Han friade men har fått kalla fötter, skriver med andra tjejer, behöver verkligen råd

Har lite svårt för att förstå detta faktiskt. Så du menar att inget förhållande kan hålla om man träffas tidigt i livet? Man kan aldrig träffa rätt person i sitt första förhållande eller vadå? Vad har ålder med kärlek att göra? Det är väl inte åldern som bestämmer när det är dags att gifta sig? Vi har flera vänner i vår ålder som gift sig senaste åren och desto fler som skaffat barn. Vårt förhållande har varit jättebra innan allt detta hände.

Varför kan han inte bara säga detta isåfall? Så det blir lättare för mig att förstå? Han säger att han vill skjuta på bröllopet något år, på vilket sätt skulle det hjälpa honom att leva ett ?ungdomsliv??

Tack för era svar!

På frågan om hur vårt förhållande är i övrigt så har det varit jättebra det senaste. Visst har vi haft kriser men vi har tagit oss igenom dessa. Vi har roligt ihop, hittar på saker tillsammans. Har ett bra sexliv, visst har sexet också gått i perioder men överlag är det bra och jag märker att han är attraherad av mig, säger alltid att jag är fin sexig osv.

Vi har pratat mycket om det här med bröllopet men vi kommer inte fram till något. Han vill vänta men inte jag, vi möts liksom inte. Jag vill inte heller tvinga honom att gifta sig med mig men det var trots allt han som friade och när han friade så kändes det som att han var redo. Vi har ju diskuterat datum osv och till och med bokat allt.. jag vet inte om jag känner att jag vill skjuta på det, men ja vill ju vara med honom.. :(

Hej igen

Jag har pratat med honom, han förnekar att han har något intresse i andra tjejer. Han var full och det var tjejkompisar/ragg till hans killkompis som han var ute med. Vet inte riktigt om jag tror på detta men får väl försöka..

Jag har försökt möta honom och sagt att okej vi skjuter på bröllopet ett år till, men det hjälpte nog inte. Han får panik när han tänker på det, han känner sig inte redo. Jag känner mig redo och har gjort det ett bra tag, jag älskar honom och vill vara med honom och det är det som gör så ont, att han inte känner lika. Han säger att han vill vara med mig men för mig räcker inte det. Jag tror inte att jag kommer kunna fortsätta vara med honom om det inte blir bröllop, jag kommer känna en osäkerhet och en sorg. Varför kan han inte ge mig det? Vad är det som gör att han inte är säker på att han vill dela livet med mig?

Nu har han fått tag i en lägenhet en bit bort där han ska vara en del för att vi ska få lite distans från varandra. Men jag vet inte, jag känner bara att om han inte är redo att ta nästa steg med mig efter alla dessa år, jag blir trots allt 26 iår och han blir 27 och vi har levt ihop i snart 9 år. Jag känner mig inte beredd att vänta mer. När jag pratar med honom så blir han lätt irriterad, han tycker inte att jag förstår honom. Själv är jag bara så ledsen. Det enda jag vill är att lova honom evig kärlek, förstår inte vad jag gör som är fel med det. Han borde vara glad för det?

Jag börjar känna mer och mer att det kanske är dags att bryta upp. Men hur? Hur ska jag kunna ta mig ur detta? Mitt livs kärlek, vi skulle gifta oss nästa sommar. Hur går jag vidare? Det gör på riktigt fysiskt ont i mig att ens tänka tanken.

Nej han är faktiskt inte värd mig. Börjat inse det nu. Jag har alltid varit snäll och fin emot honom (såklart att man tjafsar om småsaker i vardagen), det enda jag vill nu är att ta nästa steg och lova honom evig kärlek. Hur kan han bli arg på mig för det? Han borde vara glad över det? Tror faktiskt inte att han ser vad han har.. och jag hoppas faktiskt att han kommer ångra sig sen. Jag kommer inte gå med på att vänta på honom mer. Tänker såhär, tänk om jag skulle gå med på att vänta flera år på honom och sen visar det sig att han fortfarande inte vill varken gifta sig eller skaffa barn, då står jag där. Har kommit till en punkt nu som jag kommer hålla fast vid, vill han inte ha mig nu så behöver han inte ha mig senare heller. Är han osäker på oss efter snart 9 år ihop så kommer han antagligen aldrig bli säker. Om han hellre ser att vi går isär än att han gifter sig med mig (när det till och med var HAN som friade) så känner jag bara att nej, då älskar han nog inte mig så som jag älskar honom och då får det vara. Jag måste trots allt se mitt eget värde även om inte han gör det.