Min man är en Horder

Jag tycker att en del i tråden tar alldeles för lätt på det här. Är man en hoarder får man söka hjälp eller bo ensam. Det drabbar hela familjen om samlaren fyller utrymmen som inte kan städas ordentligt. Det sprids damm och ohyra. Vi bor i villa med källare och delar av källaren är full med prylar, som det lätt blir i ett hus. Men inte på det sättet. Ts skriver att hon och hennes man har en stor villa samt är höginkomsttagare. Så varför kan han inte syssla med sitt sjukliga samlande någon annanstans, där det inte drabbar familjen? På vinden, i källaren eller i en separat byggnad.

Att söka hjälp handlar inte om att någon ska tvinga dig att slänga saker, utan att bli fri från missbruket. För det är ett missbruk när det går så långt som du beskriver. Hur fungerar det för din man? Jag hade inte kunnat dela hushåll med någon som inte kunde slänga saker.

Hur blev det så här? Har du alltid varit sån? Är det nåt barndomstrauma som ligger bakom, eller något annat? Det måste ju vara svårt att ha familj, uppfostra barn mm, om man är en hoarder.

Fast man kan ju inte bunta ihop alla problem med samlande till precis samma lösning och att det per automatik är superknasigt och att man behöver professionell hjälp.

TS man hade visserligen inte städat plockat på sitt rum, men ett par timmar senare hade han faktiskt plockat iordning sitt område.

I denna tråd vekar en del inte förstå att det finns gott om folk som har lite samlar-tendenser, men som ändå klarar sig alldeles utmärkt. Vissa tycker det är jobbigt att ha massa prylar och andra tycker inte att det är viktigt att äga minimum.

Detta handlar inte bara om lite samlande. Har man ett rum som inte går att städa, sprider sig damm och ohyra till andra rum. Ts man röjde upp, men under stora protester och först när ts satte hårt mot hårt. Som om han var en bebis. Men visst, bor man själv får man har det hur man vill. Delar man hushåll med andra, kan man däremot inte samla prylar eller skräp hur mycket som helst.

Och som ts själv så klokt skrev: Hänsyn gäller givetvis åt båda håll. Är man pedant får man bo själv, eller med en annan pedant. Eller tagga ner. Är man en slusk eller en hoarder får man bo själv eller med likasinnade. Eller söka hjälp.

Just det där med ömsesidig hänsyn är viktigt. Min mamma hade en särbo med en släng av samlar-mani. Han sparade inte regelrätt skräp eller sopor, men hade hela lägenheten full med allt från 50 år gamla tidningar, till böcker och prylar av alla de slag. Det gick att komma fram i lägenheten, men det gick inte att städa ordentligt. Hon hjälpte honom att röja en gång, på hans initiativ. Några månader senare var det likadant igen. Men det funkade eftersom de var särbos. Det konstiga var att han ville flytta ihop med henne och verkade inte förstå varför hon inte ville det. Lovade att om de bodde ihop, då skulle det minsann bli ordning och reda. Visst, säkert :-/ Han var snäll, men mamma gjorde klokt i att inte flytta ihop med honom. Hon är ingen pedant själv och har ganska mycket prylar, men inte på det sättet.

Han ville väl flytta ihop för att din mamma skulle hålla ordning åt honom. Hon hade blivit städtant som ts.

Förmodligen. Han sade att om de flyttade ihop skulle han skärpa sig, men mamma gjorde klokt i att inte tro på det.

Ja, han rensade upp ett helt rum på en halvdag. Dom hade ännu ingen ohyra och maken har ett rum som de faktiskt tyst kommit överens om att han får samla och hålla på i.

Jag stör mig oerhört på attityden att folk som har samlar-tendenser är sjuka, eller barnsliga, eller borde skämmas!

Det är inte rimligt att anta att TS man har ett helt ohållbart samlande utifrån hennes beskrivning. Vad fan ska man med en villa för 11 miljoner för om man inte kan få behålla lite "grejer som kan vara bra att ha".

Tar det dessutom mindre än en dag att röja upp, så är det ingen gigantisk, ogreppbar samling. Det finns heller ingen mening att ge råd om att samlare borde bo ensamma, eller kalla en vuxen man bebis utifrån att han har "ett skit-rum".

Precis som det finns folk som tvättar och städar lite tvångsmässigt, utan att ha OCD finns det människor som har tendenser att samla. Uppenbarligen samlar TS man inte fullständigt okontrollerat, då hade han inte klarat att faktiskt röja upp.

Tagga ner. Vi har halva källaren full med halvt onödiga grejer som påstås vara bra att ha. Det är inte problemet, utan att ts och hennes man inte verkar överens, samt att han endast röjer upp motvilligt trots att rummet inte går att städa ordentligt. Ja, det är barnsligt. Inte samlandet i sig. Dessutom verkar det som han inte sprider sitt samlande över resten av huset, enbart för att ts håller honom i schack. Vill man bo ihop och ha familj får man kompromissa, åt båda håll. Det har de gjort här, men det får inte bli ohygieniskt. Varför inte samla i källaren eller på vinden istället?

Min mammas särbo bodde ensam av en anledning. Även om han inte verkade förstå det själv. Då var han ändå inte extrem, men visst kan det bli problem om man flyttar ihop med någon. Annars hade ts knappast startat tråden.

Hej

Läser alla inlägg med intresse. Att säga att man man är en Horder är säkert att överdriva, men han har absolut samlar tendenser. Och det är extremt jobbigt för honom att slänga saker. Vi har ordning och reda hemma, men det beror ju på att jag tar ansvaret.

När jag påtalar att hans beteende inte är friskt slår han helt bakut. Det är för svårt. Igår tyckte jag att han lugnat ner sig igen, men städdagen var emotionellt asjobbig för honom, så sen var vi inte sams på två dygn.

Jag tvingade förresten fram köp av en ny bokhylla så att vi kunde omdisponera lite böcker, sen röjde jag bland dom först så att han fick mer plats på "sitt rum".

Jag läser här att andra har mycket större problem. Vi har ju levt ihop väldigt länge, men redan i studentrummet på 17 kvm hade han tagit med grejer som fick mig att bryta ihop när vi flyttade ihop, tex gamla kläder från tonåren. Hans mamma flyttade och slängde ut allt som var hans när han var runt 20, bara det han tog med fick han ha kvar. Hon var en hysterisk pedant. Säkert har det påverkat honom.

Det är ju "bara" ni som kan veta om det fungerar tillräckligt väl med den ordning ni har och ditt sätt att faktiskt ibland sätta hårt mot hårt för att hemmet ska ha tillräcklig ordning.

Rent krasst så är det inte så att man löser känslomässiga problem genom att kalla någon sjuk, eller att ha väldigt höga helt orealistiska förväntningar. Personligen hade jag tyckt bättre om att då och då vara ledsen och ångestfylld än att ständigt "bli trakasserad" över dåliga vanor. Så kanske har ni en fungerande strategi.

En välbeprövad metod för ordning i samlandet är att hitta plats för det man vill behålla. Att just ha ett avgränsat rum i sitt hus och att ha regler att allt måste få plats i Hyllorna/möblerna. Att sortera upp saker i kategorier. Att hitta sätt att hantera samlandet utan att "dra in ångest och skuld". Typ: neutrala frågor som "var skulle jag leta efter denna grej". "Vad ska jag göra mig av med för att få plats med denna?" En annan välbeprövad grej är att börja med "enkla" saker, typ om man faktiskt inte vill behålla trasiga saker, så gör man sig av med detta.

Som anhörig är det också en fråga om att rannsaka sig själv. Jag är exempelvis uppväxt med två föräldrar som tyckte den andra människan hade massa skit och "borde rensa". Och ingen av dem orkade med att ha både hus och sommarstuga fyllt med massa saker.

De var ur en generation som inte heller hade reflekterat över att detta var ett problem. Julkort sparades förevigt, skruvmejslar "var bra att ha", gamla stolar sparades till då vi skulle ha gäster, serviser togs emot av äldre släktingar. Alla tidskrifter samlades...

Det som "hjälpte" var att saker faktiskt inte fick plats och att de båda faktiskt var överens om var utrymmet tog slut. Då åke de iväg med grejer till secondhand, soptippen eller la upp det på vinden.

För egen del har det verkligen varit ett eget projekt i livet att kontinuerligt ha strategier som motverkar samlande. Jag har inte alls någon ångest av att rensa, men faktiskt väldigt lätt att råka spara saker i vardagen, att handla mer än vad jag behöver, att ha lite extra.... Spara grejer till syskonbarn.

Jag har en liten samlare inom mig och jag ser inte ner på denna del som sjuk, utan faktiskt som mänsklig.

Jag har en vän som tidigare slängde det mesta, men som faktiskt svängt, efter att inte ha haft tillräcklig med bevisning i en bouppteckning... I följande 4 vårdnadstvister hade hen naturligtvis inte slängt hotfulla sms och bevis på sammarbetssvårigheter.

Det är oerhört mänsklig att vilja spara, och även att rensa och människor är väldigt olika i vad man har lätt för och vad man behöver jobba.

Just det där att ha extremt svårt att slänga grejer, är ett varningstecken. Inte egentligen hur mycket eller lite grejer man har. Men får man ångest nästan vad man än slänger, har man problem. De flesta har minnen eller prylar de absolut inte vill förlora, men inte på det sättet.

Känner igen problemet.  Eftersom jag tills vidare bor kvar är hemmet någotsånär i ordning  förutom rummet för samlaren. Det har inte blivit ordentligt städat på många år. Efter hårda påtryckningar trån mig har lite blivit bortförd. Tror inte det blivit slängt.  Garaget är oanvändbart, stort sådant,  pga allt som förvaras där. Uthusen proppfulla med allt möjligt och ännu ett proppfullt förråd. Även bakom huset finns skrot, gamla bilar o.d.Allt  detta har forslas fram och tillbaka och tagit otroligt mycket tid, flera år. Jag avskyr detta och också all den tid detta tar. Är det någon som vet botemedel för detta så tar jag gärna emot tips.