Kan inte hantera mitt barn, känner mig misslyckad

Jag har en 3-årig pojke som alltid varit viljestark. Älskar honom såklart oerhört mycket, men nu börjar det gå så långt att det känns som jag inte kan hantera honom. Han lyckas öppna de flesta barnsäkra spärrar och vill han ha något i ett skåp högt upp så klättrar han upp dit och enda sättet att stoppa honom är att lyfta ner honom och fysiskt hindra honom från att klättra upp igen (då får han världens utbrott såklart). Går vi ut så går han åt det håll han själv vill, måste därför alltid ta med vagnen. För att inte tala om nattningen, han vägrar ofta lägga sig hur trött han än är.

Ett exempel från idag, jag och sonen var ute och lekte en lång stund och till en början gick det bra. Sen började han gå mot en bilväg och jag sa att jag inte ville gå åt det hållet. När han inte lyssnade så sa jag att han fick sitta i vagnen, ibland funkar detta men inte den här gången. Hur mycket jag än försökte vägrade han sätta sig, han är stark och kan klättra ur vagnen själv, han tar sig lätt ur selen. Han satte sig ner på marken och tillslut fick jag bära honom en bit, samtidigt som jag skulle köra vagnen. Sen prövade jag igen med att låta honom gå själv, han ville leka lite på gårdarna på väg hem vilket han fick. Sen så sa jag att nu är det dags att gå hem, vilket han såklart struntade fullständigt i. Istället tar han av sig skorna och börjar springa till en annan gård. Jag säger åt honom att ta på sig skorna igen, det kan finnas glas och annat som han kan trampa på, men han lyssnar förstås inte utan fortsätter springa. Jag gör ett till försök att få på honom skorna när jag kommer fram till honom men han bara kastar iväg dem. Jag får då nog och säger att nu ska vi gå hem, lyfter honom och försöker sätta honom i vagnen igen. Han vägrar, börjar skrika och klösa mig i ansiktet så jag börjar blöda. Får sätta ner honom tillslut, han springer iväg igen fortfarande utan skor. Folk på gården stirrar, sonen skriker "aj aj" när jag försöker bära honom så snart gör väl någon en soc-anmälan för att det låter som jag gör illa honom. Fick tillslut ringa min sambo som är sjuk så han fick komma ut och hjälpa mig att få in sonen. Men detta är alltså bara ett exempel, liknande händelser sker ofta tyvärr.

Alltså, vad gör jag för fel? Känner mig fullständigt misslyckad som mamma som inte kan hantera mitt eget barn. Ser grannar som är ute själva med 3 ungar i ungefär samma ålder och klarar det fint. Jag bröt ihop så fort vi kom in, är tydligen inte gjord för att ha barn. Ändå hade sonen sovit bra, ätit bra, vi hade haft en mysig morgon och jag hade lekt med honom hela morgonen. Försöker ge mycket positiv uppmärksamhet. Är det fel på mig?Är det fel på min son? Mår hemskt just nu.