Forum Barn 6-12 år - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • 9åring som bara klagar

    Tor 22 jul 08:19 Läst 0 gånger Totalt 8 svar
    Tor 22 jul 08:19

    Jag har 2 barn som bor vv tillsammans med mig, min make och vår gemensamma son.

    9åringen som bor vv är hemsk. Ursäkta uttrycket men vi orkar snart inte med henne längre. Hennes pappa bryr sig inte nämnvärt över hennes beteende när hon är hos honom.

    Allt vi gör gnäller hon om. Ska vi cykla nånstans är cykeln dum, håret ivägen, vägen är dålig, det är långt osv. Slutar oftast med att vi på senaste tiden avbryter det vi ska höra och åker hem. Vi har tappat lusten göra saker när hon beter sig såhär.

    Igår var vi på en liten roadtrip. Hade förklarat hur allt skulle gå till till 9åringen. Hur länge vi skulle åka, vad vi skulle göra och att det tar lika länge hem. Hon lovade att försöka vara glad. Hela resan till djurparken gick över förväntan. Hela vandringen runt djurparken gick över förväntan. Men resan hem... hujj! Gnällde över bältet, osköna säten, lillebror, telefonen- allt! Visst hon var kanske lite trött men vi sa det var okej vila en stund men nej då är hon inte trött. Slutade med att vi blev ovänner trots att vi försökte med ALLT för att undvika det.

    Vi vill göra saker hela familjen men det går inte när hon bara klagar och gnäller. Säger man åt henne kommer offerkoftan. "Jag gör bara fel!". Jag håller på bli tokig och mitt och makens förhållande börjar knaka i fogarna för vi blir irriterade och tillslut på varandra också. Hur ska vi hantera dottern?

    Försökt prata med henne i lugna situationer men hon säger bara att hon inte vet varför hon gnäller och klagar på allt.

    Snälla hjälp oss!

  • Tor 22 jul 08:27 #1

    När man redan åkt iväg någonstans och ett barn gnäller och man då avbryter och åker hem blir nog inte så bra. Dels visar man de andra barnen att detta barn "bestämmer" och de barnen kanske inte alls var redo att åka hem. Dessutom lär sig detta barn att hon gör just rätt saker för att få bestämma och åka hem. 

    För varje gång ni avbryter pga hennes gnäll "vinner" hon så att säga. Jag tror det spär på hennes beteende, tyvärr. 
    Jag har dock förståelse för att man som förälder kan välja att göra så men ni behöver nog försöka stärka varann här, att ni fullföljer planen, inte minst för de andra barnens skull. 

    Jag undrar över om det är något med detta barn annars, eftersom du skriver att du noga förklarat hur allt ska gå till innan. Så gör man ofta med barn som har NPF. Finns det några sådana funderingar runt barnet?  (jag menar alltså inte att gnället har med något sådant att göra, men varför du betonar att ni förbereder så noga) 

    Om 9-åringen är en fullt normal, vettig 9-åring, så ska hon nog klara att ni sätter er ner utan de andra barnen och förklarar att det inte duger att man klagar på det viset som hon gör. Men ni behöver ge henne redskap att hantera det på annat sätt. Givetvis ska man få uttrycka sin trötthet, frustration osv, men att gnälla så att alla bara åker hem blir som sagt inte bra. 
    Snart är hon stor nog att inte följa med på allting, det kan också vara en lösning emellanåt. 

  • Tor 22 jul 08:27 #2
    KaffekoppenJag skrev 2021-07-22 08:19:28 följande:

    Jag har 2 barn som bor vv tillsammans med mig, min make och vår gemensamma son.

    9åringen som bor vv är hemsk. Ursäkta uttrycket men vi orkar snart inte med henne längre. Hennes pappa bryr sig inte nämnvärt över hennes beteende när hon är hos honom.

    Allt vi gör gnäller hon om. Ska vi cykla nånstans är cykeln dum, håret ivägen, vägen är dålig, det är långt osv. Slutar oftast med att vi på senaste tiden avbryter det vi ska höra och åker hem. Vi har tappat lusten göra saker när hon beter sig såhär.

    Igår var vi på en liten roadtrip. Hade förklarat hur allt skulle gå till till 9åringen. Hur länge vi skulle åka, vad vi skulle göra och att det tar lika länge hem. Hon lovade att försöka vara glad. Hela resan till djurparken gick över förväntan. Hela vandringen runt djurparken gick över förväntan. Men resan hem... hujj! Gnällde över bältet, osköna säten, lillebror, telefonen- allt! Visst hon var kanske lite trött men vi sa det var okej vila en stund men nej då är hon inte trött. Slutade med att vi blev ovänner trots att vi försökte med ALLT för att undvika det.

    Vi vill göra saker hela familjen men det går inte när hon bara klagar och gnäller. Säger man åt henne kommer offerkoftan. "Jag gör bara fel!". Jag håller på bli tokig och mitt och makens förhållande börjar knaka i fogarna för vi blir irriterade och tillslut på varandra också. Hur ska vi hantera dottern?

    Försökt prata med henne i lugna situationer men hon säger bara att hon inte vet varför hon gnäller och klagar på allt.

    Snälla hjälp oss!


    När hon gnäller i t.ex bilen. Stanna bilen, ta fram en hink och säg till henne att kräkas ut allt som är fel. Ge henne fem minuter. Sedan in i bilen och på med hörselskydd.
  • Tor 22 jul 08:46 #3 +2

    Om ni har pratat med henne om att försöka se det positiva och hur det påverkar er andra att höra hennes gnäll hela tiden så skulle jag antingen försöka ignorera när hon sätter igång.

    Hon hade "lovat" att försöka vara glad, man kan inte hålla på och försöka förhandla om sånt! Kan du lova att du ska vara glad i flera timmar? Naturligtvis inte. Vad som helst kan hända. Så ställ inte krav på henne som inte ens vuxna klarar av, eller ens över hennes egen ålder. Det viktiga är hur hon hanterar sina känslor, för alla känslor är ok att ha men man får inte agera hur som helst för det, t ex skrika om man är arg, eller förstöra för alla andra för att man själv blir sur.

    När ni skulle hem var hon så klart trött efter en lång dag, oavsett vad hon sa, och dessutom skulle hon hela dagen tänka på att vara "glad". Alla har sin gräns. Hon kanske hade lågt blodsocker också, eller vad som helst, och då kan det rinna ut en massa känslor. Försök ha lite förståelse för henne. En sån gång hade jag nog bara låtit henne gnälla av sig lite och när hon verkligen är lugn igen vänligt föreslagit ett mellanmål eller något som kan få henne på andra tankar.

    Det här kommer att växa bort, med träning och mognad. Försök hålla samtalen kring hennes klagande på ett, om inte positivt, så åtminstone neutralt sätt, annars riskerar man att beteendet förstärks om hon upplever att hon får skäll. Det är då hon säger att hon bara gör fel. Hon blir frustrerad för hon vet inte hur hon ska göra rätt, så berätta det för henne. Visa empati med att man kan känna sig irriterad över saker, men att det är bättre att fokusera på lösningarna i så fall.

  • Tor 22 jul 09:18 #4

    Min svärmor som har många barn, sa att hon satte på sig "gnällfillter" och bara ignorerade gnället. Ett av hennes barn var rätt gnälligt som barn, tror jag. 

    När nåt barnbarn visade lite gnälltendenser så skrattade hon bara och sa att nu är det dags för gnällfilter och så var hon helt glad och trevlig som vanligt och brydde sig inte om gnället. Men om barnet sa nåt annat än gnäll så var hon uppmärksam och bekräftande. 

    Jag tror att det är ett smart sätt att bemöta gnäll långsiktigt. Att ignorera gnäll och ge uppmärksamhet och bekräftelse när barnet söker kontakt på ett bättre sätt än genom gnäll.

    Jag gissar på att tjejen fastnat i ett dåligt mönster bara, hon behöver hjälp att ta sig ur det och det funkar inte genom att diskutera och prata och att hon själv ska ändra det. Hon behöver vuxnas hjälp att styras mot att annat beteende genom att positivt beteende blir belönat och gnället ignorerat. 

    Under en övergångsperiod blir det säkerligen en massa gnäll som man måste ignorera och det kommer säkert bli superjobbigt.

  • Tor 22 jul 11:25 #5

    Hur kan vuxna bli ovänner med en 9 åring för att hon gnäller?

    Det är väl bara att stänga öronen och inte gå in i några diskussioner. Hon fåt väl både tycka och uttrycka aty bältet är oskön om hon vill.

  • Fre 23 jul 12:43 #6
    nytt eller gammalt skrev 2021-07-22 09:18:57 följande:

    Min svärmor som har många barn, sa att hon satte på sig "gnällfillter" och bara ignorerade gnället. Ett av hennes barn var rätt gnälligt som barn, tror jag. 

    När nåt barnbarn visade lite gnälltendenser så skrattade hon bara och sa att nu är det dags för gnällfilter och så var hon helt glad och trevlig som vanligt och brydde sig inte om gnället. Men om barnet sa nåt annat än gnäll så var hon uppmärksam och bekräftande. 

    Jag tror att det är ett smart sätt att bemöta gnäll långsiktigt. Att ignorera gnäll och ge uppmärksamhet och bekräftelse när barnet söker kontakt på ett bättre sätt än genom gnäll.

    Jag gissar på att tjejen fastnat i ett dåligt mönster bara, hon behöver hjälp att ta sig ur det och det funkar inte genom att diskutera och prata och att hon själv ska ändra det. Hon behöver vuxnas hjälp att styras mot att annat beteende genom att positivt beteende blir belönat och gnället ignorerat. 

    Under en övergångsperiod blir det säkerligen en massa gnäll som man måste ignorera och det kommer säkert bli superjobbigt.


    Bra tips. Det tar jag med mig, för vi kan också hamna i den spiralen. Vi försöker också anvä da Martin Forsters tips i Fem gånger mer kärlek.
  • Tis 10 aug 23:21 #7
    KaffekoppenJag skrev 2021-07-22 08:19:28 följande:

    Jag har 2 barn som bor vv tillsammans med mig, min make och vår gemensamma son.

    9åringen som bor vv är hemsk. Ursäkta uttrycket men vi orkar snart inte med henne längre. Hennes pappa bryr sig inte nämnvärt över hennes beteende när hon är hos honom.

    Allt vi gör gnäller hon om. Ska vi cykla nånstans är cykeln dum, håret ivägen, vägen är dålig, det är långt osv. Slutar oftast med att vi på senaste tiden avbryter det vi ska höra och åker hem. Vi har tappat lusten göra saker när hon beter sig såhär.

    Igår var vi på en liten roadtrip. Hade förklarat hur allt skulle gå till till 9åringen. Hur länge vi skulle åka, vad vi skulle göra och att det tar lika länge hem. Hon lovade att försöka vara glad. Hela resan till djurparken gick över förväntan. Hela vandringen runt djurparken gick över förväntan. Men resan hem... hujj! Gnällde över bältet, osköna säten, lillebror, telefonen- allt! Visst hon var kanske lite trött men vi sa det var okej vila en stund men nej då är hon inte trött. Slutade med att vi blev ovänner trots att vi försökte med ALLT för att undvika det.

    Vi vill göra saker hela familjen men det går inte när hon bara klagar och gnäller. Säger man åt henne kommer offerkoftan. "Jag gör bara fel!". Jag håller på bli tokig och mitt och makens förhållande börjar knaka i fogarna för vi blir irriterade och tillslut på varandra också. Hur ska vi hantera dottern?

    Försökt prata med henne i lugna situationer men hon säger bara att hon inte vet varför hon gnäller och klagar på allt.

    Snälla hjälp oss!


    Jag förstår absolut att ni avslutar utflykten och åker hem! Det har jag själv gjort med mitt barn!


    Jag tror inte att problemet ligger hos er här. Hur har hon det egentligen hos pappan? Blir omställningen alldeles för stor med varannan vecka? Min son var odräglig när vi körde varannan vecka. Det hela slutade med ett år med 2-3-2 dagar, vilket funkade för honom mycket bra (sämre för oss, men hellre glad son än en "jobbig" unge, eftersom hela livet då blev mycket lättare på alla sätt och vis.)

  • Tis 10 aug 23:59 #8

    Har ni testat att spegla hennes beteende? Svara likadant men jätteöverdrivet tillbaka: åååååh va jobbigt det är att åka bil, är vi framme snart, kan barnen sluta gnälla, jag vill hem och dricka saft... mm.

    Kan ibland funka som ett bra sätt att visa hur deras beteende uppfattas och även vara ett lite lättsamt sätt att påpeka deras uppförande.

    Eller att förstärka och gå med henne: åh måste vara jättejobbigt att var du, allt är fel, bältet gör ont, det är varmt i bilen, allt är hemskt, aldrig får du åka till djurparken eller nåt annat kul.

    Kan också få henne att tänka till.

    Jag har varit tydlig med att det är jättekul att göra saker med bonusbarnet men inte om den attityden kommer fram, och försöker verkligen visa och säga det extra tydligt när vi haft kul och hen skött sig. Så det inte bara blir tillsägelser när hen har taskig attityd.

    Här har vi också haft en tendens att det gnälls innan vi pratat färdigt, det räcker att vi säger: kan du... så har vi fått en djup suck eller ett ?men åååh?. Så jag har sagt att jag vill att hen lyssnar färdigt och inte reagerar så, har hen ändå avbrutit mig så säger jag antingen ?inte den reaktionen? eller ?lyssna först? eller om det var nåt jag vet hen gillar så stoppar jag och säger skämtsamt ?nehej så du vill inte ha en glass då?? Eller liknande. Det har funkat rätt bra för oss.

    Kan även vara bra att läsa på om nioårskris, och fortsätt prata med henne, för det är en viktig tid att lära sig sätta ord på sina känslor.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll