• Anonym (Star2­)
    Tue 31 Aug 2021 07:58
    4922 visningar
    156 svar
    156
    4922

    Känns som att vi nått botten!

    Jag har varit tillsammans med min sambo i 5 år och bor med honom och hans tonårsbarn i hans hus. Vi har haft väldigt många ups & downs, vilket troligtvis har förstört känslorna och tilliten till varandra och till förhållandet långsiktigt. Vi hade redan ifrån start helt olika syn på barnuppfostran och hur mycket barn ska styra och ställa i ett hem. Jag är för den strängare uppfostran där barn visar respekt för vuxna och där vi har regler i hemmet. Han är precis tvärtom, det är barnen som styr och vi anpassar oss till dem.

    Detta har gjort det omöjligt för mig att bara vara tyst i huset, utan jag har klagat en hel del och känt att jag ibland inte står ut. Han var ifrån början livrädd att förlora mig och försökte göra som jag ville, men nu sedan ett år har han vänt och blivit ännu värre. Barnen är det som bestämmer allt, och jag får inte säga ett ljud som är negativt.

    Det har gått så långt att om jag bara suckar någon gång eller inte går runt med ett leende på läpparna hela tiden när barnen är där, så exploderar han och säger att jag hatar hans barn. Tidigare var han livrädd för att jag skulle flytta, då särbolivet är något som definitivt hade passat oss bättre, men nu kan han efter varje litet tjafs säga att "dörren är där! Dra nu om det inte passar! Flytta!" 

    Jag hyr ut min lägenhet i 2:a hand så jag kan flytta dig, men då han säger att det är helt slut om jag flyttar så har jag tvekat hela tiden.

    Känner att han helt förlorat respekt för mig och har 0 tolerans. Jag vill och försöker prata med honom som en vuxen, dvs försöka komma fram till om vi ska fortsätta försöka men att båda då måste kämpa, eller om vi helt enkelt vill helt olika saker och att det är för infekterat så att vi borde gå skilda vägar! Han vägrar prata, utan säger bara att jag är en idiot som inte ändrar på mig och accepterar hans barn. Jag accepterar dem, men önskar bara att där finns respekt och regler i ett hem där alla är lika mycket värda.

    Varför är jag kvar? Jo, för att när vi har det bra och när inte barnen är här så är det underbart. Han är generös, lojal, pålitlig, omtänksam och helt enkelt den bäste mannen, så länge man inte säger något om hans barn. Jag måste avguda hans barn och hela tiden fjäska för dem, trots att de inte tycker om mig. Jag vet inte hur det kan fungera när barnen och jag inte alls går ihop efter 5 år!! Hur ska man hitta en lösning på detta?

  • Svar på tråden Känns som att vi nått botten!
  • Thu 2 Sep 2021 19:08
    #71
    Anonym (Typen) skrev 2021-09-02 18:28:33 följande:

    Din sambo vill förmodligen inte att du flyttar för då måste han ha hand om hela hushållet.


    +10. Exakt! Vem fixar allt som de tar för givet och vem stolpar runt och låtsas vara Husets Herre?
  • Anonym (J)
    Thu 2 Sep 2021 19:09
    #72

    Flytta ut för allas bästa och hitta en man utan barn.

  • Thu 2 Sep 2021 19:11
    #73

    Jag reagerar på att du skriver att du vill ha ett hem där barn har respekt för vuxna istället för att skriva att alla har respekt för varandra. Känner att något grundläggande lyser igenom i en sådan mening?

  • Thu 2 Sep 2021 19:14
    #74
    Anonym (Star2) skrev 2021-08-31 16:47:11 följande:

    JA, vi har verkligen nått botten. Jag förstår honom som står mittemellan. Han har alltid tagit barnen i första hand och gjort allt för dem, tills jag kom in i bilden ca 5 år efter skilsmässan. Då fick barnen en chock och började må dåligt och känna sig oälskade av pappan. I min värld var det helt normalt att barn lär sig att vara hos mamman varannan vecka och hos oss varannan utan att springa fram och tillbaka hela tiden. Jag ville också ha regler om att man tar undan efter sig och är trevlig mot varandra även om man inte gillar varandra. Detta tyckte de inte om, utan ville att pappan skulle ta bort mig helt ifrån deras liv. När han då inte gjorde detta så började de hota med att gå till mamman.

    Pappan mådde sämre och sämre och även barnen, men även jag, eftersom all sambons ilska gick på mig. Han blev irriterad och aggressiv. Det har eskalerat så mycket att han nu inte tål ens om jag inte går runt med ett leende ständigt när barnen bara dyker upp eller är här. Eftersom jag helt saknar kemi med barnen och de med mig så är vi ju alla mest nöjda när jag inte är här när de kommer och vice versa. Men detta vägrar min sambo acceptera, utan vill att vi ska vara en familj.

    Särboskapet fungerar inte för honom och han säger att han var klar och tydlig från första dagen att han vill vara sambo. Den veckan han inte har barnen är han nämligen mycket på resande fot och känner då att man ses för lite om man inte bor ihop. Plus att han är en äkta familjeman, som älskar mamma, pappa, barn livet. Jag är inte det!!

    Jag vet inte hur vi ska lösa det, och jag drar ut på processen att göra slut för att jag har separationsångest, han är egentligen en 10 poängare när vi är ensamma utan barn, samt att jag vet att om jag flyttar så är det 100% slut ifrån hans sida. Och jag VET att han inte viker sig en sekund, även om han har känslor. Då väljer han hellre en annan kvinna som vill bo med honom, även om han inte skulle älska henne lika mycket. Han är en målmedveten man på alla sätt och vis, och vet vad han vill ha. Därför förstår jag samtidigt inte heller varför han står ut så länge med mig när det går ut över både hans psykiska hälsa och barnens.


    Och här har du försökt lägga dig i hur barnen rör sig mellan mamma och pappa trots att föräldrarna alltså varit överens om att barnen ska kunna ha den friheten, vilket ju är toppen för barnen?.
  • Thu 2 Sep 2021 19:16
    #75
    Anonym (Star2) skrev 2021-08-31 17:53:22 följande:

    Precis! Han är naiv och skyller allt på mig och att jag är en barnhatare! Han tror att alla andra kvinnor älskar andras barn, men så är det sällan. Samtidigt så kommer det bli samma sak igen med nästa kvinna, att flytta in till honom och barnen. Det tar tid att få det att fungera. Där kanske tom finns den andra kvinnans barn med i bilden som både han och hans barn ska acceptera, samt att den andra familjen ska acceptera dem. Han förstår nog inte hur enkelt det var att ta in en ensam kvinna som bara lämnade allt och flyttade in utan möbler och utan egna barn. Det enda kravet jag hade var att man ska visa lite respekt för vuxna människor och följa regler när man nästan är vuxen, dvs ta undan efter sig och inte småäta hela dagarna. Än idag äter vi aldrig tillsammans utan i detta hushåll går man och småäter varje timme istället.


    Och bestämma när andras barn får äta?
  • Thu 2 Sep 2021 19:19
    #76
    Anonym (man) skrev 2021-09-02 16:16:44 följande:
    Absolut, och deras rutiner/vanor måste ju oxå vara någorlunda vettiga. Ingen kan ju förvänta sig att folk ska vilja vara med i något rent destruktivt eller idiotiskt.

    Håller med, om man som vuxen misslyckats med att uppfostra sina barn så gäller ju det även saker som att inkludera andra, ta hänsyn till andra, kunna ta konstruktiv kritik, tåla att bli ifrågasatt, etc, etc.... många vuxna klarar tyvärr inte av att ta alla konflikter med sina barn och väljer istället minsta motståndets lag som de senare får betala ett dyrt pris för, för att inte tala om barnen själva som växer upp som odrägliga individer som kommer ha svårt med relationer och att smälta in ett ett samhälle som absolut inte kommer dalta med dem lika mycket som föräldrarna.
    Mycket bra inlägg! Jag håller med dig helt och hållet.
  • Thu 2 Sep 2021 19:20
    #77

    Utifrån vad TS berättar kan jag konstatera att hon helt och hållet själv skapat den situation de nu befinner sig i där barnen har noll respekt för henne.

    Man kan inte komma som utomstående och börja styra om när barnen får komma till mamma och pappa eller hur och när de äter. Man bygger FÖRST relation. Sedan kan man tillsammans diskutera vilka regler som ska gälla i hemmet med ömsesidig respekt.

  • Thu 2 Sep 2021 19:23
    #78
    Drottningen1970 skrev 2021-09-02 19:16:33 följande:
    Och bestämma när andras barn får äta?
    Ja, jag tycker att man som vuxen i sitt hem får bestämma tider måltider.

    I det här fallet är det väl problemet snarare att TS's sambo klivit av sin bestämmande roll som vuxen och förälder i familjen.
  • Anonym (Lisa)
    Thu 2 Sep 2021 19:25
    #79
    Anonym (Star2) skrev 2021-08-31 17:53:22 följande:

    Precis! Han är naiv och skyller allt på mig och att jag är en barnhatare! Han tror att alla andra kvinnor älskar andras barn, men så är det sällan. Samtidigt så kommer det bli samma sak igen med nästa kvinna, att flytta in till honom och barnen. Det tar tid att få det att fungera. Där kanske tom finns den andra kvinnans barn med i bilden som både han och hans barn ska acceptera, samt att den andra familjen ska acceptera dem. Han förstår nog inte hur enkelt det var att ta in en ensam kvinna som bara lämnade allt och flyttade in utan möbler och utan egna barn. Det enda kravet jag hade var att man ska visa lite respekt för vuxna människor och följa regler när man nästan är vuxen, dvs ta undan efter sig och inte småäta hela dagarna. Än idag äter vi aldrig tillsammans utan i detta hushåll går man och småäter varje timme istället.


    Förstår inte alls varför du som barnfri slösar din tid på en man med så mycket baggage.

    Varför inte träffa en barnfri man? Ja, de finns.

    Varför plåga dig själv såhär? Sen så känner jag igen tråden..tycker jag läst om detta tidigare med samma ämne och samma ts...hur som helst hoppas jag du lämnar för din egen skull. Det kommer inte bli bättre.

    Det låter även som han är redo att dumpa dig snart så bättre att hoppa innan du blir knuffad sas...
  • Thu 2 Sep 2021 19:28
    #80
    +1
    Drottningen1970 skrev 2021-09-02 19:20:53 följande:

    Utifrån vad TS berättar kan jag konstatera att hon helt och hållet själv skapat den situation de nu befinner sig i där barnen har noll respekt för henne.

    Man kan inte komma som utomstående och börja styra om när barnen får komma till mamma och pappa eller hur och när de äter. Man bygger FÖRST relation. Sedan kan man tillsammans diskutera vilka regler som ska gälla i hemmet med ömsesidig respekt.


    Jag håller inte med dig alls. Jag anser att läget har uppstått främst av att barnen lärt sig att de är de och inte mamma, pappa och andra vuxna i familjen som styr. TS's sambo har bäddat illa för att ta in en ny familjemedlem.
Svar på tråden Känns som att vi nått botten!