Praktiska åtgärder för minskat familjevåld och ökad jämställdhet?

Detta har ju stötts o blötts på alla tänkbara vis i alla tänkbara instanser och forum under lång tid.

Min personliga uppfattning är att både män och kvinnor gör helt fel i detta på gruppnivån.
Män är för dåliga på att ställa sig upp och ta för sig ang föräldraskapet, det blir så enkelt att bara halka in i rollen som försörjare och vaktmästare medans kvinnan styr o roddar i allt som har med barn och familj att göra...

Men lite till männens försvar så är kvinnorna urdåliga på att backa lite och släppa in mannen i detta.... De vill t.ex inte ha en debatt om vilken vällingsort som är den bästa, de vill bara att han ska åka till affären o handla det som hon redan bestämt..

Detta cementeras efter en tid och när de efter några år separerar så finns det inte på världskartan för kvinnan att låta barnet bo halva tiden med mannen, han är ju precis oduglig på att ta hand om barnet i hennes ögon, o så vips så sitter man där med varsin advokat på tingsrätten.... typ

Men har familjerätten den befogenheten? Män som misshandlat sin kvinna får ju fortfarande träffa deras gemensamma barn, vilket jag tycker är tokigt. Och en förälder kan vara väldigt hatisk mot sitt ex men ändå kärleksfull mot barnen. Att då hindra barnet från att träffa hen är samma ska fast mot den andra personen.

Missförstå mig rätt, jag tycker som du att TS ex är totalt olämplig att ha barnen. Men alla fall är inte exakt lika och att rent juridiskt hindra barn från att träffa en förälder kräver i princip att det utövats våld mot barnet, med dagens regler alltså.

Du missar poängen.

Det påverkar knappt ditt föräldraskap om du är "hatisk" mot ditt ex, det finns nog en hel del separerade föräldrar där ute som inte skulle ens pissa på sina ex om de brann, men kan fortfarande anse att de är kompetenta och bra föräldrar och att det är bra för barnen om de har en nära o god kontakt även med den andra föräldern.

Problemen börjar när du involverar barnet i ditt hat mot den andra föräldern.
När barnet ständigt får öronen fulla av dina åsikter om deras andra förälder hela tiden när de bor hos dig... De får ständigt höra om hur fel den andra gör, eller hur dum den är, eller hur synd det är om dig....

En vettig förälder skonar barnen från detta o låter inte sin egen bitterhet och sina egna "hatiska" känslor för exet förstöra barnens relation med sin andra förälder.

Förvisso - att tro att det enbart är vi män som utgör hindret mot ett jämställt föräldraskap vore en mycket enögt betraktelse.

Min poäng är att jag undrar vilka befogenheter ansvarig myndighet har i dessa fall där en förälder baktalar den andre inför barnen? Som du vet är det tyvärr inget ovanligt.

Rubriken är allmän men du skriver mycket om dig själv. Detta skedde för flera år sedan när du var över 50 skrev du. Om "barnen" var så gamla redan då att ingen myndighet gått in utan lyssnade på deras önskemål, är de inte nästan vuxna nu? Släpp ditt ex helt. Fokusera bara på "barnen".

Jag tror det finns en helt annan version av denna historia som skulle berättas från andra sidan. Tonåringar hjärntvättas inte i första taget. Strunta i ditt ex. Har du verkligen rannsaka ditt eget agerande genom åren. Använd FL till att bottn i dina egna misstag. Där kan du få råd och stöttning och va anonym. Att prata om hur hemsk ens ex är.... Jäsp, det kan alla separerade skriva sin version av. Vill du få kontakt med ungarna eller vill du ägna sitt liv åt att gnälla på exet och inte komma vidare?

Har de egn mobiler och ben att gå med så skulle de ha kontakt med dig om de ville.

Låter hårt men jag menar väl.

Vilken ansvarig myndighet pratar du om? Socialen?
De kan inget göra, förutom att nämna detta i sin rekommendation om de gör en vårdnads- och boendeutredning.
Kommer det fram att någon av föräldrarna aktivt försöker manipulera barnen till att ta avstånd från den andra föräldern så är detta absolut inget som de låter bara passera...
Eller, de borde inte göra det i alla fall. Kvalitén på dessa utredningar skiftar dramatiskt beroende på vilken kommun det handlar om, likaså utredarnas kompetens.

Sen är det ju upp till domare/rådman på tingsrätten att faktiskt ha stake nog att klubba ett svårt beslut. 

Så är det såklart inte. Tyvärr är könsnormerna starka på detta området. Det heliga moderskapet som är många kvinnors identifikationskälla och mannen som identifierar sig främst i vad han gör (jobb, hobbys) än vem han är.

Sen är det inte heller lika självklart att jobbet bemöter en man som ska vara pappaledig på samma vis som en kvinna som ska vara mammaledig. Jag har själv sett hur samma arbetsplats haft invändningar i det förstnämnda. Samma chef som stöttade kvinnan i att vara föräldraledig och gav henne full pension för att hon ska återvända till samma arbetsplats ställde sig väldigt skeptiskt att den manliga kollegan skulle vara borta halva tiden. Det var inte ok.

Men precis som när kvinnorna ville ut på arbetsmarknaden så måste fler män kroka arm och ställa hårt mot hårt för sin rätt att vara pappa. Tycker debatten oftast är vinklad att vi ska ha mer delad föräldraledighet för att kvinnor förlorar så mycket ekonomiskt på att ta mer ansvar. Men vi hör sällan debatt om fäder som rasar över att inte betraktas som likvärdiga föräldrar. Att män protesterar mot arbetsgivare och kräver sin rätt. Och tyvärr (trots att de flesta är helt fantastiska pappor) så upplever jag att många män faktiskt vill jobba än att gå ner i tid och fokusera på familjen. Som en kusin sa till mig häromveckan -jag kommer nog bara vara hemma 4 månader ist för 6, det är för oinspirerande.-... öhhhh? Ja...? Vem har påstått att föräldraledighet skulle vara speciellt utvecklande och inspirerande för ensjälv?

Ja, du har rätt. Det uppskattas att cirka 5000 barn varje år råkar ut för grymt umgängessabotage. Med tiden blir det väldigt många närstående som berörs illa till stora samhällskostnader. Felaktigheter som att barn inte kan manipuleras är inbäddade i offentlig förvaltning (barnsoldater i krigszoner har alltså själva medvetet valt sina yrken?) 

Jag tror att du är inne på att det finns en psykisk störning inblandad, men dessa förövare till familjevåld går nog sällan/aldrig till vården. De döljer sitt grymma umgängessabotage så gott det går. Det är ju gamla mänskliga egenskaper att vara svartsjuk, inte klara av att ångra sig eller gå vidare, att vara bitter och att känna hämndbegär. Tänk på Medea i den grekiska teaterkonsten. 

Barnen har nog knäckts tyvärr till 99 %. Deras hjälprop hörs allt mer sällan. De tycker att det är pinsamt att jag inte ger upp dem utan talar om detta dolda samhällsproblem. De har haft svårt att hitta anledningar till att jag ska mobbas ut ur deras liv som deras mamma vill - vaga växlande anledningar, helt orimliga likt de flesta sådana här fall. Mina barn är i övre tonåren nu och det har pågått i cirka 5 år. 

Vi har hela tiden haft gemensam vårdnad och överenskommelse om 50/50 boende. Första året trodde jag att det skulle gå över av sig själv, jag visste inte så mycket om psykiskt familjevåld, såg mig som stark och kapabel förälder. Jurister säger att domstol omöjligt gör något pga att barnen är över 10-12 år, ansvaret läggs över på de olyckliga pressade barnen. 

Problemet är allmänt och jag känner numera många liknande fall. Tro mig, vi som utsätts för detta grymma umgängessabotage vill inget annat än att slippa hatet från våra ex och kunna fokusera på våra barn. Men det är omöjligt eftersom de lever helt isolerat och blockerat.

Ditt råd är absurt och du lägger ansvar och skuld på mig och barnen istället för förövaren. Det är vanligt att skylla på offer i olika familjevålds-situationer. Det är inte snyggt eller rättvist. Och tro mig, inget vi alla offer gör verkar kunna hjälpa och förbättra. Det är därför som myndigheter behöver stötta och förebygga olika sorters familjevåld, särskilt i samband med separationer. 

Tonåringar hjärntvättas inte i första taget? De är tvärtom mycket känslostyrda och drastiska. Du har aldrig hört om barnsoldater? Forskningen motsäger dig helt. 

Du tycker att jag ska strunta i att mitt ex begår grovt umgängessabotage, förgiftar barnen med sitt onödiga hat och blockerar alla kommunikation? Vi alla som utsätts för detta vill inget hellre än att strunta i våra ex, samverka artigt för barnens bästa och leva fritt och positivt i våra liv. Om det är nån som ska strunta i sitt ex är det ju den hatiska förövaren som inte släpper. Du behöver läsa på. www.ompa.se

Vi som utsätts för familjevåld/umgängessabotage har förtvivlat rannsakat oss själva och likt andra offer trott att om vi bara anpassar oss, böjer oss, vädjar, fjäskar och står ut så blir det bättre. Men det är en illusion för att överleva och ha hopp. I verkligheten kan vi inte påverka och förbättra även om vi lägger oss platt som lydiga djur, varken de utsatta barnen eller vi måltavlor för hatet. 

Barnen har egna mobiler och har skickat nödrop, allt färre genom åren. Några nödrop har t o m dokumenterats av Socialtjänsten. Barnen har genast skällts ut illa av den umgänges-saboterande föräldern. 

Ja, du är hård och tyvärr mycket okunnig. Du menar knappast väl. Är du stolt över din okunnighet? Har du själv mobbat ut dina barns andra förälder?