Jag tänker att det kan vara rätt normalt att känna nervositet kring stora förändringar som en flytt. Det känns tryggt att bo kvar som ni gör nu och att flytta till gården blir ändå lite nytt och osäkert fastän ni har varit där förut. Jag skulle personligen tro att det kommer kännas bättre när ni väl flyttat in, börjar bo in er, få gården att kännas som "er", när du börjat planera vilka blommor du ska plantera var etc.
Det är nog svaret på varför du mår dåligt, du ogillar förändringar. För rent konkret verkar det vara världens chans för er alla, ni kan ta över en gård till ett rimligt pris, du har redan djur och gillar att påta med blommor, prefekt med en stor trädgård som du kan forma som du vill, barnen får en fin och hälsosam uppväxtmiljö, din man får göra det han brinner för.
Du tappar en del kontakt med familj och vänner men det finns olika digitala lösningar som visserligen inte är detsamma men bättre än inget. Ni får säkert nya vänner om ni är normalt utåtriktade och går med i föreningar och går på olika aktiviteter. Att barnen är så små gör att lätt kommer in i skola och kompisar när den tiden kommer.
Nackdelen kan vara att få nytt jobb men det tycks inte vara det du är mest orolig för?
Det är nog svaret på varför du mår dåligt, du ogillar förändringar. För rent konkret verkar det vara världens chans för er alla, ni kan ta över en gård till ett rimligt pris, du har redan djur och gillar att påta med blommor, prefekt med en stor trädgård som du kan forma som du vill, barnen får en fin och hälsosam uppväxtmiljö, din man får göra det han brinner för.
Du tappar en del kontakt med familj och vänner men det finns olika digitala lösningar som visserligen inte är detsamma men bättre än inget. Ni får säkert nya vänner om ni är normalt utåtriktade och går med i föreningar och går på olika aktiviteter. Att barnen är så små gör att lätt kommer in i skola och kompisar när den tiden kommer.
Nackdelen kan vara att få nytt jobb men det tycks inte vara det du är mest orolig för?
Är det bara ni som isåfall ska bo på gården eller ska ni bo samman med hans föräldrar? Det kan ju isåfall vara något att fundera på... kommer det att funka att bo ihop med dom? Eller tex om de ska bo i ett hus på gården och ni i huvudbyggnaden.
Ska ni ta hand om dom och övriga släktingar när de börjar bli äldre?
Jag kan förstå din oro för förändring men nu handlar detta inte om dig utan om din man. Kan du för hans skull ta dig samman och se det ur hans perspektiv?
Och ur ett större perspektiv så varför är förändringar något negativt? Vad är det som är så farligt?
Din rädsla känns varken sund eller rationell. För din mans skull kanske det skulle vara värt ett besök hos kurator och bearbeta den oron och fobin för förändring.
I det långa loppet kan din irrationella oro föras över på dina barn och tro mig, det vill du inte uppleva..
Varför skulle det bli sämre? Det skulle bli annorlunda. Men varför sämre?
Det enda som verkligen kommer att skilja är att du får längre till dina föräldrar men inte så långt att du inte kan hälsa på dem över dagen.
Och så det är med att ha en gård då, förstås.
Är det sådan panik att byta jobb? Jag vet många som pendlar den sträckan. Vet en familj som gjorde motsvarande detta och det är jättebra. Barnen stormtrivs och har skaffat flera olika djur.
Du bor ju fortfarande nära dina föräldrar. Du kan ju spontanbesöka dom om du vill, så långt är det ju inte.
Hur svårt är det för dig att byta jobb?
Byter mannen jobb eller kommer han att helt fokusera på gården?
Skulle aldrig någonsin gå med på något sådant om jag själv inte hade velat bo på landet. Särbo eller skiljas.
Hej!
Vill gärna lyfta denna tråd igen då jag så gott som sagt ja till att flytta och ta över mannens farfars gård. Det är inte jättemycket arbete på gården utan det är lite hökörning kring midsommar. Dock behöver själva huset en rejäl upprustning men vi kommer att gå plus någon miljon på att sälja vårt hus som vi bor i nu så vi har tänkt ta in hantverkare till kök och badrum eftersom vi har barn under 10 år så det finns att göra ändå om dagarna :)
Men det som är jobbigt är att jag flyttar från min familj (till hans). Jag har ångest, ångest, ångest. Tänk om jag kommer känna mig ensam när jag inte har lika nära till min familj och kan besöka dom. Min familj är inte positiv till flytten ur deras perspektiv men ser väl att vi kan få det bra. Men dom är rädd att jag ska känna mig ensam. Jag är också rädd! Rädd för att det ska bli sämre, rädd för att barnen inte ska trivas, rädd för att barnen ska längta till sitt gamla hem, rädd för att min och mannens relation ska bli sämre. Rädd rädd rädd och tankarna bara snurrar.
Sök hjälp för din rädsla, det känns inte sunt att vara så rädd som du är.