Skamkänslor efter planerat kejsarsnitt
Jag har fött mina två barn med planerat kejsarsnitt. Första gången på grund av sätesbjudning, dock kändes som att jag delvis valde det pga förlossningsrädsla. Vi tackade nej till vändningsförsök och jag kände en stor lättnad över att det blev snitt. Jag upplevde operationen och tiden efter som väldigt positiv, hade inga jobbiga känslor alls (fysiskt eller mentalt) och gick snabbt vidare efter min dotters födelse.
Med barn nummer två hoppades jag, liksom lite i smyg, att även hon skulle ligga i säte. Det gjorde hon dock inte, och ju längre graviditeten gick, desto större blev min rädsla och ångest inför förlossningen. För mig handlade det om rädsla för smärta, förlora kontrollen och en stor prestationsångest. Eftersom mitt planerade snitt var en så positiv upplevelse hade jag svårt att motivera mig till att orka ta tag i mina rädslor för att genomgå en vaginal förlossning som KANSKE skulle bli en bättre upplevelse än snittet.
Efter samtal på aurora beviljades jag planerat snitt. Jag kände stor lättnad och glädje över det - dock blandat med en hel del skamkänslor. Jag kände mig feg och dålig som inte vågade satsa på en vaginal förlossning. Jag trodde att dessa känslor skulle försvinna efter snittet, men de har de inte gjort. Nu är min dotter tre månader och jag går fortfarande runt med mycket skam över att jag valde kejsarsnitt. Speciellt triggas dessa känslor av att höra andra mammors förlossningsberättelser. Bland mina vänner har alla fött vaginalt och haft jättebra upplevelser, ofta utan smärtlindring och några har t.o.m haft hemförlossningar helt på egen hand.
Känslan av skam är också dubbel, dels skäms jag över att jag gjorde snitt och dels skäms jag över att jag skäms, och inte kan stå för mitt val. Jag kommer på mig själv med att ibland tänka: ?Hoppas ingen frågar mig om förlossningen, jag pallar inte dra hela historien??
Jag vet inte hur jag ska komma över detta och gå vidare. En anledning att jag skriver här är väl för att se om nån annan har haft liknande känslor, plus att det är en lättnad att få vara anonym. Jag känner mig så ensam.
Jag kan absolut prata med min man om detta men det känns ändå som att han inte riktigt förstår. Jag kan tillägga att allt annat har fungerat superbra med amning, graviditet mm, så allt handlar bara om just den mentala och känslomässiga biten.