång sikt skulle ångra mig mer om jag inte fick ett till barn. Och kanske att jag ville tvinga fram ett slut med den andre. Förstår inte hur graviditeten skulle vara en ursäkt för att inte ta tag i relationen. Det är väl tvärtom? Jag känner att jag klarar av konsekvenserna av hans och mitt beteende, men jag är orolig för att vi inte kommer vara lyckliga tillsammans.


    Graviditeten är en ursäkt för att slippa ta ett aktivt beslut åt ena eller andra hållet. Graviditeten är ett faktum som gör att du kan fokusera på något nytt utan att egentligen ta några som helst konsekvenser av hur du betett dig. Att du släpper din verklighetsflykt är ju uppenbart inget du gör frivilligt. Hade du släppt honom om du inte blivit gravid?

    Graviditeten blir helt enkelt ett nytt sätt att ägna sig åt verklighetsflykt. Du kan ägna dig åt barnet istället för er relation. Och det kommer givetvis inte att skapa ett lyckligt föräldraskap eller förhållande.
  • Anonym (FYI)
    Visa endast
    Ons 28 apr 12:26 #5
    Anonym (Den evige velaren) skrev 2021-04-28 12:07:09 följande:
    Vi har gått hos en fantastisk parterapeut och dealat i flera år. Det är nog bara sån jag är som person, svårt att förlåta och släppa svek. Det tog år innan jag själv tog steget pga klarade inte av de känslorna mer. Har inte direkt levt loppan men har flytt in i fantasin när jag känt behov av det. Jag känner också att vi har sunkat ner förhållandet, tyvärr, men också utvecklats som människor paradoxalt nog. Jag hyste aldrig några förhoppningar om att barnet skulle göra det till en rosa idyll igen (tror inte på rosa idyll), det var ett rationellt beslut också pga min ålder, min önskan om att dottern skulle få ett syskon och att jag vet att jag på lång sikt skulle ångra mig mer om jag inte fick ett till barn. Och kanske att jag ville tvinga fram ett slut med den andre. Förstår inte hur graviditeten skulle vara en ursäkt för att inte ta tag i relationen. Det är väl tvärtom? Jag känner att jag klarar av konsekvenserna av hans och mitt beteende, men jag är orolig för att vi inte kommer vara lyckliga tillsammans.
    Tycker trådstarten och ditt bemötande av hans otrohet är lite förvirrande.

    Du möter sedan en man bestämmer dig för att skita i monogami och trohet men ändå fortsätta...?
    Sitat...
    "Hade dock svårt att vara otrogen och bar på massa bitterhet. Ett strul, nån hångel men inte mer."
    "Sen så träffade jag en kille som var helt fel och rena drömmen samtidigt. Knäpp, vacker, omöjlig att ha en riktig relation med osv. Ömsesidig besatthet uppstod. Vi har totalt kanske spenderat 10 dagar ihop utspritt över åren men chattat regelbundet och jag inser att jag levt i en bubbla med honom mer än i relationen. Det senaste året har kontakten främst varit sexuell och helt och hållet digital."

    Träffade du och låg med din älskare? Vet din man om detta, (hur har kan i.s.f tagit detta) eller pratade ni inte alls om din del av dramat hos parterapeuten?
  • Anonym (Den evige velare­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 28 apr 12:28 #6
    Kungsholmsbo skrev 2021-04-28 01:48:03 följande:

    Vad skulle du ge din bästa vän för råd om hon var i din situation?

    Vet du vad jag ser. En kvinna som är rädd för att vara ensam. Och som behöver bekräftelse som hon inte får av den hon lever med. Och så kan det ju vara - många många söker bekräftelse utanför förhållandet. Men det du fått av den här andra mannen verkar vara en pytteliten skärva av det du verkligen vill ha. Varför nöja sig? En fråga till dig är vill du verkligen ha barn med din kille? Det verkar så struligt alltihop. Varför komplicera allt med ett barn?

    Och ja, man blir ofri av barn. Så är det. De är underbara men man ska också veta att man får en liten diva och det är som att barnet säger hoppa och du säger hur högt... Långa promenader och djupa samtal - nej det finns inte ens tid att gå på toaletten eller tvätta håret. Så man behöver ha ett starkt fundament i förhållandet. Och ju knepigare förhållande desto mindre hårtvätt blir det.


    Tack för svar!

    Jag vet inte vad jag skulle säga till min bästa vän, kanske hjälpa henne luska ut vad hon verkligen vill och stötta i den riktningen.

    Jag är inte så rädd för att vara ensam men väldigt rädd att släppa människor jag tycker om och inte ha dem i mitt liv på samma sätt. Det illustreras också av svårigheten att släppa den andre. Jag har varit utan min kille i perioder, vi har varit särbos osv, men jag har svårt för tanken att han inte är min kille. Den distansen man har till ett ex, att inte kunna röra vid honom och kyssas och vara nära.

    Det störda i mitt beteende var att det inte så mycket att jag behövde bekräftelse, utan snarare upprättelse. Det kändes bra att inte vara den som är sviken utan den som sviker. Bekräftelsen kom sen och är väl härlig, men inte avgörande. Det är lite som att jag fick utforska ett annat liv med den andre och förflyttade mig gradvis ganska långt ifrån min verklighet. Och nu kraschlandar jag i den och känner mig bombarderad av alla rädslor och all oro.

    Just kring praktisk föräldraskap har min kille och jag alltid samarbetat väldigt bra. Han har förstått mina behov och gjort allt för att jag ska kunna fylla på med energi. Frågan är bara om jag orkar ändå. Så himla sorgligt när jag minns hur lycklig jag var under min första graviditet, jämfört med nu.

    Den andre mannen är helt omöjlig att vara ihop med. Han är någon slags konstnärssjäl med massa konstiga idéer, han har en del dåliga vanor och är ganska mycket en vandrande röd flagga. Jag tror inte att det går att bygga ett liv med honom.
  • Anonym (Den evige velare­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 28 apr 12:35 #7
    Anonym (FYI) skrev 2021-04-28 12:26:33 följande:

    Tycker trådstarten och ditt bemötande av hans otrohet är lite förvirrande.

    Du möter sedan en man bestämmer dig för att skita i monogami och trohet men ändå fortsätta...?

    Sitat...

    "Hade dock svårt att vara otrogen och bar på massa bitterhet. Ett strul, nån hångel men inte mer."

    "Sen så träffade jag en kille som var helt fel och rena drömmen samtidigt. Knäpp, vacker, omöjlig att ha en riktig relation med osv. Ömsesidig besatthet uppstod. Vi har totalt kanske spenderat 10 dagar ihop utspritt över åren men chattat regelbundet och jag inser att jag levt i en bubbla med honom mer än i relationen. Det senaste året har kontakten främst varit sexuell och helt och hållet digital."

    Träffade du och låg med din älskare? Vet din man om detta, (hur har kan i.s.f tagit detta) eller pratade ni inte alls om din del av dramat hos parterapeuten?


    Sant, kan vara rörigt. Ja, jag låg med den andre. Och ja, min kille fick veta det eftersom jag berättade. Han vet dock inte att det fortsatte digitalt och att det fanns känslor inblandade.

    Det han vet har han tagit ungefär som man väntar sig. Vi pratade om båda sidor av dramat. Vi flyttade isär och det kändes efter ett tag som att saker gick åt rätt håll. Det var därför som vi kände som att vi skulle kunna försöka få barn och gå vidare once and for all. Jag var bara inte beredd på den här känslostormen i och med att jag plussade.
  • Anonym (FYI)
    Visa endast
    Ons 28 apr 13:12 #8
    Anonym (Den evige velaren) skrev 2021-04-28 12:35:49 följande:
    Sant, kan vara rörigt. Ja, jag låg med den andre. Och ja, min kille fick veta det eftersom jag berättade. Han vet dock inte att det fortsatte digitalt och att det fanns känslor inblandade.

    Det han vet har han tagit ungefär som man väntar sig. Vi pratade om båda sidor av dramat. Vi flyttade isär och det kändes efter ett tag som att saker gick åt rätt håll. Det var därför som vi kände som att vi skulle kunna försöka få barn och gå vidare once and for all. Jag var bara inte beredd på den här känslostormen i och med att jag plussade.
    Ser inte att detta kan sluta med att ni är ihop. Mest för att du fortfarande undanhåller en del, och att du inte kan släppa älskaren.
    Samtidigt är det som någon brukar säga i dessa sammanhang. Det är fullständigt meningslöst att blanda in en terapeut om man inte är beredd att tala om hela sanningen. Då sitter man bara och talar om en liten del av problemet.

    Sen kan jag förstå tillfredsställelsen, för sig själv, i att ge tillbaka med samma mynt, men samtidigt skall man vara beredd på att man slår ännu en spik i kistan.
  • Anonym (FYI)
    Visa endast
    Ons 28 apr 13:14 #9
    Anonym (Den evige velaren) skrev 2021-04-28 12:35:49 följande:
    Sant, kan vara rörigt. Ja, jag låg med den andre. Och ja, min kille fick veta det eftersom jag berättade. Han vet dock inte att det fortsatte digitalt och att det fanns känslor inblandade.

    Det han vet har han tagit ungefär som man väntar sig. Vi pratade om båda sidor av dramat. Vi flyttade isär och det kändes efter ett tag som att saker gick åt rätt håll. Det var därför som vi kände som att vi skulle kunna försöka få barn och gå vidare once and for all. Jag var bara inte beredd på den här känslostormen i och med att jag plussade.
    Ni flyttade isär...Och du fortsatte att ligga med älskaren?
  • Anonym (Den evige velare­n) Trådstartaren
    Visa endast
    Ons 28 apr 13:39 #10
    Anonym (FYI) skrev 2021-04-28 13:14:35 följande:

    Ni flyttade isär...Och du fortsatte att ligga med älskaren?


    Nej, inte fortsatte ligga utan fortsatte chatta
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll