Min man skämmer ut familjen

Min far är också en galning som bara ska fram och allt annat ska dö, ungefär. Också elak mot djur, han fixar inte stora hundar så dem måste han skrämma, sparka och dominera. Katten vi hade när jag var liten satte han ut att dö mitt i vintern för han blev förbannad över att den kissade på en matta.

Tack och lov var han otrogen precis hela tiden och ville skiljas när jag var 6 år. Den nya tjejen var tydligen smartare än mamma för hon ångrade sig rätt omgående och då ville han ha tillbaka mamma men då fick hon hjälp av mormor och morfar att stå emot hans lockrop.

Så jag har bara varit utsatt för honom några veckor om året efter det, men tack det räckte. Vansinneskörningar på motorväg, mat-terror, fysisk terror. Min halvsyster som var tvungen att växa upp med idioten på heltid rymde som 14-åring från familjen på semester i Thailand och kom tillbaka först i slutet av veckan med decimeterstora bokstäver PRIDE tatuerade på magen. Som i "du äger inte mig din terrorist". Vet man inte att ens barn har problem förr så vet man det då.

Jag dissade min far permanent vid 25. Min halvsyster bor idag i ett annat land och har knappt kontakt med honom. Halvbrorsan kom ut som gay vid 23 och då talade inte pappa med honom på drygt ett år, de har inte heller kontakt idag utom vid jul och födelsedag.

Vi är alla skadade av den här mannen som råkade avla oss och jävligt skeptiska mot nya människor.

Så TS, tror du den här relationen blir bra för dina barn i längden, verkligen?

Det var ett tag mycket nära att jag sa upp bekantskapen även med min mamma för att hon var så svag och feg när jag var liten och inte vägrade umgänge fast jag hade ont i magen i en vecka varje gång innan jag skulle till pappa och mardrömmar i flera veckor efter jag varit där. Hela vägen tills jag var 14 år kunde jag inte sova utan lamporna tända i mitt rum och jag läste och läste tills mitt i natten för att få hjärnan att koppla av och sluta tänka på allt som jag mådde dåligt av. Jag kände inte att någon av mina föräldrar älskade mig. En var en galen narcissist och den andra var för upptagen med sin egen överlevnad för att orka bry sig.

Han har som lillebror varit minst drabbad av vår labile far, han var smart och gled undan medan hans syster tog alla fajterna. Fram tills han kom ut var han favoriten och sen får givetvis varje barn bestämma själv vilken kontakt de vill ha. 

Sen är farsgubben också rätt tät, och de vill väl inte bli arvlösa antar jag. Men jag väntar mig att han lever minst 20 år till på rent jävelskap så jag räknar helt bort möjligheten till arv. Och blir det mot förmodan något kommer jag inte att röra en krona utan det får i så fall min son direkt. Vill jag inte ha med människan att göra så ska jag inte ärva honom heller, men min son är oskyldig och kan gott få åtminstone de där hundratrusen som faderskapet utmålade för mig en gång att jag skulle få, för att betala av lite studielån med.

Gissa en gång hur mycket det hände?