Mamman till min dotter har gått bort, träffat ny efter 5 år och har uppstått problem.

Det sägs att en död exfru är den värsta rivalen man kan ha, för hon kan aldrig mer göra något fel. De bilder som är framme är också noggrant utvalda - de som hade blivit bäst, det är ju dem man sparar på. Så kvarhålls hon i minnet som mycket vackrare än hon för det mesta var i verkligheten, och vackrare än den nya kvinnan.

Den döda hustrun blir bara mer och mer perfekt i änkemannens fantasi, de dåliga sakerna glöms bort, och den nya, levande kvinnan - som kanske råkar släppa sig eller rapa som levande människor gör, eller har dåliga dagar då hon är grinig - kan aldrig komma i närheten... Hon blir ett substitut, avsett för praktiska funktioner. Kärleken dog med den gamla frun. 

Jag skulle, ärligt talat, inte heller ha varit bekväm med att det - bildligt talat - fortfarande fanns ett altare rest till den gamla frun i hemmet. Jag tror att det mesta av detta måste bort så att det inte omedelbart syns (det får förvaras i lådor, och tas fram ibland tillsammans med dottern - helst när ni är ensamma). Du måste också undvika att prata om den gamla frun. Svara på frågor om den nya kvinnan frågar, men ta inte upp henne själv hela tiden. Och vad du gör - JÄMFÖR inte!

Jag håller inte med. Blir jag hembjuden till en man, då försöker jag skatta vilken plats jag kommer att få där, OM jag flyttar in där. Det är ju bara det jag kan se - jag kan inte veta hur mycket av bilderna och minnessakerna som kommer att vara undanplockade om fyra eller fem månader, om jag väljer att gå vidare med förhållandet. Jag vill se att platsen är ledig NU; det är ju bara det jag kan gå på.  

Ja, exakt. Men med detta sagt KAN det bli för mycket, även om det är en släkting. Vem vill ha flera stora förstoringar eller porträttmålningar av sin svärmor på väggen i sitt vardagsrum t.ex., eller ännu värre sovrum?

För att denna kvinna är mannens EX. Den nya kvinnan konkurrerar i viss mån med henne, så länge som hon finns kvar mycket tydligt och i stor omfattning. Exet dog ung och kommer aldrig att åldras på bilderna, hon kommer alltid att vara fräsch och slank och leende (det är ju dessutom de bästa bilderna som någonsin tagits av en person, som man väljer att ha framme, normalt). Medan den nya kvinnan kommer att åldras och få rynkor och mage och celluliter, och ha sina dagar när hon är ledsen eller sur... och då alltid jämföras med idealgestalten på bilderna. Hennes sura dagar är ju sedan länge glömda.  

Så blir det normalt inte om bilderna föreställer svärmor, för mor-son är inte samma typ av relation som man-hustru, och man konkurrerar normalt inte. Men det KAN bli så, om mannen hade s.a.s. ett alltför nära förhållande till sin mor, och fortfarande dyrkar henne på ett sätt som är sjukligt. T.ex. genom att ha många och stora foton av henne överallt i hemmet. 

Flickan kan väl ha foton på sin mor i sitt eget rum?

Bra tips! Det hjälper ofta att vända på det, och tänka sig in i hur man skulle ha reagerat, om man varit den andra parten. 

Japp, det är rätt svar! :) 

Det är nog klokt att tänka efter ordentligt före, i alla fall. Är mamman död så är ju pappan hundra procent ensamstående pappa, det vill säga det blir inga barnfria veckor eller ens barnfria helger, ingen semester på tu man hand. Utan barnet kommer att vara där jämt, ända ifrån allra första början. Jag tror att man måste vara mycket kär i mannen, för att man ska tycka att det är värt det. 

Fast det säger du nu när du är frisk. Den dag du faktiskt har cancer i slutskedet, kanske du kommer att få ren ångest över att din man snart (eller kanske redan, om du varit sjuklig och oattraktiv länge) har en ny i sängen, och dina barn har så fullt upp med partners och kompisar att dom har glömt bort dig.

Ja, jag kan faktiskt inte begripa mig på de där som skaffar ny partner nästan med detsamma. Medan de anhöriga fortfarande befinner sig i djup sorg, är den nya där och river i den avlidnes efterlämnade saker... det är fruktansvärt respektlöst.  

"Jag hade inte en tanke på att träffa en ny redan nu, efter tre månader. Jag bara RÅKADE gå in på Happy Pancake - och där var han!"

"Jag behööööver näääärheeeet."

"Han skulle ha velat ha det så. Han skulle inte ha velat att jag skulle leva mitt liv ensam och olycklig." 

Ja, men kanske inte efter ett par månader, vilket hände i det fall jag tänker på. Det var min kusin som dog i leukemi. DIREKT EFTER gjorde hans änka en make-over - hår, konstgjord solbränna, make-up, naglar, smycken, kläder, allting. Hon skaffade bland annat en klänning från en svindyr designer, helsvart utom ett par stänglar med mogna veteax i guld. Hon sa - till oss, min kusins blodssläktingar, hans mamma och syskon var med också - att den symboliserade att hon var en mogen kvinna, som ännu hade mycket att ge en man....

Hon började dejta, bjöd hem karlar och bjöd dem på mat som var mycket dyrare och finare än vad vi någonsin hade fått på besök hos dem... Tre månader efter dödsfallet hade hon fått fast en, det var en gift lärare från skolan där hon arbetade. Denne fick överta min kusins kostymer; de gick till en skräddare och fick dem ändrade så att de skulle passa honom... Det finns mer att berätta, men jag orkar inte riktigt, för jag mår fortfarande illa av det här efter många år. 

Sorgeåret kan man väl uppehålla i alla fall, som man gjort i alla tider? Helst fem år. Jag skulle själv inte vilja ha en man som kan gå vidare efter mindre än ett år, för jag skulle tro att de beror på att han är känslomässigt grund, oförmögen att älska. Och då kan han ju inte älska mig heller, så som jag vill bli älskad.

(Sedan kan det förstås finnas specialfall, där äktenskapet egentligen redan var slut innan den döde/döda blev sjuk, och den efterlevande stannade bara för att han/hon inte gärna kunde lämna en maka/make som var dödssjuk. Inte minst med tanke på hur det skulle se ut inför släkt och vänner. Men då får man ju prata om det - jag förväntar mig att en man i ett sådant fall är ärlig mot mig.) 

Det kanske var därför du blev som du blev..?

Men nu har ju TS i alla fall fått med sig något. Till nästa kvinna får han undvika att uttrycka att den döda frun var hans stora kärlek, att de helt klart skulle ha förblivit tillsammans till ålderdomen om hon fått leva så länge, att hon alltid kommer att komma först i hans hjärta, men att han nu ändå längtar efter en varm och levande kvinna i sängen. Som får duga i brist på bättre. Eller words to that effect

Kanske inte, men jag tror att det var det kvinnan "hörde".