3,5% räknas inte som alkohol

Ja ni har alla rätt i att jag kanske bör lämna. Har tänkt det många gånger, men alltid hamnar jag i samma tänk i slutändan; det kanske snart vänder och blir bättre?!

Jag vill inte att min son en dag ska fråga varför pappa aldrig var närvarande. Varför vi alltid åkte på utflykter själva.

Usch va det är svårt! Direkt när han kom hem så tog han en öl. Idag har han "bara" hunnit ta två st 3,5% och 1 starköl.

Suck... Förstår inte om det är mitt fel kanske. Mitt ex var också alkoholist men det var han nog från början när man ser tillbaka på det...

För varje inlägg så inser jag hur rätt ni alla har och hur fel jag gör i att stanna.

Jag får helt enkelt tänka ut en plan. Det är inte lätt, gråter om vartannat. Jag vill att allt ska bli bra, jag älskar ju honom och han har varit (får jag ju skriva) en fantastisk pappa åt sina andra två barn.

Jag vet ju att så fort helgen kommer här nu så kommer vi sitta här själva jag och vår son. Sambon kommer dra iväg till kompisar för att dricka och festa. Förstår ni 36 år och beter sig såhär.

Jag har väll inte pratat med mamman direkt. Men min sambos syster är nära vän med henne och hon har berättat. Men mamman verkar inte bry sig nämnvärt, inte vad jag vet om iaf. Barnen kommer ju fortsatt varannan vecka och jag har inte hört att hon skulle pratat med honom heller.

Har sökt en lägenhet idag. Vi får se vad som händer och sker. Jag ska bara hitta ett tillfälle att prata med honom en sista gång.

Det gör liksom så ont så ont. Han sa häromdagen att han tycker det är jobbigt att jag tvingar honom att pussa mig?!?

Jag har aldrig tvingat honom till något. Jag frågar däremot ofta "får jag en puss?".

Han menar på att har man varit ett par i 4 år så pussas man inte längre. Sånt gör man bara i början. Jag tycker det är så synd att han ser det så och det gör mig så ledsen. Jag får aldrig någon bekräftelse öht.

Läste på en sida om symtom på medberoende. Herregud så skrämmande mycket som stämde in..

Han bad mig köpa ett 6 pack 3,5% idag. Jag frågade om det gick bra med alkoholfritt, om det nu va smaken han var ute efter. Han svarade: nää, alkoholfritt blir man inte lite yr och lugn av ju... Så sa jag: då är det alltså alkohol du är ute efter : ja man vill ju bli lite snurrig.

Nu har han tagit cykeln iväg för att hjälpa en polare. Dom ska dricka öl med... Suck

Är det din enda replik är att jag ska läsa på?

Läs på det här då. Kvinnor har precis som alla andra ett val att lämna en dålig situation eller stanna kvar. Så släpp offerkoftan och ta ansvar för ditt liv.

Jag ska ge dig ett litet tips i all välmening. Det spelar ingen roll att du tycker att jag ska läsa både det ena och det andra. Om du har en åsikt får du faktiskt lov att själv presentera den här. Jag kommer inte hjälpa dig.

Mm precis! Klokt!

Bröt ihop precis totalt. Nu kom alla känslorna från denna dagen. Usch!

Skickade ikväll ett meddelande till en vän till min sambo. Eller vän och vän, de "hittade" varandra i somras. Denna vän känner släkten sen länge, men det va först i somras de hittade varandra som sagt.

Vännen är nykter alkoholist och jag skrev och talade om hur det låg till och bad om tips och råd.

Vännen svarade med att allt jag skrev tydde starkt på ett missbruk. Han bad mig ringa vilket jag gjorde. Han kände så igen sig i allting jag berättade och saker han berättade hur han va kände jag igen min sambo i. Skrämmande! Men ja, svart på vitt. Han fick själv ett ultimatum från sin familj och han valde familjen. Han föreslog att vi kunde träffas jag, sambon, han och sambons pappa för att ställa ett ultimatum och vännen kunde se om han kunde få han att tänka till. Min sambo ser upp till denna vän väldigt.

Jag tror det får bli så, men jag kan inte låta bli att känna som att jag går bakom ryggen på sambon. Det är ju för hans skull, barnens skull och min. Det är ju i all välmening.

Jag har ordnat med mina arbetstider så att inte sambon ska vara med sonen själv. De andra barnen är hos sin mamma denna veckan.

Han undrade varför jag var så off. Jag sa att det är ju så du vill ha det. Du vill ju att jag bara ska låta dig dra iväg, låta dig sticka från familjen utan att jag ska lägga mig i. Du vill ju inte pussas eller prata. Du väljer ju vänner och din telefon framför mig. Han svarade med "jaha på så vis".

Läste på om medberoende och fick till mig att den som är medberoende har varit med om något i barndomen, att det är inlärt från när man var liten. Jag kan dock inte komma ihåg om något dåligt. Mina föräldrar och jag har bra relation och jag har haft en jättebra uppväxt.

Nu är det kaos... Försökte prata med sambon imorse men han gick till attack. Han tycker inte det är farligt att han dricker öl varje dag. För enligt honom är det sällan han dricker och när han dricker har han rätt till det. Jag sa att barnen och jag är medberoende och han skadar barnen genom detta. Men han sa att barnen fattar inte det. De tar ingen skada.

Sen drog han iväg till en kompis med en platta öl.

Jag ringde hans pappa och berättade allt, han blev orolig men vi bestämde att han inte skulle ringa sin son/min sambo idag och att han inte skulle få reda på att jag hade ringt honom. Pappan pratade med min sambos bror som genast skrev till min sambo och talade om att jag ringt deras pappa.

Nu vägrar sambon prata med mig. Han har gått iväg och festat med kompisar och bl.a denna tjej som han drack vin med förra helgen. Han har sagt till en gemensam kompis (som i sin tur sa till mig) att han inte kommer hem ikväll.

Tror att han kommer sova hos henne.

Jag är så ledsen, har gråtit hela kvällen. Han väljer alltså alkoholen före familjen... Vet inte vad jag ska ta mig till. Hade han inte missbrukat så hade han ju kommit hem och löst problemen. Nu skiter han i allt, struntar i sin son...

Jag håller med, tror inte heller att han är kemiskt alkoholiserad. Snarare har han lagt tills sig med en bekväm ovana. Ölen har blivit hans "napp" som han tröstar sig med, för att han inte är nöjd med tillvaron vilket är tydligt i det ts skriver. Han är för feg för att göra något åt sin situation och tar till nappen som tröst istället, alltså ölen.
Folköl är såklart också alkohol men inget man blir regelrätt full av, inte som en vuxen man.

Att gå bakom ryggen på honom, via hans pappa eller vän, är helt fel väg att gå. Det kommer bara komplicera saken ytterligare.

Jag har lång erfarenhet inom missbruksvård, speciellt alkoholrelaterad sådan. Exakt vad som behöver ske för att han ska ta tag i sitt liv vet inte jag, men jag tror inte att det är alkoholen som är huvudproblemet här.

De är sambo, hon kan inte bara kasta ut honom.
Det finns lagar som reglerar sånt.

Jo, men hon kan inte bara packa ihop hans saker och ställa utanför dörren (hur många timmar tar inte det förresten, och sen ska hon dessutom inte curla honom mer). Om de ska flytta isär och han krånglar kan det ta många månader innan bodelning och avhysning mha Kf är klara.

Det är inte samma sak som att packa hans saker och ställa ut.
Sen är det långt ifrån säkert att ts får boendet då mannen har tre barn att ge tak över huvudet, till skillnad från ts med ett barn.

Även här kan socialtjänsten kanske hjälpa till, jag vet inte om det är likadant inom alla regioner men i min region får en separerad förälder förtur inom den lokala bostadskön. (Alltså då barnen är gemensamma,)

Nej, att blanda SSRI med alkohol är inte att rekommendera. Dock påverkar det inte medicinens verkan.

Jag har, som sagt, lång erfarenhet av missbruksvård och ser inte att denna man skulle vara uttalat alkoholist. Missbruk? Ja, men ett missbruk innebär inte per automatik ett beroende. Det är komplicerat, inget jag kommer gå in i detalj för att förklara. (Det går alltid att söka information på nätet om intresset är tillräckligt stort.)

Att somna med ansvar för ett småbarn är dock oförsvarbart, OM det berodde på alkoholpåverkan. Och jag har inte förnekat att han har problem, det jag sagt är att jag inte tror att alkoholen är själva problemet utan mer hans desperata försök att lindra det som plågar honom.

Han har uppenbarligen kontakt med vården, och han borde gå tillbaka dit och försöka få hjälp. Är det familjesituationen som han vantrivs med så är det ju bättre för alla inblandade att upplösa familjen.
Sker det så skulle jag uppmana ts att kontakta socialtjänsten och be om hjälp där då hon inte känner sig trygg i att lämna det lilla barnet hos sin far.

De stora barnen är inte ts ansvar, det kan ingen begära av henne. Blir soc inblandade så drar ju även de äldre barnen in oavsett vad anmälan gäller.

Han kom för en timma sen och agerade som att inget hänt. Så går han in o lägger sig. Sen efter en stund ropar han på mig och jag frågar vad det är, då säger han: kan du ge mig en avsugning.

. Nej säger jag och han frågar varför. Då sa jag: men snälla det förstår du väll själv och han nekar och ber mig förklara. Jag säger då: du kommer inte hem, hör inte av dig, du vill inte umgås med din familj, du sitter hellre och dricker än att vara med dina barn. Det finns proffisionell hjälp att få, du kan få hjälp att sluta eller minska på drickandet. Du kan få hjälp om du mår dåligt över något annat.

Men han hävdar att han inte har några problem men att han hellre är ute och dricker med sina kompisar för de är roligare än att vara med mig och sonen.

Jag sa: så du tycker inte det är mycket när man dricker 6 dagar i veckan? Men han säger att han inte har gjort det när jag säger att jag har skrivit ner det vilket jag har så säger han att jag inte alls har skrivit ner det.

Jag frågar honom igen om han menar att han hellre vill dricka och umgås med sina vänner och den här skitsnygga tjejen som jag fått veta att han sagt att hon är, än att vara med sina barn.

Ja hon är ju skitsnygg, tycker inte du det svarar han.

Han frågade om vi skulle splitta upp för jag förstör bara livet för honom.... Usch va jobbigt detta är. Jag känner mig så svag och ledsen

Jag har sökt en lägenhet redan. Jag blir bara så ledsen, när jag äntligen trodde (iaf när vi blev gravida) att jag hittat mannen i mitt liv så blir det likadant igen. Han bara trycker ner mig, är taskig m. M. Jag är världens snällaste människa som gör allt för dem jag älskar och varje gång blir jag behandlad som skit.

Jag vill inte att min son ska må dåligt, han är det finaste jag har. Usch, jag bara gråter och gråter. O hur kan han stå framför mig och säga: ja men hon är ju skit snygg. Också vet han att jag har komplex över mitt utseende.

Ja man skulle ju önska att det vore så enkelt att bli av med en som behandlar en så illa. Nu kan vi hålla tummarna att ts hittar ett nytt boende väldigt snart.

TS, tänk på att kolla Blocket efter privata uthyrare och dessutom tycker jag du ska ringa de stora bostadsföretagen och förklara din situation, de kan minsann vara riktigt mänskliga och hjälpsamma ibland.

Vi bor i hyreslägenhet, han står på kontraktet.