• Anonym (Star2­)
    Tis 31 aug 2021 07:58
    2296 visningar
    156 svar
    156
    2296

    Känns som att vi nått botten!

    Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och bor med honom och hans tonårsbarn i hans hus. Vi har haft väldigt många ups & downs, vilket troligtvis har förstört känslorna och tilliten till varandra och till förhållandet långsiktigt. Vi hade redan ifrån start helt olika syn på barnuppfostran och hur mycket barn ska styra och ställa i ett hem. Jag är för den strängare uppfostran där barn visar respekt för vuxna och där vi har regler i hemmet. Han är precis tvärtom, det är barnen som styr och vi anpassar oss till dem.

    Detta har gjort det omöjligt för mig att bara vara tyst i huset, utan jag har klagat en hel del och känt att jag ibland inte står ut. Han var ifrån början livrädd att förlora mig och försökte göra som jag ville, men nu sedan ett år har han vänt och blivit ännu värre. Barnen är det som bestämmer allt, och jag får inte säga ett ljud som är negativt.

    Det har gått så långt att om jag bara suckar någon gång eller inte går runt med ett leende på läpparna hela tiden när barnen är där, så exploderar han och säger att jag hatar hans barn. Tidigare var han livrädd för att jag skulle flytta, då särbolivet är något som definitivt hade passat oss bättre, men nu kan han efter varje litet tjafs säga att "dörren är där! Dra nu om det inte passar! Flytta!" 

    Jag hyr ut min lägenhet i 2:a hand så jag kan flytta dig, men då han säger att det är helt slut om jag flyttar så har jag tvekat hela tiden.

    Känner att han helt förlorat respekt för mig och har 0 tolerans. Jag vill och försöker prata med honom som en vuxen, dvs försöka komma fram till om vi ska fortsätta försöka men att båda då måste kämpa, eller om vi helt enkelt vill helt olika saker och att det är för infekterat så att vi borde gå skilda vägar! Han vägrar prata, utan säger bara att jag är en idiot som inte ändrar på mig och accepterar hans barn. Jag accepterar dem, men önskar bara att där finns respekt och regler i ett hem där alla är lika mycket värda.

    Varför är jag kvar? Jo, för att när vi har det bra och när inte barnen är här så är det underbart. Han är generös, lojal, pålitlig, omtänksam och helt enkelt den bäste mannen, så länge man inte säger något om hans barn. Jag måste avguda hans barn och hela tiden fjäska för dem, trots att de inte tycker om mig. Jag vet inte hur det kan fungera när barnen och jag inte alls går ihop efter 5 år!! Hur ska man hitta en lösning på detta?

  • Svar på tråden Känns som att vi nått botten!
  • Anonym (man)
    Mån 6 sep 2021 17:29
    Anonym (Star2) skrev 2021-09-06 16:25:19 följande:
    Jag är väldigt väldigt nära att gå nu. Har en lägenhet som jag hyr ut i andra hand, så inga problem alls. Jag vill bara inte göra något förhastat eller ångra mig, som jag alltid brukar. Vill känna att jag har försökt med allt och gjort allt rätt ifrån min sida, så att jag därefter kan stänga dörren utan att se tillbaka och ångra mig. 

    Senaste året har varit en mardröm. Innan var det bara den ena tonåringen som ställde krav och stack. Sedan ett år tillbaka är det även 18 åringen som styr och ställer och hotar. Pappan ser sin enda chans att hålla med. Han har enorm respekt för detta barn och det känns ofta som att hon är kvinnan i huset och jag är barnet, för det hon säger är lag. 

    Jag känner mig undanskuffad och oälskad om jag inte gör som han säger eller om jag möjligtvis skulle kritisera något, tex att soporna inte är tömda eller om barnen lämnat disk etc. Jag FÅR helt enkelt inte säga något längre, för då exploderar han och börjar skrika "Passar det inte så är dörren där!"....detta hade han aldrig vågat göra för 6 månader sedan. Han säger att jag aldrig får yppa ett negativt ord igen om hans barn; om de äter för mycket, inte plockar undan eller om han köper allt till dem. Jag säger att det är helt OK, om han inte heller blandar sig i om jag hjälper min mamma då och då eller träffar vissa väninnor som han inte gillar etc. Då exploderar han igen och säger att det inte är samma sak. Hans barn och mitt barn är det enda som räknas. Men jag får väl hjälpa och ha kontakt med vem jag vill?
    Det tycker inte han! Han tycker att jag är alkoholist och pinsam om jag tar 2 glas bubbel, eller om jag pratar i telefon med vissa människor som han inte gillar. Han tycker att min mamma påverkar mig dåligt och att jag inte borde ha kontakt med henne.
    Ja, listan är lång! MEN jag. som faktiskt bor med hans barn, får icke säga ett ord! Jämlikhet? Nej!
    Ja, tyvärr gör ju de flesta samma misstag (mig inkluderat), man är naiv och hoppas in i det sista på att man ska kunna få folk att förstå, resonera sig fram, etc... det är tyvärr inte förrän efter man dunkat sönder pannan mot väggen och slösat bort en massa tid och energi som man fattar att man inte kan förändra människor, det kan de bara göra själva, och det sker tyvärr ganska sällan för det är lång ifrån alla som kan eller vill erkänna sina egna brister för sig själva.
  • Mån 6 sep 2021 17:44
    Anonym (Star2) skrev 2021-09-06 16:25:19 följande:
    Jag är väldigt väldigt nära att gå nu. Har en lägenhet som jag hyr ut i andra hand, så inga problem alls. Jag vill bara inte göra något förhastat eller ångra mig, som jag alltid brukar. Vill känna att jag har försökt med allt och gjort allt rätt ifrån min sida, så att jag därefter kan stänga dörren utan att se tillbaka och ångra mig. 

    Senaste året har varit en mardröm. Innan var det bara den ena tonåringen som ställde krav och stack. Sedan ett år tillbaka är det även 18 åringen som styr och ställer och hotar. Pappan ser sin enda chans att hålla med. Han har enorm respekt för detta barn och det känns ofta som att hon är kvinnan i huset och jag är barnet, för det hon säger är lag. 

    Jag känner mig undanskuffad och oälskad om jag inte gör som han säger eller om jag möjligtvis skulle kritisera något, tex att soporna inte är tömda eller om barnen lämnat disk etc. Jag FÅR helt enkelt inte säga något längre, för då exploderar han och börjar skrika "Passar det inte så är dörren där!"....detta hade han aldrig vågat göra för 6 månader sedan. Han säger att jag aldrig får yppa ett negativt ord igen om hans barn; om de äter för mycket, inte plockar undan eller om han köper allt till dem. Jag säger att det är helt OK, om han inte heller blandar sig i om jag hjälper min mamma då och då eller träffar vissa väninnor som han inte gillar etc. Då exploderar han igen och säger att det inte är samma sak. Hans barn och mitt barn är det enda som räknas. Men jag får väl hjälpa och ha kontakt med vem jag vill?
    Det tycker inte han! Han tycker att jag är alkoholist och pinsam om jag tar 2 glas bubbel, eller om jag pratar i telefon med vissa människor som han inte gillar. Han tycker att min mamma påverkar mig dåligt och att jag inte borde ha kontakt med henne.
    Ja, listan är lång! MEN jag. som faktiskt bor med hans barn, får icke säga ett ord! Jämlikhet? Nej!
    Jag tror inte du kan göra mer än vad du redan har gjort.
    Han visar ju ingen vilja att förändras vad du än gör.
    Det är bara du som ska anpassa dig efter honom och hans barn osv.
    Han behöver inte göra något för dig.
    Vill du verkligen fortsätta leva så tills du har försäkrat dig själv om att du har gjort allt rätt?
    Tycker du inte att du förtjänar bättre?
    Jag tror att du innerst inne vet vad som är rätt att göra nu.
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Tis 7 sep 2021 08:17

    Den här mannen har gjort samma misstag förut i sina relationer och ångrat sig bittert när det redan varit försent och kvinnan lämnat pga samma sak. Därför påminner jag honom om det hela tiden, att inte göra samma misstag igen. Men nu säger han att han ångrar att han varit så snäll mot mig och lyssnat på mig och försummat sina barn. Så, antar att där inte finns så mycket mer att göra. Han inser alltid först när det är försent tyvärr. Men medan han är i förhållandet så tar han en för given.

  • Tis 7 sep 2021 09:26
    Anonym (Star2) skrev 2021-09-07 08:17:58 följande:

    Den här mannen har gjort samma misstag förut i sina relationer och ångrat sig bittert när det redan varit försent och kvinnan lämnat pga samma sak. Därför påminner jag honom om det hela tiden, att inte göra samma misstag igen. Men nu säger han att han ångrar att han varit så snäll mot mig och lyssnat på mig och försummat sina barn. Så, antar att där inte finns så mycket mer att göra. Han inser alltid först när det är försent tyvärr. Men medan han är i förhållandet så tar han en för given.


    Varför stannar du kvar hos honom? Hur många fler chanser ska han få?
    Han kommer ju aldrig att lära sig av sina misstag så länge du stannar kvar och låter detta fortgå.
  • Anonym (man)
    Tis 7 sep 2021 11:48
    Anonym (Star2) skrev 2021-09-07 08:17:58 följande:

    Den här mannen har gjort samma misstag förut i sina relationer och ångrat sig bittert när det redan varit försent och kvinnan lämnat pga samma sak. Därför påminner jag honom om det hela tiden, att inte göra samma misstag igen. Men nu säger han att han ångrar att han varit så snäll mot mig och lyssnat på mig och försummat sina barn. Så, antar att där inte finns så mycket mer att göra. Han inser alltid först när det är försent tyvärr. Men medan han är i förhållandet så tar han en för given.


    Du skriver att du förstår att det inte finns någon framtid, men ändå är du kvar och ändå fortsätter du försöka få det att funka?

    Hur lång tid ska du slösa bort på att försöka förändra honom?

    Är det din uppgift att "förbättra" människor som inte vill förändras?
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Tis 7 sep 2021 12:11
    Anonym (man) skrev 2021-09-07 11:48:12 följande:
    Du skriver att du förstår att det inte finns någon framtid, men ändå är du kvar och ändå fortsätter du försöka få det att funka?

    Hur lång tid ska du slösa bort på att försöka förändra honom?

    Är det din uppgift att "förbättra" människor som inte vill förändras?
    Jag skulle vilja prata med en relationspsykolog, men det vill han inte....av rädsla för att de kommer säga att han också måste ändra sig för att det ska fungera, inte bara jag!

    Jag vet inte riktigt vad jag väntar på? Tror att jag inte är "klar" än, utan vill känna att jag gjort ännu mer i min makt för att inse att jag inte orkar mer. Han har ju så positiva sidor också, så länge jag inte säger något om hans barn. Han är otroligt generös, omtänksam, hjälpsam, omhändertagande, stabil, trygg, lojal, trogen, bra i sängen, snygg och manlig! Dessa egenskaper är så svåra att finna hos män därute. Har försökt ta pauser och träffa andra, men det fungerar inte. Han och jag har samma humor, samma värderingar (förutom barnuppfostran) etc.

    Jag vet hur svårt det kommer att vara att vara ensam eller att hitta någon annan som jag får känslor för. Därför jag stannar. Förhoppningsvis flyttar det äldsta barnet inom 1-2  år.
  • Anonym (man)
    Tis 7 sep 2021 12:31
    Anonym (Star2) skrev 2021-09-07 12:11:41 följande:
    Jag skulle vilja prata med en relationspsykolog, men det vill han inte....av rädsla för att de kommer säga att han också måste ändra sig för att det ska fungera, inte bara jag!

    Jag vet inte riktigt vad jag väntar på? Tror att jag inte är "klar" än, utan vill känna att jag gjort ännu mer i min makt för att inse att jag inte orkar mer. Han har ju så positiva sidor också, så länge jag inte säger något om hans barn. Han är otroligt generös, omtänksam, hjälpsam, omhändertagande, stabil, trygg, lojal, trogen, bra i sängen, snygg och manlig! Dessa egenskaper är så svåra att finna hos män därute. Har försökt ta pauser och träffa andra, men det fungerar inte. Han och jag har samma humor, samma värderingar (förutom barnuppfostran) etc.

    Jag vet hur svårt det kommer att vara att vara ensam eller att hitta någon annan som jag får känslor för. Därför jag stannar. Förhoppningsvis flyttar det äldsta barnet inom 1-2  år.
    Och du tror att en psykolog kan förändra någon som inte vill förändras?
    Ska psykologen gå in i hans hjärna och trolla lite så blir han helt plötsligt en helt ny person och inser med en gång hur fel han haft i alla år?... låter det troligt?

    Vad menar du med "klar" ännu? Att du inte är tillräckligt utmattad och less så du behöver dunka huvudet i väggen ännu mer så du ska ha tillräckligt ont för att ta ett beslut?... måste du verkligen plåga dig själv tills du inte längre står ut för att dra? Det går inte att drar innan så du slipper plåga dig själv i onödan?

    Ja, han har säker bra sidor oxå, men hans dåliga sidor gör det ju omöjligt för dig att bo där. Så då spelar väl hans bra sidor inte så stor roll? Om en båt sjunker så spelar det väl ingen roll hur fin den var annars? Jolle eller lyxyatch vad spelar det för roll om den ändå sjunker?

    Så du ska mao bara stå ut med skiten och vara en gäst hos dem utan att ha något att säga till om i 1-2 år till för då kommer det kanske bli marginellt bättre när ena ungen flyttar ut, men problemen kommer ju kvarstå i X antal år till tills den andra oxå flyttat ut... är det schysst förhållande och något att satsa på?
  • Anonym (man)
    Tis 7 sep 2021 12:38
    Anonym (Star2) skrev 2021-09-07 12:11:41 följande:
    Jag skulle vilja prata med en relationspsykolog, men det vill han inte....av rädsla för att de kommer säga att han också måste ändra sig för att det ska fungera, inte bara jag!

    Jag vet inte riktigt vad jag väntar på? Tror att jag inte är "klar" än, utan vill känna att jag gjort ännu mer i min makt för att inse att jag inte orkar mer. Han har ju så positiva sidor också, så länge jag inte säger något om hans barn. Han är otroligt generös, omtänksam, hjälpsam, omhändertagande, stabil, trygg, lojal, trogen, bra i sängen, snygg och manlig! Dessa egenskaper är så svåra att finna hos män därute. Har försökt ta pauser och träffa andra, men det fungerar inte. Han och jag har samma humor, samma värderingar (förutom barnuppfostran) etc.

    Jag vet hur svårt det kommer att vara att vara ensam eller att hitta någon annan som jag får känslor för. Därför jag stannar. Förhoppningsvis flyttar det äldsta barnet inom 1-2  år.
    Hur vet du att den äldsta kommer flytta ut?

    Bara för att man fyllt 18 så behöver inte det innebära att man flyttar ut, det beror ju på var hen tänkt plugga nånstans, högskola tar ju några år och sen ska hen ju hitta nånstans att bo vilket inte är så lätt heller som nyexaminerad utan jobb. För att ha råd med eget boende behöver hen väl ha ett jobb, hur lång kan det ta att söka? 

    Jag tycker du tänker väldigt orealistiskt. Jag tycker det vore bättre om du får honom att fatta att särboskap vore bättre för alla, och att hans inställning till det är väldigt irrationellt. Men det kommer aldrig gå så länge du är mer rädd att förlora honom är något annat, för så länge det är så så ligger du i underläge och han kan göra lite som han vill och du är ändå kvar.
  • Anonym (Psss)
    Tis 7 sep 2021 14:12
    Anonym (Star2) skrev 2021-09-07 12:11:41 följande:

    Jag skulle vilja prata med en relationspsykolog, men det vill han inte....av rädsla för att de kommer säga att han också måste ändra sig för att det ska fungera, inte bara jag!

    Jag vet inte riktigt vad jag väntar på? Tror att jag inte är "klar" än, utan vill känna att jag gjort ännu mer i min makt för att inse att jag inte orkar mer. Han har ju så positiva sidor också, så länge jag inte säger något om hans barn. Han är otroligt generös, omtänksam, hjälpsam, omhändertagande, stabil, trygg, lojal, trogen, bra i sängen, snygg och manlig! Dessa egenskaper är så svåra att finna hos män därute. Har försökt ta pauser och träffa andra, men det fungerar inte. Han och jag har samma humor, samma värderingar (förutom barnuppfostran) etc.

    Jag vet hur svårt det kommer att vara att vara ensam eller att hitta någon annan som jag får känslor för. Därför jag stannar. Förhoppningsvis flyttar det äldsta barnet inom 1-2  år.


    Fast saker du sagt om honom låter det ju intr som att han är omtänksam, hjälpsam och lojal. Lojal ät ju tex inte bara att vara trogen utan att man litar på att partnern finns där när det är svårt. Och det ä rhan ju inte. Han är ju som du beskriver lite som "emot dig" nu. Ni är inte ett team som står på varandras sida och gör allt för varandra. Då faller det lite att han skulle vara lojal hjälpsam och trygg.
  • Anonym (Star2­) Trådstartaren
    Tis 7 sep 2021 15:17
    Anonym (man) skrev 2021-09-07 12:38:19 följande:
    Hur vet du att den äldsta kommer flytta ut?

    Bara för att man fyllt 18 så behöver inte det innebära att man flyttar ut, det beror ju på var hen tänkt plugga nånstans, högskola tar ju några år och sen ska hen ju hitta nånstans att bo vilket inte är så lätt heller som nyexaminerad utan jobb. För att ha råd med eget boende behöver hen väl ha ett jobb, hur lång kan det ta att söka? 

    Jag tycker du tänker väldigt orealistiskt. Jag tycker det vore bättre om du får honom att fatta att särboskap vore bättre för alla, och att hans inställning till det är väldigt irrationellt. Men det kommer aldrig gå så länge du är mer rädd att förlora honom är något annat, för så länge det är så så ligger du i underläge och han kan göra lite som han vill och du är ändå kvar.
    Så sant!! Jag är i totalt underläge just nu, eftersom jag är kvar, trots att han kan säga vid bråken "dörren är där! Stick om det inte passar!"
    Det är så förnedrande. Hade det varit för ett år sedan så hade han varit livrädd för att jag skulle dra. Jag har blivit en trasa!

    När jag säger att jag visst kan "dra" och flytta till min lägenhet om det är det han vill, men att vi då är särbos, så fattar han inte riktigt. Då säger han att om jag flyttar så är det slut. När jag sen säger att det är ju han som vill att jag flyttar och därmed också han som gör slut.....då blir han tyst!
    Jag tror att han vet vad som biter mest på mig, och gör mig mest ledsen och osäker....och därför säger han så!
    självklart känns det som ett misslyckande om man går ifrån sambo till särbo, men det känns som det enda rätta.

    När vi har det bra, så kommer det alltid upp från hans sida att han kräver att jag måste säga upp min lägenhet. Då får jag panik, eftersom lägenheten är min enda trygghet ifall det skulle ta slut (när läget är som det är nu!). Jag ber honom förstå att jag måste ha min lägenhet, eftersom jag helt saknar något att falla tillbaka på ifall det skulle ta slut (han kanske träffar ngn annan eller tänk om något skulle hända honom, då står jag på gatan!). Han vägrar förstå!! Jag kan inte köpa in mig i hans hus heller eftersom det är en mångmiljonvilla och han vill inte heller att jag har en hyresrätt. Det enda han eventuellt vill acceptera är om jag köper en lägenhet, men jag har ju inte pengarna. Jag fattar inte vad han håller på med!!??

    Vad gör det honom om jag betalar hyra till honom och hyr ut min lght i andra hand och aldrig sätter min fot där? Han stör sig hela tiden ändå.
Svar på tråden Känns som att vi nått botten!
Logga in
Bli medlem