• Anonym (Star2­)
    Tis 31 aug 2021 07:58
    2418 visningar
    156 svar
    156
    2418

    Känns som att vi nått botten!

    Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och bor med honom och hans tonårsbarn i hans hus. Vi har haft väldigt många ups & downs, vilket troligtvis har förstört känslorna och tilliten till varandra och till förhållandet långsiktigt. Vi hade redan ifrån start helt olika syn på barnuppfostran och hur mycket barn ska styra och ställa i ett hem. Jag är för den strängare uppfostran där barn visar respekt för vuxna och där vi har regler i hemmet. Han är precis tvärtom, det är barnen som styr och vi anpassar oss till dem.

    Detta har gjort det omöjligt för mig att bara vara tyst i huset, utan jag har klagat en hel del och känt att jag ibland inte står ut. Han var ifrån början livrädd att förlora mig och försökte göra som jag ville, men nu sedan ett år har han vänt och blivit ännu värre. Barnen är det som bestämmer allt, och jag får inte säga ett ljud som är negativt.

    Det har gått så långt att om jag bara suckar någon gång eller inte går runt med ett leende på läpparna hela tiden när barnen är där, så exploderar han och säger att jag hatar hans barn. Tidigare var han livrädd för att jag skulle flytta, då särbolivet är något som definitivt hade passat oss bättre, men nu kan han efter varje litet tjafs säga att "dörren är där! Dra nu om det inte passar! Flytta!" 

    Jag hyr ut min lägenhet i 2:a hand så jag kan flytta dig, men då han säger att det är helt slut om jag flyttar så har jag tvekat hela tiden.

    Känner att han helt förlorat respekt för mig och har 0 tolerans. Jag vill och försöker prata med honom som en vuxen, dvs försöka komma fram till om vi ska fortsätta försöka men att båda då måste kämpa, eller om vi helt enkelt vill helt olika saker och att det är för infekterat så att vi borde gå skilda vägar! Han vägrar prata, utan säger bara att jag är en idiot som inte ändrar på mig och accepterar hans barn. Jag accepterar dem, men önskar bara att där finns respekt och regler i ett hem där alla är lika mycket värda.

    Varför är jag kvar? Jo, för att när vi har det bra och när inte barnen är här så är det underbart. Han är generös, lojal, pålitlig, omtänksam och helt enkelt den bäste mannen, så länge man inte säger något om hans barn. Jag måste avguda hans barn och hela tiden fjäska för dem, trots att de inte tycker om mig. Jag vet inte hur det kan fungera när barnen och jag inte alls går ihop efter 5 år!! Hur ska man hitta en lösning på detta?

  • Svar på tråden Känns som att vi nått botten!
  • Ons 1 sep 2021 20:53
    #41
    Anonym (Star2) skrev 2021-08-31 07:58:14 följande:

    Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och bor med honom och hans tonårsbarn i hans hus. Vi har haft väldigt många ups & downs, vilket troligtvis har förstört känslorna och tilliten till varandra och till förhållandet långsiktigt. Vi hade redan ifrån start helt olika syn på barnuppfostran och hur mycket barn ska styra och ställa i ett hem. Jag är för den strängare uppfostran där barn visar respekt för vuxna och där vi har regler i hemmet. Han är precis tvärtom, det är barnen som styr och vi anpassar oss till dem.

    Detta har gjort det omöjligt för mig att bara vara tyst i huset, utan jag har klagat en hel del och känt att jag ibland inte står ut. Han var ifrån början livrädd att förlora mig och försökte göra som jag ville, men nu sedan ett år har han vänt och blivit ännu värre. Barnen är det som bestämmer allt, och jag får inte säga ett ljud som är negativt.

    Det har gått så långt att om jag bara suckar någon gång eller inte går runt med ett leende på läpparna hela tiden när barnen är där, så exploderar han och säger att jag hatar hans barn. Tidigare var han livrädd för att jag skulle flytta, då särbolivet är något som definitivt hade passat oss bättre, men nu kan han efter varje litet tjafs säga att "dörren är där! Dra nu om det inte passar! Flytta!" 

    Jag hyr ut min lägenhet i 2:a hand så jag kan flytta dig, men då han säger att det är helt slut om jag flyttar så har jag tvekat hela tiden.

    Känner att han helt förlorat respekt för mig och har 0 tolerans. Jag vill och försöker prata med honom som en vuxen, dvs försöka komma fram till om vi ska fortsätta försöka men att båda då måste kämpa, eller om vi helt enkelt vill helt olika saker och att det är för infekterat så att vi borde gå skilda vägar! Han vägrar prata, utan säger bara att jag är en idiot som inte ändrar på mig och accepterar hans barn. Jag accepterar dem, men önskar bara att där finns respekt och regler i ett hem där alla är lika mycket värda.

    Varför är jag kvar? Jo, för att när vi har det bra och när inte barnen är här så är det underbart. Han är generös, lojal, pålitlig, omtänksam och helt enkelt den bäste mannen, så länge man inte säger något om hans barn. Jag måste avguda hans barn och hela tiden fjäska för dem, trots att de inte tycker om mig. Jag vet inte hur det kan fungera när barnen och jag inte alls går ihop efter 5 år!! Hur ska man hitta en lösning på detta?


    Jag tvekar till hur mycket kärlek det kan vara när han ställer barnen mot dig på det viset och säger att du kan flytta om det inte passar.
  • Anonym (Ina)
    Ons 1 sep 2021 21:19
    #42
    Anonym (XXX) skrev 2021-09-01 14:10:46 följande:
    Nä, men hon ska ju bo i huset hon med. Och jag utgår ifrån att det var sådana regler som gällde trevnaden - eller möjligheten att uthärda - i huset som hon ville vara med och reglera, och inte barnens mer djupgående fostran angående religion, värderingar o.s.v.. Ska två hushåll flytta ihop, så måste ALLA anpassa sig. 

    ...sedan är det en annan sak att det är väldigt svårt, och särskilt när barnen är så stora och inkörda på den slappare varianten. Jag hade inte ens FÖRSÖKT flytta in hos någon som har så stora barn. 

    Överhuvudtaget, så blir det nästan aldrig bra när en part flyttar in i någon annans hus, utan det är bättre att man i så fall köper ett nytt hus tillsammans, som är bådas från början. Då blir det också mer tydligt för barnen, att det här är ALLAS hus: styvmor har betalat hälften, hon bestämmer lika mycket som far, och reglerna görs upp från början - de som gällde i det gamla huset har upphört att gälla. 
    Men måste man alltså anpassa sig till en ny medlem av hushållet som dikterar en regel rörande om man får småäta eller inte?
  • Anonym (Gurka­n)
    Tor 2 sep 2021 08:00
    #43
    Anonym (Ina) skrev 2021-09-01 21:19:08 följande:
    Men måste man alltså anpassa sig till en ny medlem av hushållet som dikterar en regel rörande om man får småäta eller inte?
    Nu var det väl inte bara det utan att det beteendet gör att ingen i familjen sitter ner och äter tillsammans, vilket många människor tycker är både trevligt och praktiskt. För då kan man tala om sin dag, vad hushållets medlemmar ska göra i veckan, om någon behöver skjuts eller skolhjälp, och det som behöver göras i hemmet. Samt om att göra nåt kul i helgen, kanske.

    Finns det ingen gemenskap blir det mer som ett gäng studenter på korridorrum och t.o.m. de har ofta regler, veckoråd för att bestämma om gemensam städning och minst en gemensam middag osv.

    Jag må vara en smula äldre förälder men gemensamma måltider är ett krav i alla hem där jag ingått. Jag tycker inte det är acceptabelt att nästan vuxna lever på glass och mackor och fräser när man släpar dem från deras mörklagda illaluktande lyor för att få ut porslinet, som en del verkar ha det.
  • Tor 2 sep 2021 08:25
    #44
    Anonym (Ina) skrev 2021-09-01 21:19:08 följande:
    Men måste man alltså anpassa sig till en ny medlem av hushållet som dikterar en regel rörande om man får småäta eller inte?
    Nu var det väl inte bara småätandet som TS har sagt till om.
    Även om jag kan förstå att hon tycker det är tråkigt att de inte äter tillsammans pga detta.
    Men det handlar väl även om att TS anser att barnen borde kunna plocka undan efter sig och bete sig hövligt.
    Det tycker jag inte heller är för mycket begärt av en tonåring.
    Och ska man vara sambo så ska väl båda inkluderas i vilka regler som ska gälla i huset.
    En ska inte behöva bli behandlad som en inneboende utan något att säga till om,som det verkar vara i det här fallet.
    Funkar inte det så är det kanske bättre att vara särbo eller göra slut.
  • Jonnyn­ilsson
    Tor 2 sep 2021 08:34
    #45
    Anonym (Star2) skrev 2021-08-31 07:58:14 följande:

    Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och bor med honom och hans tonårsbarn i hans hus. Vi har haft väldigt många ups & downs, vilket troligtvis har förstört känslorna och tilliten till varandra och till förhållandet långsiktigt. Vi hade redan ifrån start helt olika syn på barnuppfostran och hur mycket barn ska styra och ställa i ett hem. Jag är för den strängare uppfostran där barn visar respekt för vuxna och där vi har regler i hemmet. Han är precis tvärtom, det är barnen som styr och vi anpassar oss till dem.

    Detta har gjort det omöjligt för mig att bara vara tyst i huset, utan jag har klagat en hel del och känt att jag ibland inte står ut. Han var ifrån början livrädd att förlora mig och försökte göra som jag ville, men nu sedan ett år har han vänt och blivit ännu värre. Barnen är det som bestämmer allt, och jag får inte säga ett ljud som är negativt.

    Det har gått så långt att om jag bara suckar någon gång eller inte går runt med ett leende på läpparna hela tiden när barnen är där, så exploderar han och säger att jag hatar hans barn. Tidigare var han livrädd för att jag skulle flytta, då särbolivet är något som definitivt hade passat oss bättre, men nu kan han efter varje litet tjafs säga att "dörren är där! Dra nu om det inte passar! Flytta!" 

    Jag hyr ut min lägenhet i 2:a hand så jag kan flytta dig, men då han säger att det är helt slut om jag flyttar så har jag tvekat hela tiden.

    Känner att han helt förlorat respekt för mig och har 0 tolerans. Jag vill och försöker prata med honom som en vuxen, dvs försöka komma fram till om vi ska fortsätta försöka men att båda då måste kämpa, eller om vi helt enkelt vill helt olika saker och att det är för infekterat så att vi borde gå skilda vägar! Han vägrar prata, utan säger bara att jag är en idiot som inte ändrar på mig och accepterar hans barn. Jag accepterar dem, men önskar bara att där finns respekt och regler i ett hem där alla är lika mycket värda.

    Varför är jag kvar? Jo, för att när vi har det bra och när inte barnen är här så är det underbart. Han är generös, lojal, pålitlig, omtänksam och helt enkelt den bäste mannen, så länge man inte säger något om hans barn. Jag måste avguda hans barn och hela tiden fjäska för dem, trots att de inte tycker om mig. Jag vet inte hur det kan fungera när barnen och jag inte alls går ihop efter 5 år!! Hur ska man hitta en lösning på detta?


    Jag har bara läst din trådstart. Jag orkar inte plöja igenom kilometervis med inlägg.

    Bonuslivet ställer väldigt stora krav från bägge parter. Man måste vara överens om hur bland annat barnen skall uppföra sig och det är väl där det brukar spricka.

    Oftast är bioföräldern (oftast en man) livrädd för att hans barn skall välja att bo hos den andra bioföräldern och låter barnen styra och bestämma i hemmet. Att det är ohållbart inser vilken nykter vuxen som helst. Men rädsla kan fördriva förnuft rejält.

    Jag tycker du skall bo i din lägenhet när barnen är hos pappan och se vad som händer framöver. Gör han slut så var ni ändå inte ämnade åt varandra. Vilket för övrigt hans agerande visa tydligt.

    Bli särbo snarast!
  • Anonym (Psss)
    Tor 2 sep 2021 10:37
    #46
    +1
    Anonym (Ina) skrev 2021-09-01 21:19:08 följande:

    Men måste man alltså anpassa sig till en ny medlem av hushållet som dikterar en regel rörande om man får småäta eller inte?


    Tycker det låter som att det är pappan och barnen som dikterar reglerna. Inte TS

    Förhoppningsvis ska ju ingen behöva diktera över huvud taget. I den bästa av världar ska de prata ihop sig och vara överens. Kompromissa och så vidare. Fast i vissa självklara frågor behöver man inte vara överens. Jag tycker tex att vilken vuxen kan be vilket barn som helst (och andra vuxna också för den delen) att vara hövliga eller plocka undan efter sig, helt utan att behöva någon förälders lov till detta.

    Angående gemensamma måltider, jag skulle också förespråka det. Jag är uppvuxen med att man äter tillsammans och så gör även jag och mina barn (i den utsträckning det går och inte krockar med tex aktiviteter, då blir det ju annorlunda). Tycker inte det är ett konstigt önskemål av ts.
  • Anonym (Hold my beer)
    Tor 2 sep 2021 10:38
    #47

    Så, förutom att han är ett svin är han bra... Hör du hur det låter ts? Självklart ska du flytta. Han utsätter dig för psykisk misshandel.

  • Anonym (man)
    Tor 2 sep 2021 10:45
    #48
    Anonym (Psss) skrev 2021-09-02 10:37:05 följande:
    Tycker det låter som att det är pappan och barnen som dikterar reglerna. Inte TS

    Förhoppningsvis ska ju ingen behöva diktera över huvud taget. I den bästa av världar ska de prata ihop sig och vara överens. Kompromissa och så vidare. Fast i vissa självklara frågor behöver man inte vara överens. Jag tycker tex att vilken vuxen kan be vilket barn som helst (och andra vuxna också för den delen) att vara hövliga eller plocka undan efter sig, helt utan att behöva någon förälders lov till detta.

    Angående gemensamma måltider, jag skulle också förespråka det. Jag är uppvuxen med att man äter tillsammans och så gör även jag och mina barn (i den utsträckning det går och inte krockar med tex aktiviteter, då blir det ju annorlunda). Tycker inte det är ett konstigt önskemål av ts.
    Fast om man uppfostrat sina barn till att alltid få som de vill så finns ju inget utrymme för kompromisser
  • Tor 2 sep 2021 10:57
    #49
    Anonym (man) skrev 2021-09-02 10:45:30 följande:
    Fast om man uppfostrat sina barn till att alltid få som de vill så finns ju inget utrymme för kompromisser
    Då ska man nog inte heller leva som sambo och förvänta sig att ens nya partner ska anpassa sig efter barnen.
    Inte om man vill att partnern ska stanna kvar.
  • Anonym (Psss)
    Tor 2 sep 2021 15:04
    #50
    Anonym (man) skrev 2021-09-02 10:45:30 följande:

    Fast om man uppfostrat sina barn till att alltid få som de vill så finns ju inget utrymme för kompromisser


    Nej exakt. Så därför tycket jag, som jag över skrivit tidigare i denna tråd, att det då passar sig bäst att vara särbo. Om man har inställningen att ingen annan ska komma in i ens hemma och tycka och tänka om saker så tycker jag man låter bli att ta hem någon. Helt ok. Förstår inte alls varför så många envisas med att föröka få bonusliv att fungera. Förespråkar verkligen särbo. För det är svårt. Oavsett om man har ouppfostrade barn, oavsett om man gillar att kompromissa eller inte. Så är det svårt.
Svar på tråden Känns som att vi nått botten!
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.