Nervös och väldigt känslosam

Hej! Grattis! Jag har nyligen gått igenom samma resa. Jag fick två missed abortions med väldigt kort tid mellan, vilket var väldigt jobbigt. Tredje gången jag blev gravid var i mars, och dom första veckorna bara väntade jag på missfall. Som tur var hade jag en läkartid inbokad som råkade infinna sig exakt när man ska kunna se hjärtat på fostret, så jag fick ett tidigt ultraljud och fick för första gången på mina tre graviditeter se ett slående hjärta. Det var förstås en stor lättnad, men mina hjärnspöken var enorma och jag var övertygad om att fostret skulle dö. Läkaren var snäll och hade bokat in ett till ultraljud åt mig 2 veckor senare, och fostret levde och sprattlade omkring. Här började ett litet hopp spira, men det var ändå en väldigt lång väntan fram till KUB som var 2-3 veckor senare. Efter det började jag slappna av lite mer, och sen har det bara fortsatt så. Nu är jag i vecka 22 och känner sparkar konstant, och jag skulle nog säga att jag är nere på en nivå av normal oro nu. Att känna fosterörelser har verkligen hjälpt. 

Dom första veckorna var ren skräck. Speciellt eftersom jag fick en mindre blödning också (även om det skilde sig mycket från mina tidigare MA). Man måste ju bara ta sig igenom det. Jag fann tröst i läkarbesöken men däremellan fick jag bara låta dagarna gå. Räknade ner varje dag, och klamrade mig fast vid vad olika läkare sagt, att ser man hjärtat slå så är den akuta risken förbi. Jag hade också turen att få väldigt fina och empatiska läkare dom där två första tidiga ultraljuden. 

Jag har inget direkt råd att ge utöver att berätta att du inte är ensam! För mig hjälpte dom tidiga ultraljuden enormt mycket, och vetskapen att om nåt var fel så skulle det upptäckas tidigt. Så tänke du likadant så skulle jag råda dig att boka in ett. Vården borde vara förstående och gå dig tillmötes, annars kanske ett privat.