Dålig förälder pga tankegången?

Hänger inte helt med på matematiken men det är skitsamma (4 år + 6 år = 10 år på äldsta sonen men han benämns som tonåring?).

Nu har jag enbart erfarenhet i att vara barnet i ett äktenskap som liknar det du beskriver. Pappa talade illa om min mamma och även hånade och förlöjligade henne framför oss och andra bekanta (tror inte de hade vänner). Min pappa sa att min mamma var korkad, dum, berättade om hur idiotiskt hon handlat i den och den situationen, hånskrattade om hon svarade fel på en fråga i TP, att han enbart stannade för min skull och bla bla. Han var också lika elak mot mig och hånade mig inför mina vänner etc.

Jag växte upp med mycket ilska och hat inombords. Jag hatade min mamma när jag blev äldre efter att ha blivit indoktrinerad av pappas kommentarer sedan spädbarnstiden (troligtvis). Han liksom körde sina mantran och tjatade håll i huvudet på en när han skulle skjutsa mig till diverse aktiviteter (jag kunde inte fly och det var verkligen en övertygelse kampanj där han uppmuntrade mig att snacka skit om mamma och gav beröm om jag sa något illa). Jag trodde han talade sanning och han framställde allt han sa som sanningar. Det var manipulerande.

Min mamma sa inte ett ont ord om min pappa en enda gång. Man kunde se hur hon suckade till ibland och hur luften liksom gick ur. Hon stod tyvärr inte upp för mig heller. Det skadade relationen.

Idag vet jag att det var pappa som betedde sig illa.

Jag hade önskat mamma skyddat mig och stått upp för mig och hjälpt mig att förstå. Man kan göra det utan att smutskasta den andra. Man kan förklara för barn hur man agerar normalt och att man inte ska behöva välja sida när det gäller ens föräldrar. Att allt föräldrar säger inte nödvändigtvis är sanning. Allt det kan man göra utan att baktala den andra föräldern. Barnen förstår själva vem som agerar fel. De behöver verktyg och metoder för att hantera sin fars agerande. De behöver veta vad de ska säga och på vilket sätt. Jag skrek till slut något i stil med håll käft gubbjävel (väldigt mycket hans egen medicin) i vuxen ålder och det är inte konstruktivt lösning.

Jag tycker du måste fortsätta kämpa för dina barns skulle och bara försöka att inte ta åt sig av din exmans agerande (sätt upp en osynlig sköld där inget han säger väcker några känslor hos dig oavsett hur provocerande det är). Ni har satt barnen till världen och du måste ta vara på dem och se till deras bästa iallafall tills de blir myndiga oavsett vad din exman utsätter er för. Du kan inte ge upp barnen för att han skriker högst och beter sig illa.

Jag har i dag minimal kontakt med båda mina föräldrar. Det är en sorg att ingen av dem är kapabel att försöka lapp relationen. Jag har pratat med dem båda två när jag var ung vuxen om det som jag upplevde som missförhållanden men min pappa skylde på sin dåliga uppväxt och mamma blev arg och sa att min upplevelse var lögn och skyddade pappa. Hade vi bara kunnat lägga alla korten på bordet och erkänt våra olika subjektiva upplevelser av händelseförloppet, bett om ursäkt och börjat behandla varandra med respekt och börjat om så hade jag varit glad. Men de har i sin värld inte gjort något fel (det tror jag alla föräldrar har gjort någongång) och har därför ingenting att be om ursäkt för. Deras stolthet eller vad det nu är går före att ha en fin relation till mig och min familj.

Det är en extrem börda när föräldrar lägger så mycket last på sina barn. Jag trodde på riktigt tills jag nästan var 30 år gammal att jag var helt värdelös. Jag hade självmordstankar från 5-6 års åldern och även försök i tonåren.

Nu mår jag bra men det krävde att jag sa upp kontakten med vissa samt minimerade kontakten med andra. Jag är väldigt mån om att inte överföra samma dåliga uppväxtmiljö till våra barn (pappan och jag lever ihop men har så klart våra svackor också),

Om du inte finns som motpol för din exman kan detta resultera i att era barn kommer må dåligt långt upp i vuxen ålder (min farbror mådde psykiskt dåligt tills han dog strax innan 70 årsåldern. Grunden ska ha varit hans fars behandling av honom (som min far förklarar hela sitt egna beteende på)).

Det här blev kanske lite osammanhängande. Fråga om det är något du undrar över eller önskar jag förtydligar!

Du ska absolut inte ha dåligt samvete för några tankar du tänker. Däremot om du agerar på ett sätt du vet inte är för barnens bästa har du lov att ha dåligt samvete.

Som tidigare sagts, gå till tingsrätten och få till ett riktigt avtal. Sen foljer ni alla det.

Hur många ggr har du flyttat eftersom det varit, och det verkar fortsatta vara, ett problem med påskrivningar? Låter ju inte optimalt att flytta så mångg ggr.

Det spelar ingen roll om du är trött på det här. Du måste orka. Det finns inget alternativ. Det handlar inte om "lika många år till". Yngsta barnet är 10 som jag förstår det. Alltså 8 år till som mest.

Förresten finns vissa likheter med den här tråden. Kanske du kan ta till dig något därifrån?

www.familjeliv.se/forum/thread/81150015-flytta-med-nybildad-familj/1

Nej, du ska inte överge dina barn för att deras pappa är ett kräk som ställer till problem för dig och din nuvarande man. Om de övriga barnen dessutom inte vill bo med sin pappa, vad sänder du dem för signaler om du tvinar dem att bo där på heltid?

Du har ju redan sett vad det gett med ditt äldsta barn, att låta hen bo där på heltid? Helt plötsligt fungerar inte relationen till din nuvarande även fast de stått nära varandra innan flytten. Vad tror du skulle hända om de andra barnen också bodde där? Eller planerar du att överge barnen helt?

Om det inte funkar i familjerätten, dra det lagligt då inför tingsrätten. Antingen för att få enskild vårdnad för de övriga barnen eller för att få ett ordentligt samarbetsavtal fastställt. Familjerätten fungerar ju bara om man är åtminstone lite samarbetsvillig. Under tiden sparar du all konversation mellan dig och barnens pappa. Se till att all kommunikation er emellan sker skriftligt. 

Jag förstår att situationen för er är jobbig, det är inte det jag säger. Men att överge dina barn är inte lösningen!

Men om han inte ens har sagt varför han nu inte gillar din man, och du är säker på att det inte är något overgrepp som ligger bakom kan ju en vecka tillsammans vara vad som behovs. Forstår du är rädd att forlora pojken, men dit det är på väg nu kommer det ju ske iallafall mer eller mindre. Sluta dansa efter pojkens pipa, han behover vissa gränser - sätt dem. Ak på en rolig semster tillsammans. Sen om han klagar for pappa och pappa kommer och hämtar honom kan ni ju inte gora så mycket åt.

För mig så låter det som din son kanske styrs/manipuleras av sin pappa?

Låter det som sonens ord eller som någon annans ord?

Jag har erfarenhet av att vara styrd till den grad att jag i konversation med andra sa det som pappa/syskon sagt till mig att säga fast att pappa/syskonet inte var närvarande (men de förhörde gärna mig efteråt).

Din son måste veta att det är helt ok att ha relationer till olika människor. Om han skulle tycka bra om din man så betyder inte det att han tycker mindre om sin egen pappa (jag får en känsla av konkurrens här som inte är förenlig med faktisk verklighet). Precis som sonen har all rätt att ogilla din man men han måste ändå respektera honom och kunna umgås.

Min far var väldigt känslomässig och för honom var det viktigt att även jag hatade all han gjorde sig osams med. Han höjde andra till skyarna för att nästa sekund hata dem (och han inte bara hatade utan hatade intensivt där detta skulle påtalas med kraftuttryck).

Det är inte alls säkert min erfarenhet är applicerbart. Man ska vara väldigt försiktig hur man tar upp detta med sonen för ni trampar på glasbitar här.