Min man skämmer ut familjen

Jag och min man träffades för 11 år sedan. Vi har 2 barn på 5 och 3 år.

Vi har det gott ställt, bor i ett tryggt område och vardagen är bra.

Några problem som länge funnits är att min man är väldigt högljudd. När saker inte går som han vill skriker han hora, slyna, fittsaft, fitta osv. Han bryr sig inte om han står vid ett öppet fönster så hela grannbyn hör. Han slänger saker när han blir arg osv.

På parkeringen på Ica kan han högljutt prata om vår ekonomi, göra någon handikappat till åtlöje, skratta åt en tjock människa osv (vilket är fördjävligt beteende om du frågar mig).

Han skämmer ut mig på många sätt, bland annat genom att använda ett högt tonläge när vi diskuterar saker hemma. Jag säger åt honom att dämpa sin röst för han pratar för högt men då nekar han och säger att det är ett normalt tonläge.

Är trött på att han inte tar saker privat med mig, utan han står och ifrågasätter mig på tomten, i affären, var som helst. Jag är mycket lågmäld när vi är ute och säger ofta åt honom att prata tystare.

Vår relation är i övrigt ok. Dock kan jag vara ledsen över saker som att jag inte fick något bröllop med gäster, ingen vigselring (tjatade till mig efter 5 år). Han kan inte fixa fram present eller tårta till mig när jag fyller år. På min 30 års dag sa han grattis

.. Försvarar inte mig framför släktingar...

Ja. Han är en skitstövel ofta.

Vad tycker nu?

Min man är en egen företagare och tjänar in så pass mycket till familjen att jag kan vara hemmaförälder med våra barn. Han är trevlig att prata med, uppfattas som en bra chef med mera.

Han har gjort vissa saker som att sparka till vår stora hund framför andra människor, trycka ner i marken för att hunden inte betett sig osv. Givetvis har jag blivit fly förbannad och argt viskat "vad gör du?! Är du inte riktigt klok?!". Han har åkt till sina föräldrar/bröder när vi tjafsat om något hemma. Så de har börjat ogilla mig.

Hela hans beteende är väldigt översittarlikt. Han var mobbare i skolan tex. På många sätt är han en bra individ som inte själv mår så bra. Jag är bara väldigt mån om att han inte ska skämma ut hela vår familj och att våra barn inte ska få kompisar pga dåligt rykte.

När han säger fula saker om andra/skämmer ut mig tar jag alltid upp det hemma och jag har "alltid fel" och han är "alltid missförstådd". Jag är känslig osv. Vid allvarligare övertramp har jag alltid sagt att nu lämnar jag dig. Då har han alltid "kommit till insikt" i sista sekund och jag stannar kvar. För att en två veckor senare göra om något likadant igen.

Är så trött. Känner att allt vi skapat tillsammans kanske inte är värt det.

Detta har han gjort en handfull gånger och jag har varje gång sagt att nu är det slut. Nu går jag, tar med mig barnen. Hunden ska inte behöva vara i din närhet, du förtjänar inte det osv.

Han har blivit väldigt ångerfull, lovat aldrig igen, alla ursäkter om sin barndom, hans uppfostran (såklart skitsnack). För mina barns skull är det svårt att förneka dom sin pappa när han lovar att det aldrig ska hända igen.

När vi fått vårt andra barn sålde jag hundarna då jag inte kände att han tog hand om dom väl när jag hade fullt upp med nyfödd. Jag var även svag metalt efter min andra förlossning då det tog mycket på mig.

Hundarna har fått superbra hem som jag valde med omsorg.