Orkar inte längre

Men du verkar lite fixerad vid att hon ska vara glad och kär? Du beskriver en tillvaro som är outhärdlig, du har inget utbyte av henne, känner inget för henne, du är inte sexuellt attraherad av henne. Det är väl nästan bra att det HÄNDER något? Det är väl inte konstigt att du sover på soffan med tanke på hur allt är?

Jag blir lite bekymrad över att läsa att du skaffar 6 barn med en kvinna som inte verkar förstå hur man är vuxen och som närmast verkar ha en intellektuell funktionsnedsättning och så tycker du att problemet är att hon blir arg om hon inte får fler barn och det enda du ser som en lösning om ni skiljer er är att en ny kvinna axlar modersrollen (något du inte heller tror kommer hända). Du får steppa upp nu som sagt. Sterilisera dig. Sök boendestöd. Låt inte era barn ha det så här längre.

För det låter liksom inte som att det bara är konflikträdsla det handlar om - det låter som att ingen av er har koll på vad barn behöver. Hon är fast i sina nojor och vanor. Du är fast i att inte behöva ta ett enda beslut. Kvar är sex barn som inte kan påverka sin situation och självklart mår otroligt dåligt. Vill ni vara föräldrar till dessa barn? Vill ni ta hand om dem? Eller vill ni skaffa hundra barn till för att slippa bråka med varandra och slippa se de enorma bristerna i ert föräldraskap?

Ja där tror jag du har helt rätt! Obearbetad social fobi kan få människor att inte klara av mycket av "vuxengrejer" som gå till bank, möten, skolor, AF mm. Och att inte klara av att sätta i ny glödlampa mm kan ju beror på rädsla att göra fel/att hon sakna tro på sig själv. Själv så kan jag bete mig lite likt bara föratt jag är rädd föratt få stötar, lite elfobi. Men jag kan egentligen...men jag lider av ångest, och det är ganska mycket jag är rädd för. Men det har ju inget med min IQ att göra. Jag är ganska förnuftig och rationell egentligen, ja i samtal oså men så blir känslan så stark och jag reagerar i ren panik i vissa situationer.

Men jag tror inte du ska tänka på att hon har lägre IQ än dig, det gör ju bara att ni kommer i obalans och att det blir att du är lite smartare och bättre. Inte så bra i en relation.

Om hon ligger på så låg nivå, hur kom det sig att du blev tillsammans med henne? Vad var det du föll för?

Ja precis! Och tråden ropar: lämna! Medan TS fortsatt kan tycka att han är kompetent och ok förälder.

Jävligt oansvarigt att fortsätta skaffa barn med en person som inte hanterar att ha hand om barn.

Rimligtvis håller TS sambo en viss nivå, annars skulle BB och BVC reagerat.

Att ha 6 barn och dessutom en psykisk ohälsa gör att man ÄR annorlunda än folk i allmänhet. Vi snackar om en person som inte verkar fått växa upp till en vuxen person i samband med att barnen kom, utan där TS efter 6 barn börjar "inte orka mer" för att det är fel på min partner.

Självklart har hans partner problem, men 50% av föräldraskapet är TS. Han borde se sin del i detta och också ta emot stöd.

Jag tänker att TS behöver hitta en tillräckligt fungerande lösning för sina barn och att TS måste börja i någon ända.

Han är ju vuxen och får ju ta ställning till om han vill söka hjälp hos socialtjänsten, vården eller BVC. Eller om han vill lämna. Uppenbart är iallafall att TS behöver stöd att faktiskt hantera sin situation.

Barnen behöver ju att de vuxna är tillräckligt bra och utifrån vad TS berättar. TS får sluta skylla på sin partner ang. att det inte fungerar med 6 barn.

Jag tänker att TS förhoppningsvis fått lite idéer ur tråden om hur han ska gå vidare och att det faktiskt blir bäst om han funderar på sin egen roll i det hela.

Jag hoppas TS tar ansvar för det han ser och ser till att barnen inte blir lidande för att han inte förmår be om hjälp. För om barnen far illa, så behöver han ta ansvar för detta.

TS, jag vill också försöka ge dig något råd, istället för att bara kommentera detaljer.

Jag tycker att det är viktigt att du säger mycket tydligt till henne, säger ifrån, när hon t.ex. gör planer på fler barn. Hitta bra argument! Det finns ju gott om. Säg till henne att hon måste kunna ta hand om dem barnen som ni redan har, och halva hushållet. Så länge detta inte funkar kan man omöjligt ha fler barn. Jag vet du har inte avsikt att skaffa fler barn, men det vore ett sätt att kanske få henne att inse att hon inte har förmåga till att bidra. Och du har faktiskt all rätt att säga att du inte orkar dra hela lasset själv. KRÄV att hon måste göra hälften av allt! Det kommer hon inte att klara, men då borde hon ju förstå att hon inte kan skaffa fler.

Och vänd dig till socialen och be om hjälp. Ta inte så mycket hänsyn till vad hon tycker om det. Kanske kan du avgöra vad ni behöver hjälp med. Låt inte henne styra och ställa och tycka en massa. Det fungerar ju inte i praktiken.

Hej!

Jag tycker att du ska hjälpa din sambo att få kontakt med sjukvården då det verkar som att hon har en depression. Depression medför att man känner sig orkeslös och såklart ledsen.

Du borde boka tid för sterilisering. Efter sterilisering kommer du fortfarande kunna få stånd och utlösning precis som vanligt.

Detta berättar du inte för din sambo. När hon vill ha fler barn kan du gå med på att försöka, det kommer inte att bli någon mer graviditet.

Vänliga hälsningar

Det är läge att ställa krav på henne. Fattar hon inte om man verkligen kopplar ihop det på den mest konkreta nivån? Inga fler barn om hon inte kan göra mer. Hon får visa först att hon kan hantera dem som hon redan har. Förresten - tar hon hand om barnen? Du ska naturligtvis även kräva att hon ska göra hälften hemma om hon vill ha stor familj. 

Du kanske måste trappa upp, typ: Blir det fler barn, så kanske soc. tar barnen. Eller att du lämnar henne om det blir fler. 

Eftersom du planerar att fortsätta ha sex med henne?

Och fortsätta låta henne tro att det blir barn nummer 7?

Istället för att sluta tro att någon här på forumet eller du själv kan trolla med knäna och tro att hon kommer ändra sig utan väldigt obekväma åtgärder?

Det här blir bara konstigare och konstigare.