Vad har du för fördomar om de som har/vill ha många barn (och hur många är många enligt dig)?

Jag tycker nog att gränsen för "många" barn går vid fem stycken. Fyra är ganska normalt, speciellt i bonusfamiljer.

Vi har sex stycken. Jag kommer från en stor släkt (även om jag själv har ett syskon), mamma har fem syskon och min pappa sex, så vi var många kusiner på släktkalasen när jag växte upp.

Min man har många syskon, de var mer än dubbelt så många som vi har. Han har bara positiva erfarenheter av att växa upp i en sådan stor familj, och han tyckte aldrig att hans föräldrar saknade tid för honom eller syskonen (fast jag vet att alla hans syskon inte riktigt delar den bilden). Min man tycker inte vi har många barn, och han hade inte haft något emot att få fler.

Jag vet inte om jag har så många fördomar om stora familjer, jag kan i alla fall inte komma på att jag tänker något speciellt (annat än möjligen att det är kul att träffa på andra som har många barn). Anledningen till att man är många skiljer sig ju från familj till familj. Vi är många för att vi inte hittade någon pålitlig preventivmetod. Det enda av våra barn som vi försökte bli gravida med var vår äldste. De andra är det lite mer "hoppsan" över (lika välkomna för det, såklart), men speciellt de två yngsta, som är sladdisar. Efter det sista barnet valde jag att sterilisera mig.

Det är också så att så fort någon vågar sticka näsan utanför normen, vare sig det är genom att "bara" ha ett barn eller vilja ha ett helt fotbollslag, så är det människor som tycker att de på något sätt har rätt att lägga sig i, vet precis hur familjen i fråga är och fungerar utan att de känner dem det minsta, och inte sällan kommer med helt vansinniga kommentarer. Jag skulle kunna fylla en hel bok med korkade, överlägsna och rent elaka kommentarer som vi eller andra familjer i vår närhet har fått höra från fullt främmande personer.

Det där är ett helt bakvänt resonemang, som dessutom är auktoritärt/totalitärt. Eller vill du ha ett nytt Kina kanske, där staten bestämmer hur många barn någon får ha och även utför tvångsaborter och -steriliseringar? Fast det kanske är okej när det sker i miljöångestens namn?

Enligt ditt resonemang borde vi alla låta bli att skaffa barn överhuvudtaget, för det finns faktiskt de som är ofrivilligt barnlösa (även om det är bättre både för dem och miljön i slutändan), och de kan ju må psykiskt dåligt av att andra får barn! För att inte tala om att ingen får köpa ett hus, köra en ny bil eller åka på utlandssemester, för det finns minsann de som antingen skulle vilja men inte har råd, eller som avstår på grund av miljöångest.

Det är inte mitt ansvar vad någon annan känner inför mina livsval, punkt slut.

Resonemanget att "vi har inget annat val, det är för allas bästa" är typ det varenda auktoritär stat ursäktat sitt förtryck och sin förföljelse med. Grattis, du är fullfjädrad fascist om du verkligen står bakom den typen av resonemang. Sedan kan du klä det i "för allas bästa" hur mycket du vill, det är fortfarande ett grovt brott mot mänskliga rättigheter.

Så alla som inte tänker som dig ser alltså per definition inte hela bilden? De som inte tänker som dig kan per definition inte förstå? Du kan inte tänka dig att andra faktiskt kan se hela bilden, och kan förstå din tankegång, men de håller bara inte med? Den här typen av nedvärdering av och avfärdande av oliktänkande är inte förenligt med varken god argumentation eller demokrati. Men, det kanske inte är så konstigt med tanke på att dina argument i grund och botten visar på auktoritärt/fascistiska förhållningssätt.

Nej, det är inte dumt att försöka förebygga det, men du verkar förutsätta att det enda sättet man kan förebygga det på är via totalitärt/fascistiskt/auktoritärt samhälle, och det är helt enkelt inte sant.

Lägg av med härskartekniken.

När jag ser sådana skrämmande resonemang så svarar jag emot. Jag vill inte leva i ett auktoritärt/fascistiskt samhälle, helt enkelt.

Dina erfarenheter säger bara hur det var i din familj, de kan inte ge dig kunskap om hur det är i alla andra stora familjer.

Mina äldsta barn var tonåringar när de två sladdisarna föddes. Även om de får hjälpa till som barnvakt ibland (som de får betalt för), så har de aldrig uppfostrat småsyskonen. Faktum är att jag och maken har sagt till våra äldre barn att det inte är deras sak att förmana/uppfostra sina småsyskon. Sedan förekommer det en del sådant ändå när man bor under samma tak, men det har ingenting med familjens storlek att göra, utan mer åldersskillnaden mellan barnen.

Jag svarade på det inlägget jag citerade och där stod det inget om "Jag är bara ett exempel". Jag såg inte dina andra inlägg.

Att ha fördomar och att säga att man vet något (vilket du skrev i inlägget jag citerade och var det jag reagerade på), är inte samma sak.

Du skrev: "Från mina erfarenheter vet jag att om det är så många barn som 9 så blir de yngsta mer uppfostrade av sina syskon än av sina föräldrar. Barnen får väldigt lite tid med sina föräldrar. Väldigt lite hjälp på alla sätt."
Detta är ett kategoriskt uttalande om hur det är i familjer med så många barn som nio stycken. Därför visade jag på ett exempel där detta ditt kategoriska uttalande inte stämde, även om det i mitt fall handlar om sex barn och inte nio. Jag påstod aldrig att mitt exempel var hur det går till i alla stora familjer, vilket du gjorde. Och det var detta kategoriska påstående som jag reagerade på. Sedan kanske du i ett senare inlägg mjukade upp detta genom att skriva att du bara var ett exempel, men det såg inte jag förrän efter jag svarat.

Visst, jag kan hålla med om att det är fördomsfullt så det smäcker om det att tro sig veta hur det funkar i alla andra stora familjer.

Så typiskt när någon inte kan hantera att bli sakligt motsagd, då kommer härskartekniker och insinuationer som ett brev på posten.