Bonusar

Det är roligt för er skull, men alla har inte den turen att det går smärtfritt! Och nej, jag vet att det inte bara är tur naturligtvis, det krävs en massa engagemang, intresse, respekt mm också! Sen är det kanske inte så konstigt att det är lätt för er med tanke på att ni är särbo med stora barn, och din fd finns inte ens kvar, och det beklagar jag!

Din sista mening var verkligen inte charmig...

Lollo, jag tycker du ska gå tillbaka i tiden och träffa en man med barn när du själv inte har något barn. Försök att tänka dig in i hur det kan bli. Klarar du av det så lovar jag att försöka tänka mig in i hur det är att förlora mitt barns far som avlider av en hjärntumör (även om du inte nämnt om ni var nära, huruvida han varit en närvarande far eller nånting alls),

Det bestämmer var och en själv.Jag har varken ork eller råd att försörja bonusbarn.Intresset finns inte där heller .Men visst skulle jag respektera min partners barn.Men inget mer.

Nej, exakt: "Ni som inte accepterar era bonusar kan sitta själva för ni är inte värda ngt". Så fruktansvärt trångsynt. Verkar inte ha någon förmåga alls till medkänsla. Men ska samtidigt hålla fram sina egna "tragedier", på ett väldigt ytligt sätt dessutom. Tigga sympatier med ena handen samtidigt som hon slår nägon i huvudet med andra handen.

Jag har lärt mig acceptera mina bonusar, trots att de är lata, egoistiska och bortskämda. Det värsta är dock att jag helt saknar kemi med ett av barnen så det går inte att prata, utan det blir stelt. Detta trots att det gått 5 år. 

Min sambo tycker att jag borde engagera mig mer, visa att jag bryr mig och i princip älska dem som om de vore mina. Detta kan jag inte! Jag har egna barn som jag älskar och är nöjd med.

Vad mer än acceptans kan man erbjuda som sambo med andras barn? Om kemin in fungerar oss emellan så förstår jag inte hur jag ska göra!

Jag är särbo just av den anledningen.

Det beror helt på människan.Väldigt sociala,öppna vuxna har det lättare att leva i bonusfamilj.Dom som inte vill vara ensamma.Det är perfekt då.

Och osociala och slutna barn har svårt att leva i bonusfamilj.

Vad vet du om det? Var hittar du den informationen?

Det är aldrig perfekt med en styvfamilj. Aldrig.

Och perfekt?

Tillåt mig gapskratta!

Jag har bara sett det som en enda lång kompromiss där ingen ändå blev nöjd.

Det är inte alltid det går lätt och fungerar bra tyvärr. Jag blev sambo med en man som i princip kastade sina ungar på mig så fort jag klivit över tröskeln. Jag och mitt barn hade heller ingenting att säga till om. Det var bara hans barns vilja som gällde. De hade heller inga regler öht. Jag och mitt barn försökte hålla ordning men det var hopplöst. Vi var typ askungen och askungens barn i det hemmet. Bäddade inte direkt för en bra relation med bonusbarnen. Orkade ett halvår innan jag gav upp. Nu är jag avskräckt från bonusfamilj för resten av mitt liv.

Jag träffade en man som hade en liten dotter. Hon var kring året då vi träffades. Jag hade inga barn. För mig var det en självklarhet att se på henne som min egen, fastän mamman var med i bilden och hade henne varannan vecka. Ibland då hon låg i min famn kunde jag titta på henne och känna en sån kärlek och tänka: jag förstår hur man kan älska någon annans barn som sitt eget. Men ändå fanns det en spärr där. Jag kunde älska henne som min egen men en dag kanske jag och pappan skulle gå isär och så skulle jag nog inte få träffa henne mer. Förhållandet mellan mig och pappan blev dåligt och jag kände att min kärlek till barnet minskade. Kanske byggde jag upp en mur för att inte kunna bli så sårad den dagen vi inte skulle vara tillsammans igen? Jag och pappan gick isär efter några år och idag ser jag hans barn någon enstaka gång. Det som gör ont är att man funnits där som en förälder men nu är man bara en person som säger hej och kanske ger/får en kram.

Det som också gjorde det svårt att älska barnet till 100% var att hon hade ju sin mamma och pappa. Vad behövde hon mig till egentligen? Jag tror det är lättare att ge sin kärlek till 100% om man vet tex att mamman är frånvarande. Då vill man på nåt sätt kompensera den kärleken.

Så känns det för mig iaf. Jag skulle absolut kunna bli bonusmorsa igen och jag kan tänka mig att det blir svårare ju äldre bonusbarnen är. Man kan inte förvänta sig att en bonusförälder ska älska sina barn, men respekt måste finnas.

Ju längre tid jag bor med mina bonusar, desto sämre blir det. Som en annan skrev, så hade jag aldrig någonsin valt att ens bli bordsplacerad vid dessa två, utan man har helt enkelt helt skilda värderingar, kemin funkar inte och man har ingenting att prata om. Jag kan prata med precis alla typer av människor och är över-social. Men av någon anledning blir jag helt stel när det kommer till dessa två bonusar. 
Vi är alltid rädda för att bli kvar ensamma, bonusarna och jag när pappan går ifrån ibland. Det blir tyst och stelt. Och det är alltid jag som måste ställa någon löjlig fråga, som hur går det i skolan bla bla....!! Jag vet att jag är den vuxna, men barnen är i övre tonåren så de borde också ha lite vett och etikett och kunna kall prata.