Forum Ekonomi - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • "I styvfamiljer måste ni skriva testamente," - varför ska ens nya partner ärva?

    Mån 3 maj 15:30 Läst 0 gånger Totalt 50 svar
    Anonym (TS)
    Visa endast
    Mån 3 maj 15:30

    I och med kommande giftermål, finns tanken på arv. I dagens läge är vi sambos och har barn på G. Skulle jag falla bort, föredrar jag helt klart att vårt barn får mina pengar. (Vi är kärnfamilj). Annars som jag förstår det, finns ju risken att partnern träffar en ny, har mitt arv, och den nya kan komma åt dessa i antingen en skilsmässa eller genom att min partner skulle gå bort - då i form av arv. För att inte nämna om min partner eventuellt skulle skaffa fler barn som då också kan ta av mitt arv och således minskar mitt arv till mitt egna barn. 

    Det jag reagerar på, är hur ofta man alltid propsar på att man ska skriva testamente mellan partners så att man ska få fördelaktig del av arvet. Och min fråga är - varför? Jag älskar min partner över allt, men vi har tagit vårt ansvar och har sett till att vi skulle ha råd att köpa ut varandra/barn och att hela arvet kan tillfalla våra barn. För inte vill man ju att ens arv (trots hur mycket vi älskar varandra djupt och bedyrar att vi aldrig skulle träffat en ny - så ser ju verkligen annorlunda ut när man t.ex. läser i detta forum) ska hamna hos en ny partners eller ens partners nya barn som inte är ens egna. 

    Jag förstår verkligen inte hur man som vuxen ska behöva vara beroende av att få ett arv av en partner istället för att satsa på ett hus man hade haft råd att bo i själv också? Eller arbeta sig till en nivå där man har råd att stå för ett hus själv, försäkringar, etc? Varför ska ens arv gå ut över ens barn för att man skaffar en ny partner som prompt vill ha den större fördelaktiga delen av ens arv? 

    Är uppriktigt nyfiken då jag och min partner står likt i att vi klarar oss utan varandras arv och ser hellre att arvet tillfaller våra älsklingar till barn och att vi är vuxna nog att klara oss. För mig är det ett otroligt parasitbeteende att vilja ha arv av en partner.  

    Så min fråga är, hur tänker ni andra kring arv gällande egna barn vs potentiellt "waste'a" allt på att er partner kan skaffa nya familjemedlemmar som spenderar ditt barns arv?

  • Mån 3 maj 15:36 #1

    Arvslotten blir man inte av med alla har rätt till den.

    Men det finns nog med testamente att det kan gå med att ett barn kan få mer. Vågar inte riktigt säga att det är så.

    Men om du går bort när du är gift och har barn så går det till frugan. Sen när frun går bort så går det till barn och (bonusbarn) om ni har ett.

    Jag tror att det är så.

    Men Arvslotten kommer man inte ifrån.

  • Mån 3 maj 15:39 #2

    Ditt ex får inte utan är du gift då går det till partner.

    I bästa svar ska du prata med familjejurist istället. Där får du korrekt svar.

    Sambolagen tror jag inte att det är samma som gifta. Är ni sambos går nog arvet till barnen?!?

  • Anonym (Änka)
    Visa endast
    Mån 3 maj 15:40 #3

    Jag håller med dig om att det är idealt att man har en så pass generös ekonomi att båda parter kan klara av att dra runt den själv. MEN bostadsmarknaden är ganska horribel på flera ställen och därför är verkligheten att det kan vara väldigt svårt att hitta boende som man klarar av utan dubbel inkomst. Som familj är stabilitet en hög prioritet för många och man vill se till att man som överlevande kan fortsätta att bo och leva på ett liknande sätt. Att testamentera kan göra det möjligt och även åtgärder som livförsäkringar och sparade pengar. 

  • Mån 3 maj 15:41 #4

    I sambolagen regleras vad som händer när ett samboförhållande upphör på grund av dödsfall. Bostad och bohag som ?införskaffats för gemensamt bruk? (det vill säga köptes tillsammans) är i normalfallet samboegendom och kan ingå i en bodelning mellan sambon och arvingar.

  • Mån 3 maj 15:42 #5

    Om du är gift och inte har några särkullbarn ärver din efterlevande make/maka all din egendom när du går bort. ... Gemensamma barn, eller om sådana saknas, dina föräldrar och syskon får vänta på sitt arv till dess din make/maka avlidit. De är vad man kallar efterarvingar.

  • Anonym (AB)
    Visa endast
    Mån 3 maj 15:43 #6 +1
    Anonym (TS) skrev 2021-05-03 15:30:21 följande:

    I och med kommande giftermål, finns tanken på arv. I dagens läge är vi sambos och har barn på G. Skulle jag falla bort, föredrar jag helt klart att vårt barn får mina pengar. (Vi är kärnfamilj). Annars som jag förstår det, finns ju risken att partnern träffar en ny, har mitt arv, och den nya kan komma åt dessa i antingen en skilsmässa eller genom att min partner skulle gå bort - då i form av arv. För att inte nämna om min partner eventuellt skulle skaffa fler barn som då också kan ta av mitt arv och således minskar mitt arv till mitt egna barn. 

    Det jag reagerar på, är hur ofta man alltid propsar på att man ska skriva testamente mellan partners så att man ska få fördelaktig del av arvet. Och min fråga är - varför? Jag älskar min partner över allt, men vi har tagit vårt ansvar och har sett till att vi skulle ha råd att köpa ut varandra/barn och att hela arvet kan tillfalla våra barn. För inte vill man ju att ens arv (trots hur mycket vi älskar varandra djupt och bedyrar att vi aldrig skulle träffat en ny - så ser ju verkligen annorlunda ut när man t.ex. läser i detta forum) ska hamna hos en ny partners eller ens partners nya barn som inte är ens egna. 

    Jag förstår verkligen inte hur man som vuxen ska behöva vara beroende av att få ett arv av en partner istället för att satsa på ett hus man hade haft råd att bo i själv också? Eller arbeta sig till en nivå där man har råd att stå för ett hus själv, försäkringar, etc? Varför ska ens arv gå ut över ens barn för att man skaffar en ny partner som prompt vill ha den större fördelaktiga delen av ens arv? 

    Är uppriktigt nyfiken då jag och min partner står likt i att vi klarar oss utan varandras arv och ser hellre att arvet tillfaller våra älsklingar till barn och att vi är vuxna nog att klara oss. För mig är det ett otroligt parasitbeteende att vilja ha arv av en partner.  

    Så min fråga är, hur tänker ni andra kring arv gällande egna barn vs potentiellt "waste'a" allt på att er partner kan skaffa nya familjemedlemmar som spenderar ditt barns arv?


    Jag ser inte våra tillgångar som våra barns arv. Jag tycker inte att barn ska förvänta sig att ärva, jag tycker att barn, de flesta är ju faktiskt vuxna när deras föräldrar går bort, ska kunna klara sig själva ekonomiskt och inte gå och vänta på arv. Blir det något, fine. 

    För mig är det självklart att min man ska få våra gemensamma pengar (hälften är redan hans pengar), och det är upp till honom vad han gör med dessa när jag är borta. Det är inte våra barns pengar. 

    Sedan undrar jag vilka pengar du pratar om? Har ni ett stort kapital på banken som ni inte rör som ska gå till barnen, eller ska huset säljas när en av dör så att barnen får sin del då?
  • Mån 3 maj 15:43 #7
    Anonym (TS) skrev 2021-05-03 15:30:21 följande:

    I och med kommande giftermål, finns tanken på arv. I dagens läge är vi sambos och har barn på G. Skulle jag falla bort, föredrar jag helt klart att vårt barn får mina pengar. (Vi är kärnfamilj). Annars som jag förstår det, finns ju risken att partnern träffar en ny, har mitt arv, och den nya kan komma åt dessa i antingen en skilsmässa eller genom att min partner skulle gå bort - då i form av arv. För att inte nämna om min partner eventuellt skulle skaffa fler barn som då också kan ta av mitt arv och således minskar mitt arv till mitt egna barn. 

    Det jag reagerar på, är hur ofta man alltid propsar på att man ska skriva testamente mellan partners så att man ska få fördelaktig del av arvet. Och min fråga är - varför? Jag älskar min partner över allt, men vi har tagit vårt ansvar och har sett till att vi skulle ha råd att köpa ut varandra/barn och att hela arvet kan tillfalla våra barn. För inte vill man ju att ens arv (trots hur mycket vi älskar varandra djupt och bedyrar att vi aldrig skulle träffat en ny - så ser ju verkligen annorlunda ut när man t.ex. läser i detta forum) ska hamna hos en ny partners eller ens partners nya barn som inte är ens egna. 

    Jag förstår verkligen inte hur man som vuxen ska behöva vara beroende av att få ett arv av en partner istället för att satsa på ett hus man hade haft råd att bo i själv också? Eller arbeta sig till en nivå där man har råd att stå för ett hus själv, försäkringar, etc? Varför ska ens arv gå ut över ens barn för att man skaffar en ny partner som prompt vill ha den större fördelaktiga delen av ens arv? 

    Är uppriktigt nyfiken då jag och min partner står likt i att vi klarar oss utan varandras arv och ser hellre att arvet tillfaller våra älsklingar till barn och att vi är vuxna nog att klara oss. För mig är det ett otroligt parasitbeteende att vilja ha arv av en partner.  

    Så min fråga är, hur tänker ni andra kring arv gällande egna barn vs potentiellt "waste'a" allt på att er partner kan skaffa nya familjemedlemmar som spenderar ditt barns arv?


    Det beror väldigt mycket i vilket skede man är i livet. Om man t.ex satsat på hus så är det ett sätt att t.ex säkra att huset finns kvar hos den andra.
    Min svärfar och hans fru har ett testemente, självklart, de har ju levt ihop i 50 år, båda har varit med och investerat i det boende de har nu, ska den andra kastas ut om den ena dör (de har skrivit att om man vill ha ut sitt arv direkt så blir det endast laglotten). De båda har pensioner på lägsta nivå och har inte varit högavlönade någon av dom. Deras överskott har gått till deras gemensamma hem. Hade de gjort som du tycker, då hade de fått sitta kvar i en hyresrätt och kanske inte haft något större belopp på bankkontot heller.
    Med ett testamente kan man även reglera det man inte vill att den andra ska ärva. Det kan vara personliga saker som man vill att barnen ska få. Man kan undanta kapital.
    Jag och sambo äger inget större gemensamt, så vi har inget inbördes testamente, skulle vi haft ett hus eller bostadsrätt, så hade vi reglerat detta i ett testamente.
  • Mån 3 maj 15:45 #8
    Anonym (AB) skrev 2021-05-03 15:43:28 följande:
    Jag ser inte våra tillgångar som våra barns arv. Jag tycker inte att barn ska förvänta sig att ärva, jag tycker att barn, de flesta är ju faktiskt vuxna när deras föräldrar går bort, ska kunna klara sig själva ekonomiskt och inte gå och vänta på arv. Blir det något, fine. 

    För mig är det självklart att min man ska få våra gemensamma pengar (hälften är redan hans pengar), och det är upp till honom vad han gör med dessa när jag är borta. Det är inte våra barns pengar. 

    Sedan undrar jag vilka pengar du pratar om? Har ni ett stort kapital på banken som ni inte rör som ska gå till barnen, eller ska huset säljas när en av dör så att barnen får sin del då?
    Det är nästan värre, att man inte förutser att barnen ska klara sig själva, utan måste ha ett arv från sina föräldrar
  • Mån 3 maj 15:48 #9

    De flesta dör äldre. Jag vill inte leva mitt liv med samma standard som en pension och om jag avlider vill jag att min fru ska ha det så bra som möjligt. Hur hon skulle spendera arvet är jag inte alls orolig för. Hon är en klok kvinna och mina barn går inte runt och planerar sin framtid runt ett arv. Vi fick barn i 20-års åldern så det finns en möjlighet att de närmar sig 70 när vi går bort.

  • Anonym (TS) Trådstartaren
    Visa endast
    Mån 3 maj 15:56 #11 +1
    Anonym (AB) skrev 2021-05-03 15:43:28 följande:
    Jag ser inte våra tillgångar som våra barns arv. Jag tycker inte att barn ska förvänta sig att ärva, jag tycker att barn, de flesta är ju faktiskt vuxna när deras föräldrar går bort, ska kunna klara sig själva ekonomiskt och inte gå och vänta på arv. Blir det något, fine. 

    För mig är det självklart att min man ska få våra gemensamma pengar (hälften är redan hans pengar), och det är upp till honom vad han gör med dessa när jag är borta. Det är inte våra barns pengar. 

    Sedan undrar jag vilka pengar du pratar om? Har ni ett stort kapital på banken som ni inte rör som ska gå till barnen, eller ska huset säljas när en av dör så att barnen får sin del då?
    Hade du varit OK med att dina barn kanske knappt får något arv alls i och med risken att din partner kan skaffa ny, kanske tom fler barn och att alla dessa personer ska dela på det du slitit för i livet? 

    På vilket sätt tycker du att de "förtjänar mer" arvet än dina egna barn som du skapat? Tänker på det du framhäver att barnen inte ska vänta på arv (vilket jag håller med om, men hellre det än att en ny partner till min partner ska sitta och leva gott på mina pengar). 

    Gällande din sista fråga så har vi alltså sett till att inte leva över våra tillgångar utan att huset (som är normalt fint i ett bra område i storstad) är i ekonomi att vi kan köpa ut barn för att bo kvar, samt att det stora arvet (fonder, etc). kan gå direkt till barnen utan att man som partner ska behöva vara beroende och lägga beslag på det. För som sagt, jag vill hellre se att det jag bygger upp går vidare i släkten än att en ny utomstående ska komma in och kunna ta för sig. Eller, potentiellt nya barn. 

    Med andra ord så har vi tagit ett vuxet ekonomiskt ansvar över att kunna vara ensamförsörjare över barnen utan att vara beroende av varandras ekonomi. Vi har tagit ansvar över att vara såpass ekonomiskt starka att kunna klara det. Därför blir jag speciellt mycket frågsam till hur man runt om i forum (speciellt de juridiska) alltid ska propsa på att en ny partner som kommer utifrån som utomstående, ska få till sig ett testamente där den ska ha möjlighet att kunna bo kvar på bekostnad av barnens arv. Varför? Hade det gått att min partner hade kunnat ärva och att det helt bestämt sedan ska vidare till barnen så hade ju det såklart varit helt idealiskt. Men faktum är att det finns för många kryphål och som jag ser det, så rådgivs det ju för full marknadsföring att man som ny partner ska göra sig berättigad till en fastighet på som sagt, bekostnad av barnens arv. Det är jag inte OK med och tycker att man fallerar i sitt vuxna ansvar. 
Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll