"I styvfamiljer måste ni skriva testamente," - varför ska ens nya partner ärva?

I och med kommande giftermål, finns tanken på arv. I dagens läge är vi sambos och har barn på G. Skulle jag falla bort, föredrar jag helt klart att vårt barn får mina pengar. (Vi är kärnfamilj). Annars som jag förstår det, finns ju risken att partnern träffar en ny, har mitt arv, och den nya kan komma åt dessa i antingen en skilsmässa eller genom att min partner skulle gå bort - då i form av arv. För att inte nämna om min partner eventuellt skulle skaffa fler barn som då också kan ta av mitt arv och således minskar mitt arv till mitt egna barn. 

Det jag reagerar på, är hur ofta man alltid propsar på att man ska skriva testamente mellan partners så att man ska få fördelaktig del av arvet. Och min fråga är - varför? Jag älskar min partner över allt, men vi har tagit vårt ansvar och har sett till att vi skulle ha råd att köpa ut varandra/barn och att hela arvet kan tillfalla våra barn. För inte vill man ju att ens arv (trots hur mycket vi älskar varandra djupt och bedyrar att vi aldrig skulle träffat en ny - så ser ju verkligen annorlunda ut när man t.ex. läser i detta forum) ska hamna hos en ny partners eller ens partners nya barn som inte är ens egna. 

Jag förstår verkligen inte hur man som vuxen ska behöva vara beroende av att få ett arv av en partner istället för att satsa på ett hus man hade haft råd att bo i själv också? Eller arbeta sig till en nivå där man har råd att stå för ett hus själv, försäkringar, etc? Varför ska ens arv gå ut över ens barn för att man skaffar en ny partner som prompt vill ha den större fördelaktiga delen av ens arv? 

Är uppriktigt nyfiken då jag och min partner står likt i att vi klarar oss utan varandras arv och ser hellre att arvet tillfaller våra älsklingar till barn och att vi är vuxna nog att klara oss. För mig är det ett otroligt parasitbeteende att vilja ha arv av en partner.  

Så min fråga är, hur tänker ni andra kring arv gällande egna barn vs potentiellt "waste'a" allt på att er partner kan skaffa nya familjemedlemmar som spenderar ditt barns arv?

Hade du varit OK med att dina barn kanske knappt får något arv alls i och med risken att din partner kan skaffa ny, kanske tom fler barn och att alla dessa personer ska dela på det du slitit för i livet? 

På vilket sätt tycker du att de "förtjänar mer" arvet än dina egna barn som du skapat? Tänker på det du framhäver att barnen inte ska vänta på arv (vilket jag håller med om, men hellre det än att en ny partner till min partner ska sitta och leva gott på mina pengar). 

Gällande din sista fråga så har vi alltså sett till att inte leva över våra tillgångar utan att huset (som är normalt fint i ett bra område i storstad) är i ekonomi att vi kan köpa ut barn för att bo kvar, samt att det stora arvet (fonder, etc). kan gå direkt till barnen utan att man som partner ska behöva vara beroende och lägga beslag på det. För som sagt, jag vill hellre se att det jag bygger upp går vidare i släkten än att en ny utomstående ska komma in och kunna ta för sig. Eller, potentiellt nya barn. 

Med andra ord så har vi tagit ett vuxet ekonomiskt ansvar över att kunna vara ensamförsörjare över barnen utan att vara beroende av varandras ekonomi. Vi har tagit ansvar över att vara såpass ekonomiskt starka att kunna klara det. Därför blir jag speciellt mycket frågsam till hur man runt om i forum (speciellt de juridiska) alltid ska propsa på att en ny partner som kommer utifrån som utomstående, ska få till sig ett testamente där den ska ha möjlighet att kunna bo kvar på bekostnad av barnens arv. Varför? Hade det gått att min partner hade kunnat ärva och att det helt bestämt sedan ska vidare till barnen så hade ju det såklart varit helt idealiskt. Men faktum är att det finns för många kryphål och som jag ser det, så rådgivs det ju för full marknadsföring att man som ny partner ska göra sig berättigad till en fastighet på som sagt, bekostnad av barnens arv. Det är jag inte OK med och tycker att man fallerar i sitt vuxna ansvar. 

Hur kan du tycka att det vore mer rimligt att en fullvuxen medelålders+ inte har tagit sitt ekonomiska ansvar till den grad att den är beroende av sin partners arv för att kunna bo kvar, än att dina barn får arv (inte för att de nödvändiga behöver det- utan för att säkerställa att det går inom familjen och inte hamnar utanför hos utomstående som kanske gifter in sig)?  Hur kan det vara värre att förmodligen då en 15 åring till 35 åring ska ha mer sparat än sin en person på 50+ år? (Som exempel). 

Förstod såklart att någon skulle påpeka det där med lita på varandra. Skulle snarare mena att jag inte är naiv och ganska bestämd med hur jag vill ha mina pengar vidarefört. För mig handlar det om att mina pengar jag skapar ska hamna i rätt händer hela vägen, precis på lik linje att man testamenterar till enskild egendom för att så gott man kan se till att ingifta till barnen inte lika lätt kan lägga beslag på det här. 

Att det känns creepy håller jag inte med om. Döden kommer oavsett liksom. Jag och min sambo lever ju såklart här och nu och njuter av tiden vi har i nuet, så också gällande det ekonomiska. Däremot ser jag till att vara såpass ekonomiskt stark att barnen ska ha en säker ekonomisk framtid genom att inte lägga mig eller min partner i beroendes form av varandra. Således också gör jag det så omöjligt jag kan att en eventuell ny partner skulle kunna lägga beslag på mina barns framtida pengar. Helt enkelt. Min partner kan också ha det bra utan mina pengar och är inte beroende av mina pengar.

Personligen tycker ju jag, att det känns mer creepy att inte ha konsekvenstänk och eventuellt riskera ha sina pengar varav kanske 75% missplaceras till en potentiell ny partner och nya barn, så ska mina stå där och endast få 25% tack vare den extrema marknadsföring idag om att partners prompt ska testamentera till varandra.  

Förstod såklart att någon skulle påpeka det där med lita på varandra. Skulle snarare mena att jag inte är naiv och ganska bestämd med hur jag vill ha mina pengar vidarefört. För mig handlar det om att mina pengar jag skapar ska hamna i rätt händer hela vägen, precis på lik linje att man testamenterar till enskild egendom för att så gott man kan se till att ingifta till barnen inte lika lätt kan lägga beslag på det här. 

Att det känns creepy håller jag inte med om. Döden kommer oavsett liksom. Jag och min sambo lever ju såklart här och nu och njuter av tiden vi har i nuet, så också gällande det ekonomiska. Däremot ser jag till att vara såpass ekonomiskt stark att barnen ska ha en säker ekonomisk framtid genom att inte lägga mig eller min partner i beroendes form av varandra. Således också gör jag det så omöjligt jag kan att en eventuell ny partner skulle kunna lägga beslag på mina barns framtida pengar. Helt enkelt. Min partner kan också ha det bra utan mina pengar och är inte beroende av mina pengar.

Personligen tycker ju jag, att det känns mer creepy att inte ha konsekvenstänk och eventuellt riskera ha sina pengar varav kanske 75% missplaceras till en potentiell ny partner och nya barn, så ska mina stå där och endast få 25% tack vare den extrema marknadsföring idag om att partners prompt ska testamentera till varandra.  

Men varför har man inte som vuxen tagit sitt ansvar (tills dess) och sett till att man kan leva ett bra (ekonomiskt) liv utan sin partner? Då är man ju beroende av sin partner för att få leva det livet, ellerhur? Menar inte att låta dryg, utan vill verkligen diskutera, men jag tycker verkligen att du säger emot dig själv i hela din första mening. Behöver man sin partners arv/pengar för att leva ett bra liv, då är man beroende av sin partners arv/pengar. 

Min fråga till ditt andra stycke, varför tar man inte det ansvaret? Och varför tycker man att man ska ha rätt till sitt partners arv då? Varför tycker man som ny partner att man ska ha rätt på det mer (och kunna ta över ett hus man egentligen inte har råd med då, bevisligen) än partnens barn? 

Ur mitt personliga jag ifrågasätter jag ditt sista stycke eftersom du inte vet mycket om mitt liv alls. Jag startade den här tråden då jag verkligen inte kan förstå fenomenet att man ska göra sig berättigad sitt partners net worth för att "Kunna bo kvar". Jag tänker mig att då bor man ju över sina tillgångar om man inte har råd att bo där 'to begin with', so to speak. 

Barnet är här när som, så jo det skulle jag våga säga. Vill du stoltsera med att det kan dö undrar jag om du vill att jag ska slänga mig på lik omogen nivå och propsa på att dina barn också kan dö? (Hör du hur det låter?). 

Det jag och min man gjort är att vi har ett äktenskapsförörd där vad vi gick in i äktenskapet med och avkastning därav samt arv och gåvor och avkastning därav  är enskild egendom Min enskilda egendom ingår inte i boet, utan ärvs direkt av våra barn.

Det går givetvis att bestämma andra saker i äktenskapsförordet. 

Jag tycker att min man som har sämre ekonomi än jag kan få en såpass stor del av mina pengar att han kan få ett bra mindre boende när barnen flyttar ut. Tillräckligt mycket för ett tryggt boende alltså. 

Däremot är det viktigare för oss att barnen får en bra grundplåt än att någon av oss ska ha ett jätteboende eller lyxliv och får ta det som blir över när den kvarvarande föräldern dör. Man vet ju aldrig vad som händer i framtiden, och skulle jag dö och min man träffa någon ny så får de skapa sin egen ekonomi.

Rekommenderar att ni träffar en jurist och ser till att äktenskapsförord och testamente finns på plats och reglerar saker och ting som ni vill ha det. Är ni överens är det ju inga som helst problem.