Anonym (Hjälp) skrev 2021-08-24 10:52:04 följande:
Tack för ditt inlägg och att du engagerar dig
Jag har inte heller någon förkärlek för narkotikaklassade mediciner, tog Lyrica innan det blev narkotikaklassat och det var jag som föreslog att vi skulle sätta ut den för något år sedan. Jag dricker inte ens alkohol och har aldrig tagit mer av någon medicin än läkaren rekommenderat och aldrig höjt dosen efter insättningen.
Det är böna och be eller inte alls för mig förstår inte hur folk gör som sagt. Första gången jag fick Imovane satt jag och grät en hel timme hos min läkare så pass att jag knappt kunder prata, då fick jag ett recept. Är det så folk gör varje gång? Jag var genuint så ledsen det var inget skådespel, syftet var inte att få Imovane heller då visste jag inte ens vad det var.
Det är olika, vissa mediciner har jag testat en månad, andra 1-2 år.
Har aldrig haft några problem med det, men det bidrog säkert att läkaren som först skrev ut det var van vid att jag vägrade all typ av medicinering (pga att jag råkat riktigt illa ut av biverkningar tidigare) att hon var glad jag ville prova något alls, samt att jag bad att hon istället skulle skriva ut svagare sort än vad hon reflexmässigt försökte skriva ut så jag kunde välja att ta bara en.
Har alltid berättat om mina grava sömnproblem, men aldrig bett om någon medicin mot det. Det har varit läkarna som tyckt att det inte är hållbart så lite jag sover.
Numera vet de ju att jag klarar av att hantera medicinerna och att recept snarare går ut än att jag försöker förnya tidigt.
De är på goda grunder som hökar i att vaka för de som verkar vara ute efter den sortens mediciner då de vet hur vanligt det är att man inte kan hantera dem och det är lätt att hamna i riktiga träsk med beroendet. Så ja tyvärr är det ofta så att ju mer angelägen du verkar vara till att få dem, desto mer kommer de att stå emot.
Tror inte att en månad är tillräckligt för de tyngre neuroleptika att lätta lite med "zombie" biverkningarna, men 1-2 år borde absolut ha lättat.
