mson

Thu 27 May 2021 16:47

187 svar

Orkar inte längre

Hej!

Jag är en man på 36 år. Jag lever i ett destrukrivt samboförhållande sedan 13 år tillbaka. Vi har 6 barn mellan 1 och 14.

Min sambo har asperger syndrom och är mentalt på en mycket lägre nivå än jag vilket gör att jag inte får något intellektuellt utbyte av henne.

Hon förstår inte vanliga saker som normalbegåvade förstår. Hon kan inte sköta sin egen ekonomi. Hon vet inte hur man byter en glödlampa och hur man ändrar hdmi på rvn. Hon vet knappt vad de olika instanserna och myndigheterna är i ett samhälle.

Hon överlåter allt åt mig. Jag fick sköta hela dödsboet efter hennes far osv.

Hon har varit arbetslös hela sitt liv och med tanke på våra 6 barn har hon hittills levt på grundarvodet från föräldrapenning. Hon hade inte vetat hur det fungerar att sköta ett jobb.

Själv är jag egenföretagare och drar in all kosing till familjen.

Hon är inne i en depression och har varit det under lång tid, där hon inte gör mycket alls. Hon sköter tvätten och gör enkla grejer som att byta blöjor på barnen och ammar, men allt övrigt gällande husgöromål får jag göra.

Jag sköter hennes ekonomi, jag gör maten när jag kommer hem från jobbet då hon inte ens förberett något. Jag städar hela huset, gör läxor med barnen, kör dem till aktiviteter, sköter trädgården, diskar.. Ja i princip allt.

Hon har inget körkort så jag får köra henne överallt, hämta paket åt henne osv. Hon har social fobi och vågar inte ens gå in och handla i affärer själv så det får jag göra.

Hon är nedstämd och ledsen hela tiden och ligger för det mesta i sängen och vilar.

Mycket tråkigt har hänt i hennes liv, hennes mor dog när hon var 11 år. Hennes pappa dog också nyligen, och hennes andra släktingar hör aldrig av sig.

Hon har blivit väldigt intresserad av en förskolelärare som hon försöker bli vän med, hon säger att det är "vänskap vid första ögonkastet " och det är en slags besatthet hon har av henne. Förskoleläraren visar inget intresse tillbaka och har nekat flera gånger när hon frågat om fika och dylikt. Varje gång när hon visar ointresse mot henne så deppar hon ihop och gör ingenting. Tror det är att hon saknar en modersgestalt och försöker ersätta det med henne.

Hon påstår att hon inte kan leva utan denne person i sitt liv.

Hon vägrar söka hjälp, varje gång jag ber henne så säger hon bara att den enda hon vill prata med är denna kvinna och att så fort de blir vänner kommer allt bli bra.

Detta tar hårt på mitt psyke. Medicinerar med högsta dosen citalopram.

Tilläggas kan att jag inte har känslor kvar för henne. Enbart irritation.. jag attraheras inte heller av henne sexuellt.

Att lämna henne är ju inte heller ett alternativ då familjen skulle slitas isär. Hon har inte den erfarenheten/orken/kunskapen som krävs att sköta ett eget hem. Sen finns risken att hon hade gjort något dumt och det vill jag inte ha på mitt samvete.

Hon påstår att hon älskar mig, och hon säger att hon ska försöka bättra sig.. men det känns hopplöst. Livet glider mig förbi..

Vad ska jag göra??

mson

Thu 27 May 2021 17:05

#4

Anonym (??) skrev 2021-05-27 16:56:35 följande:

Hur kommer det sig att du valt att skaffa barn igen och igen med en person som du ser ner så mycket på?

Jag ångrar så klart inte mina barn, de är det bästa jag vet.. och ja, jag vet inte. är för feg ärligt talat, har inte vågat säga nej.. hon bryter samman varje gång jag försökt och till slut har jag gett med mig :(

mson

Thu 27 May 2021 17:13

#5

Jonnynilsson skrev 2021-05-27 16:55:24 följande:

Uppfinn en tidsmaskin och åk tillbaka och träffa någon annan i stället. För ärligt talat, vem skaffar barn med en person som har så många utmaningar?

Hur tänkte du?

Vi träffades när hon var 20 och jag 23. hon hade bott med sin pappa själv, och hennes pappa har gjort allt åt henne, jag tänkte ju såklart att hon behövde tid att mogna, och växa upp, lära sig ta ansvar o.s.v och att det skulle komma med tiden, precis som ett barn som växer upp och lär sig bli självständig..

då hade hon inte heller fått diagnosen asperger. vi bodde inte ens ihop när hon blev gravid och jag såg hennes "problematik" enbart som att hon var lite blyg och svårt att ta egna initiativ. men jag hade aldrig i min värld kunnat tro att problemen skulle vara så stora.

mson

Thu 27 May 2021 18:55

#7

Anonym (Purjo) skrev 2021-05-27 18:21:45 följande:

Du såg det inte komma trots 6 barn...

Ok att en person kanske inte visar vad hen går för innan första barnet, men du skaffar fem till. Och nu är det som det är.

Vad du ska göra? Ja eftersom separation inte är ett alternativ så får du väl fortsätta som du alltid gjort och fortsätta ta hand om allt. Kanske ha en plan vad som händer den dan du kraschar?

Du får helt enkelt acceptera att det var det här du valde, och väljer. Du valde henne och att skaffa så många barn, och där du gör allt i princip.

Personligen tror jag inte på att stanna i en relation som dödar en själsligt. Men du får väl försöka hitta sätt att stå ut, finns säkert personer i samma sits som kan ge tips.

Jag tror på att lämna. Hur hon hanterar det är faktiskt inte ditt ansvar, men jag tycker du ska prata lite med henne om saken. Vill hon inte separera så måste hon börja anstränga sig. Våga ställ krav! Och ge dig inte. Du måste vara bestämd och konsekvent. Du kan stötta henne om hon vill jobba för er, men finns inte viljan hos henne så måste hon ju vara medveten om att du kan lämna. Och då står hon där, utan någonting och med sex barn varannan vecka och ta hand om.

Gå och prata med någon som kan hjälpa dig komma fram till en lösning och ge dig perpektiv!!!

Ja vad ska man säga. Jag har varit väldigt naiv hela tiden, och trott att allt skulle bli bättre om man bara ger det lite tid. Sen är jag väldigt konflikträdd, har svårt o säga nej. De gånger jag försökt har jag fått en verbal käftsmäll och blivit skuldbelagd. Jag förstör hennes liv osv.. har inte orkat ta den fajten :(

mson

Thu 27 May 2021 21:19

#16

Anonym (F) skrev 2021-05-27 19:50:22 följande:

Kontakta kommunen för boendestöd.

Tänk också på dina barn. Är hemmiljön ens säker när du inte är hemma? Det är helt omöjligt att fylla 6 barns behov och samtidigt göra allt själv. Klart du inte orkar.

Hon har haft boendestöd tidigare, men kände att det inte fungerade. Hon har svårt med det sociala och var inte bekväm med dessa boendestödjare. Dessutom säger hon att hon inte har tid med det, att det inte hjälper henne. :/

mson

Thu 27 May 2021 22:36

#20

Anonym (X) skrev 2021-05-27 21:25:00 följande:

När var detta?

Tog boendestödet hänsyn till att hon hade barn och anpassade efter det? (Om honsäger att hon ?inte hinner?)

Det var säkert 3 år sedan sist. Vi bodde tidigare i en annan kommun, och där hade hon det också, under kanske ett års tid. jag kan inte direkt säga att det blev bättre av det. De gånger de var på besök hos henne hände saker, då de försökte pusha henne och sätta upp scheman osv, men hon drog aldrig någon lärdom av det. Så fort de gått så var det precis likadant.

mson

Fri 28 May 2021 07:08

#24

Anonym (Stina) skrev 2021-05-28 06:38:04 följande:

Det är som att du trots att du vet om hennes svårigheter, ändå tycker att hon bara ska skärpa till sig. Det du beskriver är ju en person som fungerar på en väldigt låg nivå. Och ja, det är faktiskt rätt märkligt av dig att inte själv reflektera över om din partner ens är lämplig som mamma till ett barn. Hon ville ha fler barn så då fick hon det. Men var detta något hon borde bestämma?

Om inte hon klarar något alls så måste du ju ta huvudansvar för barnen vid en eventuell skilsmässa. Och hon måste hur som helst få igång ett ordentligt boendestöd. Hjälp henne till denna hjälp - det är vad du ska sikta på.

Det är lite oroande att du inte skriver ett ord om hur barnen mår. De är alltså hemma med en mamma som inte klarar något alls och får vänta till pappa kommer hem för att saker ska hända. Hur påverkar det dem tänker du? Har de ändå roliga eller mysiga stunder med sin mamma? Är hon kärleksfull? Känner de äldre barnen till mammans diagnos? Får de prata om den? Förklarar ni att svårigheterna och konflikterna som kan uppstå runt detta inte är deras fel?

Det är svårt att förklara. Hon har inga problem rent intellektuellt att klara av att städa huset, diska, ge barnen mat, prata med dem om känslor och leka med dem.. Det handlar främst om ork, depressionen osv. det föreligger aldrig någon direkt fara för barnen. Det hennes intellekt begränsar henne i är mer saker som hör till vuxenvärlden och inte direkt påverkar barnen, så länge jag sköter det dvs. Kontakt med alla instanser i samhället.. föräldrapenning, bank, ekonomi, läkarbesök, deklaration, sparande och fonder, försäkringar, gravrätt, avtal osv osv.. Hon kan inte se en vanlig film utan att tappa intresset då hon upplever den för svår att förstå.

mson

Fri 28 May 2021 10:06

#30

Anonym (Stina) skrev 2021-05-28 09:10:20 följande:

Fundera över detta:

När du är på jobbet - hur många saker i hemmet blir ogjorda för att mamman inte fixar det? Hur många gånger har lampor slocknat, apparater slutat funka, samtal behövts ringas för att det måste vänta på att du kommer hem? Hur många gånger har barnen behövt hjälp med läxor och fått göra dem sent på kvällen för att du är den enda som kan hjälpa? Hur många gånger har något behövts handlas hem men det har fått vänta tills du kommer?

Allt för många gånger tyvärr.. du beskrev det på pricken. men att socialen skulle hjälpa oss, annat än att omplacera dem, finner jag osannolikt.. jag är fullt kapabel att ta hand om barnen själv, men det gör knappast mitt liv mer uthärdligt, då man utöver det man redan gör, dessutom får ta ansvar för tvätt, vara hemma och passa sjuka barn o.s.v, vilket hade lett till ökad frånvaro från jobbet till den nivå att jag inte längre kan sköta det som jag ska (är som sagt egen företagare utan några andra anställda). Enda sättet jag hade klarat det är att hitta en ny, som helt plötsligt vill ta sig an rollen som plastmamma till 6 barn, jo men tjena..

mson

Fri 28 May 2021 11:40

#32

Anonym (*) skrev 2021-05-28 07:23:33 följande:

Det här är inte ett ok beteende från hennes sida. Hon kan inte rå för sin funktionsnedsättning, men den ursäktar inte dåligt beteende. Självklart ska du ha rätt att säga nej utan att bli skuldbelagd och få höra att du förstör hennes liv. Det låter ganska manipulativt från hennes sida, måste jag säga. Vad är det du har sagt nej till som hon inte accepterar?

Att hon vill ha fler barn.. dock har den gränsen passerat för mig nu. jag går inte med på det igen, hur mycket hon än tjatar. men nu är vi ju redan i den situationen, med 6 barn.. sist vi hade sex hade jag kondom, men hon blev ändå gravid, vet inte vad som hände.. men hon fick missfall redan innan det ens blev något.. sen dess har jag inte ens vågat ha sex med henne. livrädd helt ärligt..

mson

Mon 31 May 2021 08:48

#38

Uppdatering: Jag har berättat för min sambo att jag absolut inte vill ha fler barn. men att jag är villig att kämpa för oss, om hon accepterar min vilja. hon bröt ihop totalt, och säger som tidigare, att jag fördärvar hennes liv, och att det aldrig kan bli bra mellan oss om jag inte låter henne ha ett barn till. hon pratar inte med mig, jag fick sova på soffan...

Orkar inte längre

INNEHÅLL