Lever i en destruktiv relation med narcissist, söker tips på stöd!

TS, jag fick hjälp av en terapeut som var expert på psykiskt våld för att bearbeta min uppväxt med en narcissistisk pappa. Jag tog först kontakt med psykiatrin i den stad som jag bor, och de remiterade mig till centum mot kvinnovåld. Först blev jag jätteförskräckt, jag tänkte "jag är ju inte en kvinna som är utsatt för våld" men sen när jag träffade terapeuten så förstod jag att cykeln av fysiskt eller psykiskt våld är densamma, och den som är utsatt kan vara en man eller kvinna eller ett barn. Alla kan bli offer för en narcissist och man blir skadad för livet. Men det har hjälpt mig otroligt mycket att prata med en terapeut. Så be om hjälp via psykiatrin där du bor. 

Ja, du verkar ha jättebra insikt i vad det här handlar om, och hur kontroll och psykiskt våld kan paketeras så man inte riktigt förstår att man är utsatt för våld. Man känner bara att man mår skit av hur den här personen behandlar en. Jag hoppas verkligen du lämnar. För du måste låta ditt barn växa upp utan det här. Det skadar ett barn något så oerhört, och barnet får ingen bra kompass till hur man kan behandla andra, eller hur man kan tillåta att andra behandlar en själv.

Min pappa är en sån man brukar kalla "gå på äggskals man" Så i min uppväxt fick jag och övriga familjemedlemmar konstant anpassa oss efter hans humör, man måste hela tiden ligga steget före för att kunna parera hans utbrott. Han har utbrott hela tiden- för ingen vettig orsak. Han var spydig, dryg, och oerhört egocentrerad-allt ska vara på hans sätt annars blir han vansinnig. För några år sedan fick jag nog. Jag drog licksom ett streck, han är inte välkommen i mitt liv längre. Det var efter jag avslutat relationen som jag fick gå i terapi. Det var fruktansvärt, jag ville knappt leva. Jag var licksom tvungen att erkänna för mig själv hur dåligt allt varit, det var så smärtsamt. 

Ja, det hade varit bättre att växa upp utan honom. Han har bra sidor också, det har säkert din man med, det har alla, men tyvärr det väger inte på långa vägar upp den skada han gjort mig. Vad jag hade önskat från min mamma var att hon hade kunnat vara den sunda kompassen. Att hon skulle ha sagt till mig- det är inte ok att han behandlar oss såhär, du är värd bättre, ingen ska göra såhär mot dig. Att jag inte behövde träffa honom, att hon hade markerat skarpt mot hans skitbeteende. Men hon var/är medberoende. Hon är så rädd för honom att hon skyddar honom och curlar hans beteende. Alltså du behöver inte ta något ansvar för han och ditt barns relation, Ska dom ha en relation så är det HAN som ska jobba för det. Däremot så tycker jag att man har ansvar för att skydda sitt barn mot elaka människor-även om de människorna finns inom den egna familjen.