Fått för mig att folk ser ner på en för att man bara skaffat ett barn. Att normen är 2 barn och kärnfamilj. Annars är man typ misslyckad.
Jag vet att detta bara är mina egna tankar och de kanske är helt fel men bara en känsla jag har och försöker jobba med den.
Hur tänker ni kring med familjer med bara ett barn?
Vaaaa... blir seriöst förvånad över frågan. Det vore ju helt galet, som att se ner på någon för att den "bara" har en hund, eller vad som helst.
Vad skulle ens vara anledningen till att se ner på någon som har ett barn?
Vaaaa... blir seriöst förvånad över frågan. Det vore ju helt galet, som att se ner på någon för att den "bara" har en hund, eller vad som helst.
Vad skulle ens vara anledningen till att se ner på någon som har ett barn?
Fattar inte varför det kommer frågetecken efter vissa ord.. bortse från dom.
Innan jag själv fick barn så kändes det som att "jaha, orkade de inte ha fler" eller man undrade om det var nåt fel, antingen med fertiliteten eller inom familjen. Av alla som jag sett under hela mitt liv så var det iaf såna orsaker bakom att familjer bara hade ett barn. Men iom att jag blivit äldre så tycker jag det är skit samma vad andra tycker. Man ska inte bry sig så mycket.
Jag tänker absolut ingenting om de som "bara" har ett barn. Trivs de med det så är det ju bra.
Tycker heller inte synd om barnet för att det saknar syskon. Syskon kan ju vara bra, men så länge som barnet har vänner att umgås med tror jag det räcker alldeles utmärkt.
Absolut inte. Varken ser ner på eller utgår från att problem ligger bakom, för övrigt.
Ser definitivt fördelar med både ensambarn och syskon.
Jag har själv varit där, vi var rätt säkra på att vi inte ville ha fler barn än ett. Och jag vet att många ifrågasatte det, både direkt och på omvägar.
Vi har fått höra allt ifrån att det var synd om vår son eftersom han skulle bli så ensam och ouppfostrad och kall egoist pga han var ensambarn.
Till att vi kanske hade lite svårt att få till det och behövde lite hjälp.
Sen fick vi ett syskon efter drygt 11 år så nu är inte vår son enda barnet längre. Jag känner inget särskilt om det, jag önskar generellt att folk skötte sig själva och sket i andra lite mer. Var öppna för att alla gör sina val. Att inget är skrivet i sten. Att alla inte har samma uppfattning eller upplevelse om något. Att man inte ska drivas eller lockas av normer om att skaffa ett eller två eller åtta barn. Och att en familj behöver se ut på ett visst sätt.
Och framför allt att det inte är någon annans business. Tro mig - behöver du få veta så kommer vi/jag vid någon tidpunkt att berätta för dig.
Nu har mitt barn ett halvsyskon. Så syskon finns ju med i bilden på ett sätt. Sen tror jag att syskon eller ej spelar inte roll eller snarare allt beror ju på. Har ju själv 2 syskon och vi är såå olika och har inget utbyte av varandra alls - varken i vuxen ålder eller som små hade vi inte det. Det där är så olika, allt handlar ju om personlighet mm.
Just nu blir det inga fler barn. Kanske i framtiden men inte just nu.
Ändå jobbigt att brottas med mina egna hjärnspöken om detta. Blir trött på mig själv att jag ens har dom tankarna. Folk bryr väl sig ändå inte liksom.
Nu ska du inte din egen osäkerhet döma dig själv!
Nej.
Det finns ingen anledning till det.
Du måste bli vuxen nog att inse att vad andra människor tycker är inte värt flugbajs ens.
Jag vänder upp som endabarn och tyckte det var helt normalt.
Min man likaså.
Och nej, det är inte synd om oss. Det är inte synd om endabarn.
Och den här klyschan om att man en dag står där ensam med sina föräldrars dödsbo-man söker väl lika mycket oavsett? Så många familjer bråkar om allt möjligt efteråt. Vi vet att vi inte behöver fundera över sådant den dagen det sker.
Det handlar mycket om hur föräldrar är som personer med endabarn. Mina var och är roliga och framåt. Om de varit introverta fegisar hade kanske resultatet blivit något annat. ????
Nu ska du inte din egen osäkerhet döma dig själv!
Nej.
Det finns ingen anledning till det.
Du måste bli vuxen nog att inse att vad andra människor tycker är inte värt flugbajs ens.
Jag vänder upp som endabarn och tyckte det var helt normalt.
Min man likaså.
Och nej, det är inte synd om oss. Det är inte synd om endabarn.
Och den här klyschan om att man en dag står där ensam med sina föräldrars dödsbo-man söker väl lika mycket oavsett? Så många familjer bråkar om allt möjligt efteråt. Vi vet att vi inte behöver fundera över sådant den dagen det sker.
Det handlar mycket om hur föräldrar är som personer med endabarn. Mina var och är roliga och framåt. Om de varit introverta fegisar hade kanske resultatet blivit något annat. ????