Du frågar i trådstarten vad du ska göra och du har fått massor av råd. Varje gång svarar du att du redan har gjort det och att det inte hjälpte. Att lämna verkar inte vara ett alternativ för dig. Så vad vill du att vi här på FL ska göra egentligen? Vi kan inte trolla så att din sambo tar sig i kragen och börjar ta ansvar.
Det finns ingen bra lösning.
Det är inte rimligt att fortsätta leva med ngn man inte har känslor för, och du kan inte tvinga henne att ta emot hjälp, men du måste ha en plan för barnen om du lämnar henne.
Har du det?
Har läst hela tråden, dock i omgångar så kanske minns något fel.
Vill börja med att säga att 6 barn mellan 1 och 14 år är ingen barnlek. Herregud, jag har 2 st i åldern 7 och 12 och är supertrött ibland! I tråden låter det som om TS ägnar mycket tid åt jobb, och att sambon ensam sköter allt som har med barnens skötsel att göra. Tro 17 att hon inte också ringer samtal och byter glödlampor!?
Man måste inte vara allmänbildad och kunna ringa samtal till myndigheter för att vara en bra förälder. Sen låter det lite sådär med fixeringen vid andra personer. Men det framgår faktiskt inte alls i tråden hur hon är med barnen. Hon kanske lagar jättegod mat och ägnar dom massor med uppmärksamhet...inget vi vet.
Det vi vet är att ni har gjort er beroende av varandra. Hon är ekonomiskt beroende av dig, och du hade antagligen aldrig fått ihop tillvaron utan henne. Så gör det bästa av det och var snälla mot varandra.
*Inga fler barn.
*Gör upp en långsiktig plan över hur ni ska kunna gå isär och att båda klarar sig bra, både ekonomiskt och psykiskt. Det kommer kanske krävas att ni hjälps åt under många år framöver. Ni kanske måste hitta en annan lösning under ett antal år. T.ex. en liten övernattningslägenhet där en förälder bor varannan vecka.
*Säkra hennes ekonomiska framtid. Sätter du t.ex in pengar till hennes pension som kompensation för alla år hemma?
*Barnens välmående i fokus. Barn mår bl.a bra av föräldrar som mår bra och är snälla mot varandra och mot barnen. Och de mår bra av närvarande vuxna.
Hoppas det löser sig för er.
Om jag skiftar fokus.. har ni något råd om hur en eventuell separation skulle fungera praktiskt.
Vi bor i en stor villa med 8 rok, och står båda som ägare på huset.
När vi tog huslånet en gång i tiden hade vi bara 3 barn. Risken är stor att banken inte skulle gå med på att skriva över lånet till mig enbart, då de skulle göra en ny bedömning om betalningsförmåga och med 6 barn och mig som ensam ägare är det betydligt mindre marginaler.. dessutom har jag ju eget företag nu, när vi tog huslånet var jag anställd.
Alltså är enda sättet att vi säljer huset och skaffar varsin lägenhet på 6 rok eller större.. I vår kommun finns det inga sådana. Det finns inte ens en etta ledig i hela kommunen. Förutom det uppenbara att flytta till annan kommun i två olika lägenheter, vilket även det hade varit svårt att hitta, finns det några andra möjligheter? Har jag ens rätt i mina antaganden ovan?
Först: Att ta hand om sex barn + tvätt är inte att vara helt inkapabel. Visst, många skulle orka göra mer men initialt fick du det att låta som hon knappt orkade röra sig ur sängen. Så är det alltså inte.
Däremot verkar hon ju ha stora problem i övrigt. Du inser väl att det aldrig tar slut om ni så skaffar 14 barn? Hon måste träffa en läkare för att ta sig ur sin depression och här tror jag du måste sätta hårt mot hårt.
Jag kan också undra hur din sambo skulle beskriva den här situationen. På dig låter det som att hon tvingat till sig barn efter barn och du har låtit det ske för husfridens skull. Men tänk om hon faktiskt lever i tron att ni tagit ett gemensamt beslut om att skaffa många barn? Hur tydlig är du med dina ståndpunkter mot henne?
Då får du väl stanna med henne då eftersom hon ändå tar tvätten.
Ärligt talat? Hör du inte hur det låter?
Och försök att inse att hennes argument för ännu ett barn inte är rationella. Hon vill täppa för något i sitt inre med fler barn. Det handlar inte om en riktig plan för att bli av med sin depression. Det är helt SJUKT att inte klara av livet, ha 6 barn och försöka tjata sig till ett 7:de. Du kan inte se det som att ni har två olika åsikter.
Har frågat förut utan att få svar. Men hur mår era barn i allt detta? Du nämner inte det med ett ord.
?
Ok, ett tag sen jag skrev i tråden nu.
Min sambo och jag har gjort slut, men vi bor fortfarande ihop.
Hon vill inte flytta förrän hon hittat någon annan som hon kan flytta in hos.. vilket inte är det lättaste.. vem vill liksom ha en person med asperger syndrom, utan jobb och utan körkort och med 6 barn växelvis.
Hon vill inte bo i en lägenhet själv, och hon vill inte skriva in sig på arbetsförmedlingen för att söka jobb. Hon vill vara "hemmafru" som hon kallar det...
Har ni några idéer? Kan inte direkt kasta ut henne ur vårt gemensamma hem som vi båda står som ägare på.. och jag själv kan inte ta en lägenhet då jag har jobb med hyfsad inkomst och därmed inte är berättigad till bostadsbidrag... Hon själv hade ju fått typ 80% av hyran i bostadsbidrag.. dessutom hade hon inte klarat av att ta hand om ett hus själv.
Självklart hade jag kunnat lägga ut huset till försäljning för att tvinga henne till det,
men varsin lägenhet i kommunen är inte lätt att hitta. Finns inga lediga lägenheter överhuvudtaget.
Detta är en enda mardröm..
För det första, bra att du har brutit er relation, det är dags med tanke på allt du har beskrivit.
För det andra, varför i hela friden skulle du inte kunna ta en egen lgh bara för att du inte får bostadsbidrag? De flesta som bor i hyres får inte bostadsbidrag. Nu fick jag känslan av att du och ditt ex kanske inte är så olika ändå.
Hade jag varit dig så hade jag tagit en lgh och sålt huset, ditt ex får själv ansvara för att lösa det för sig. Sluta vara medberoende!
Jo jag kan väl erkänna att jag är lite medberoende. Vi har ju trots allt levt 15 år tillsammans. Blir nog inte särskilt omtyckt av barnen om jag lämnar henne i sticket. Sen är jag rädd för att hon tar livet av sig. Hon har ju absolut ingen kvar om hon blir av med både mig och barnen.
Äldsta dottern på snart 14 är dock på min sida och har sagt att hon vill bo med mig. Stor nog att inse hur läget är... under en längre tid har det känts som hon är den andra föräldern..
En sak jag inte nämnt är att vi varit hos socialen en gång tidigare pga en orosanmälan från skolan. Då handlade det dock om att ett av våra barn hade sagt att jag nypit honom. Vilket såklart inte stämmer. Han är lite intellektuellt nedsatt och har troligtvis någon slags diagnos, och gått under utredning under längre tid hos skolpsykolog, det är eventuellt aktuellt med särskola för honom.
Oavsett så hotar min sambo att hon kommer säga att jag faktiskt nypt honom om jag drar in socialen. Hon känner sig hotad...
Vill bara kräkas..
Vid en separatione får man i min kommun förtur till lägenhet för en av parterna. Frågan är då bara vem som ska ha det. När jag skilde mig fick jag lägenhet på detta vis, min exman köpte en lägenhet.
Varför ska du få bostadsbidrag om du tjänar hyfsat? Det låter ju helt bakvänt. Sedan kan du visst sälja huset. Det räcker att en ägare vill det. Om det inte finns något ledigt precis för ni bor kanske du får söka dig lite utanför? Jag tycker det låter som att du försöker dölja dina egna problem med att skylla allt på din fru.
Har du pratat med banken TS? Och kommunen angående hyresrätter?
Flytta till eget boende i närheten och låt henne bo kvar i huset med barnen. Om hon mår så dåligt som du säger behöver hon så lite förändring som möjligt. Med all barnbidrag, bostadsbidrag och underhåll från dig borde hon klara sig ekonomiskt. Hon kan få hjälp med vardagen via boendestöd osv.
Du kan ju träffa barnen ofta ändå.