Dåligt äktenskap sedan vi fick barn

Anonym (självklar orsak) skrev 2021-06-17 15:32:24 följande:

Han ville inte ha barn.
Så som det är för de allra flesta män.

De flesta män blir pappa mest därför att kvinnan vill det.
Mannen vill fortsätta vara tillsammans med kvinnan och ett villkor för att få vara det är att de skaffar barn tillsammans.
Ofta är det så att män i allmänhet "går med på" att skaffa barn, medvetet eller omedvetet. Många kan säga att de vill skaffa barn, de försöker intala sig själva och kan få sig själva tro att de verkligen vill skaffa barn, även om de innerst inne inte har satt sig in i situationen och trots att de inte är säkra på om de verkligen är motiverade och har den mycket starka egna viljan och drivkraften.
Många tvivlar men väljer ändå att trycka undan sina egna tvivel.

Jag tror att du är något på spåren här. Men det är inte nödvändigtvis så att männen inte vill bli ha barn, det är bara det att de inte vill bli pappor såsom kraven ser ut idag. Förr kunde männen bete sig såsom TS man gör: kvinnan hade hand om hem och barn, mannen jobbade och var en lekpappa en stund då och då när han hade lust.

Idag förväntar sig kvinnan mer av mannen, medan mannen inte fattat att det är vad som krävs. Där går deras uppfattning isär när kvinnan blir arg att hon lämnas med allt ansvar och mannen inte hade nån lust att axla nåt ansvar alls men nu avkrävs en del eller mycket.

Många män förväntar sig också att få vara kvinnans huvudprojekt i livet, men när barnen kommer så hamnar han långt ner på listan av vem kvinnan ska vårda och ta hand om. Vilket är rimligt men då krockar med mannens förväntningar och önskemål.

Det kan bli bättre om mannen börjar förstå vad som krävs av pappor idag och om han börjar se relationen med barnet som viktig. Dvs att han vill vara en viktig person för barnet, inte bara för kvinnan. Och att han även börjar se sig själv som en vuxen som tar hand om sig själv och inte behöver vårdas av sin kvinna. Ibland krävs det en hel del innan dessa saker går in, och ibland fattar mannen snabbt nog för att rädda relationen med både kvinnan och barnen.

Anonym (Lova) skrev 2021-06-17 16:36:29 följande:

..... och därför är det superviktigt att han är föräldraledig med fullt ansvar en tid så han kommer in i matchen.

Det är inte så att vi kvinnor har en gen som gör att vi tycker att vaknätter är trevliga, blöjbyte är livet och att vika tvätt är superstimulerande. Vi gör det för att vi måste.

Här är den stora skillnaden, kvinnor tränas på ett strukturellt plan att vara den som har koll på gruppens mående, som ställer upp, som ofta nerprioritdrar sig själv för gruppens bästa (nu pratar vi gruppnivå och inte på det individuella planet). Detta medan mannen istället vuxit upp med att han stått i centrum, att han ska ta för sig och prioritera sitt (då det alltid funnits kvinnor som backat upp honom).

Så hamnar han plötsligt i en situation där han är sekundär. Där han förväntas ge utan att få. Där han förväntas ge uppoffringar på samma vis som hans partner. Och där blir det kortslutning.

Tyvärr fostras många män fortfarande i: -jaget före laget- och det motsatta för kvinnan. Men förhoppningsvis kommer efterkommande generationer axla detta bättre.

Du har helt rätt, jag bara luftande mina tankar om varför jag tror att det bir så här i många relationer när barn kommer in i bilden.

Jag är kvinna och har barn med en man och jag upplevde detta till viss del. Men han fattade ganska snabbt vad som krävdes och har svarat upp mot kraven på ett bra sätt. Därför är vi fortfarande tillsammans och har idag ett förhållandevis jämställt liv och föräldraskap.

Dock har varken min man eller jag nån förebild från våra föräldrar om hur pappor kan vara som fullvärdiga föräldrar, utan vi har fått göra det på känn och lära oss av varandra. Vår son kommer däremot att ha en förebild i att en pappa likväl som en mamma tar hand om barnen, hemmet, maten, tröstar, leker, nattar, kramas etc. Så där börjar vi förändringen.

Dåligt äktenskap sedan vi fick barn

INNEHÅLL