Älskar inte mina barn

Du mår uppenbarligen inte bra utan behöver hjälp omgående. Antagligen har du en depression som gör att du känner så här. Som många andra skriver behöver du kontakta vården nu.

Finns det någon annan som kan avlasta er en tid? Dina föräldrar, eller svärföräldrar? Någon annan släkting.

Annars kan du alltid göra en orosanmälan till socialtjänsten. Det finns som sagt hjälp att få och det betyder inte automatiskt att barnen kommer att familjehemsplaceras.

SÖK hjälp. Du är sjuk. Och du är farlig för dina oskyldiga stackars barn. Jag önskar jag kunde ta hem dem hit och ge dem all kärlek och trygghet i världen. Jag har själv två barn och vet hur tufft det kan vara, men inte någonsin har jag känt att jag vill förlora dem. Det är en sjuk tanke.

Ring omedelbart vårdcentral och berätta om dina känslor. Vänta inte tills imorgon, ring nu.

För helvete, den ansvarsbefriade skitreplik kan du ju svara på exakt vad som helst.

Förlåt TS men vad ska du göra då? Fortsätta som innan, tala om att du önskar dina barn döda osv är inte ok! 

Varför inte försöka ta till dig något av råden i tråden som faktiskt är välmenande. Du måste förstå att du inte mår bra! Vad behöva göras för att barnen inte ska få bestående trauman från sin barndom, liksom? Förstår du inte att saker du säger skär rakt in i hjärtan på dem? 

Om jag var du skulle jag ringa socialtjänsten och verkligen be om föräldrastöd. Det finns sådant. 

Kanske för att så många (bl.a. på FL) tutar i en att barn är enda meningen med livet och att man aldrig kan ångra ett barn. Förmodligen delvis samma personer som sedan hackar på dem som känner som ts.

Ts, om du är gift har ju barnen en pappa också. Vad säger han? Kanske du kan åka bort några dagar och lämna över ansvaret till honom under tiden?

Ts. Det jag framförallt reagerar på är att du sagt detta inför dina barn. Du behöver akut hjälp både för dig och barnens skull.

Kan du åka iväg och bo själv ett tag så kanske det är

Ett alternativ. Sök samtalshjälp, via soc, bvc eller vc.

Att känna att det är tungt gör många. Men du har uppenbart nått gränsen för länge sedan.

Vet du vad det är som gör att du tycker det är så

Jobbigt? Bråk? Speciella behov? Brist på frihet?

har känt likadant.

förstår till 100%

lyssna inte på dem som vill trycka ner dig.

det blir bättre med tiden men innan dess..

finns det något du kan göra för dig själv?

egentid?

träning?

minisemester?

annars..

välj dina strider..

gå inte in i allt.

låt dem härja..

förutom om de gör varandra illa..

ta med nån av dem ur hemmet..

låt de andra stanna hemma med pappan..

skilj dig INTE, kommer bara bli värre..

stå ut..

kram

Barn är en så pass stor sak att det är ingenting man blir itutad att man "ska" ha, heller ingenting man kan avrådas ifrån.
Visst kan folk försöka men man har ju sin känsla att man antingen vill ha barn mer än allt eller så är man osäker och då skiter man i barnskapandet eller iaf avvaktar.

Min kompis förlorade en av sina vänner i självmord. Hans föräldrar var fruktansvärda och de ville inte ha honom, och han visste om det. Han hoppade framför ett tåg. Han hann inte ens bli vuxen och flytta hemifrån och känna riktig kärlek.

Det finns många föräldrar som inte älskar sina barn, men det är en jäkla skillnad på att inte älska någon och att uppmana en annan människa till att begå självmord.

Barnen måste ha hjälp nu. Du måste även be om ursäkt och förklara att du ångrar dig djupt och att du absolut inte menade det. Sen får ni gå i familjerådgivning.