Anonym (XXX) skrev 2021-07-29 18:34:55 följande:
Ja, men kanske inte efter ett par månader, vilket hände i det fall jag tänker på. Det var min kusin som dog i leukemi. DIREKT EFTER gjorde hans änka en make-over - hår, konstgjord solbränna, make-up, naglar, smycken, kläder, allting. Hon skaffade bland annat en klänning från en svindyr designer, helsvart utom ett par stänglar med mogna veteax i guld. Hon sa - till oss, min kusins blodssläktingar, hans mamma och syskon var med också - att den symboliserade att hon var en mogen kvinna, som ännu hade mycket att ge en man....
Hon började dejta, bjöd hem karlar och bjöd dem på mat som var mycket dyrare och finare än vad vi någonsin hade fått på besök hos dem... Tre månader efter dödsfallet hade hon fått fast en, det var en gift lärare från skolan där hon arbetade. Denne fick överta min kusins kostymer; de gick till en skräddare och fick dem ändrade så att de skulle passa honom... Det finns mer att berätta, men jag orkar inte riktigt, för jag mår fortfarande illa av det här efter många år.
Sorgeåret kan man väl uppehålla i alla fall, som man gjort i alla tider? Helst fem år. Jag skulle själv inte vilja ha en man som kan gå vidare efter mindre än ett år, för jag skulle tro att de beror på att han är känslomässigt grund, oförmögen att älska. Och då kan han ju inte älska mig heller, så som jag vill bli älskad.
(Sedan kan det förstås finnas specialfall, där äktenskapet egentligen redan var slut innan den döde/döda blev sjuk, och den efterlevande stannade bara för att han/hon inte gärna kunde lämna en maka/make som var dödssjuk. Inte minst med tanke på hur det skulle se ut inför släkt och vänner. Men då får man ju prata om det - jag förväntar mig att en man i ett sådant fall är ärlig mot mig.)
Alla hanterar ju sorg olika och i just din kusins fall kanske hon hade påbörjat sorgearbetet betydligt tidigare om han var sjuk en längre tid. Med det sagt var det kanske inte lämpligt att prata med er om sånt om ni bearbetade er sorg på olika sätt.
Sen är det ju superbra att kunna använda någons gamla kläder. Skulle jag dö skulle jag verkligen inte bry mig om vad som händer med mina prylar. Vill någon behålla nåt smycke eller klädesplagg som minne - absolut, go for it. Men det är ju nog så bra om saker kan hitta nya ägare som kan använda och tycka om det.
Att också säga att någon "helst" ska sörja i fem år känns dels löjligt men även fel mot den efterlevande. Inte skulle jag vilja att min man först förlorar mig, och sedan har fem sorgeår på det. Jag känner att det bästa är om han får leva och vara lycklig när han känner att han är redo. Blir det en kortare period betyder det ju inte att han inte älskade mig eller att vår kärlek var mindre värd.
