Inlägg från: Anonym (orsak) |Visa alla inlägg
  • Anonym (orsak)

    Ältandet efter otrohet, hur länge? Hur påverkade det sig som varit den otrogna?

    Hej ts!

    Jag har varit där, separerat och skilt mig för ett antal år sedan.
    En bit jag saknar i tråden/diskussionen och dina beskrivningar om er process är själva analysen om varför det alls hände.

    I vår rådgivning sa terapeuten något som verkligen är intressant, själva kärnan i otroheten; Hon beskrev att det i all otrohet finns någonting, en saknad, en längtan, någonting som man inte får tillräckligt i sin relation.


    För den otrogne kan det vara viktigt att försöka förstå detta på djupet, kanske för båda om man bestämmer sig för att fortsätta eller försöka igen. Det är inte nödvändigtvis så enkelt som sex. Kanske (troligen) handlar det om andra faktorer som saknas. Kanske är den otrogna inte ens medveten om detta själv utan det utvecklas till en slags driv och längtan efter något.
    Det kan vara kommunikation, tillit, närhet (inte bara fysisk), respekt eller att man växer ifrån varandra på olika sätt.


    Oavsett vad så kan det vara klokt att försöka analysera och förstå detta så man kan jobba med detta och vara uppmärksam på hur relationen utvecklas.
    Förlåta är nödvändigt och fint, det går inte att hålla partnern "gisslan" utifrån ett snedsteg för all framtid, man orkar inte heller vara konstant misstänksam.


    Att det finns en kärlek i botten är ingen garanti om man inte förstår varför det gick fel. Det är inte nödvändigtvis bara den otrognes snedsteg som är problemet utan det kan finnas grundläggande problem i relationen som behöver rättas till. Sen måste man givetvis båda vara beredda på att kämpa för relationen.


    Har den ena redan bestämt sig och gett upp så kommer det ju sluta med att man går isär.


    Jag kanske missar något här TS men utifrån det du beskriver så verkar ni inte riktigt ha hittat några svar på vad det är/var för saknad som drev henne till otrohet?
    Om detta stämmer, att ni inte riktigt vet varför det hände. Hur kan ni vara säkra på att hennes längtan/saknad (det som brister) inte återkommer och blir ett problem igen...?

  • Anonym (orsak)
    Anonym (Bedragen) skrev 2021-09-23 08:17:10 följande:
    Tack för ett bra svar. Det fanns en bakomliggande orsak som bestod i att jag inte fanns där i vardagen tillräckligt och var dålig på att se henne i den och nog tog henne lite för givet. Så när den här spralljöken började uppvakta henne genom att tala om hur fin och bra hon var, så föll hon till föga för honom. Han bekräftade helt enkelt på ett sätt hon inte upplevde att jag gjorde. 

    Vi bodde inte ihop när det hände och jag hade svårt att möta de behov hon hade av att ses, inte minst beroende på mitt jobb samt att jag hade en tonåring som var inne i en period som krävde stor uppmärksamhet. Dessutom trivdes jag aldrig hemma hos henne. 

    Vi sågs 3-4 gånger i veckan, sov 2 nätter ihop, och det tyckte hon var för lite. När vi däremot sågs så var det bra. Vi hade kul ihop, mös tillsammans med mycket närhet och bra samtal. Vårt sexliv var bra även det. Vi har aldrig någonsin utelat några hårda ord till varandra eller haft några egentliga gräl. 

    När detta hände var jag mannen i hennes liv, sa hon, men hon var inte nöjd. Så för mig blev det en överraskning att hon ville ut. Hon föll för bekräftelsen från en person hon var trygg med och haft en tidigare relation med. 

    Det är i stora drag den bakomliggande orsaken. Men. Vårt förhållande var inte utom räddning, vi har det bättre än någonsin, så hon hade inte behövt ta svängen runt det här asets sovrum. Hon är konflikträdd, detta blev ett sätt för henne att hitta en snabb lösning på det som inte var bra, en enkel väg ut. Det ligger nog en del i att hon är lite av bekräftelsetorsk också. 

    Jag anser såklart att hon kunde ha grävt där hon stod, vårt förhållande var inte så sargat. Jag tycker dessutom det är under all kritik att hon behöll relationen med sin gamla kk, om än bara via sms initialt. Sådana kontakter raderar man i ett seriöst förhållande. Hon var dessutom uttalat motståndare mot otrohet, sa att hon kände sig så trygg med mig, men hade alltså inga problem med att behålla den här kontakten. 

    Det var hennes beslut till 100% att vara otrogen, helt oavsett orsak. Det fanns en annan lösning och med hjälp av terapi, både enskild och i par säger hon sig ha fått nyttiga insikter. Så jag väljer att känna mig tillräckligt trygg i att detta bara var en engångsgrej, att det inte kommer att hända igen, analysen om vad som hände är gjort och även vänd in och ut på. Hon har haft hjälp av terapin vilket även speglar sig i hennes yrkesliv där kollegor helt plötsligt har fått se henne gå upp i vind om hon inte håller med om något. Det märks även hemma. 

    Vi pratar mycket och jag måste känna att den ånger och ångest hon uttrycker är ärligt menad, för det blir en bättre grund att stå på då jag tagit beslutet att fortsätta. Och om det kom något bra ur den här skiten, så är det att jag faktiskt värdesätter henne på ett annat sätt. Känslan jag hade när jag höll på att förlora henne, den var vidrig då detta lite klyschigt faktiskt är kvinnan i mitt liv. 

    Det kommer att ta tid för henne att återställa förtroendet och det kommer att ta tid innan smärtan lämnar mig, men vi ser framåt. 

    Låter bra.


    Jag hör att det finns kvar en del bitterhet hos dig, du betonar att det var hennes beslut att vara otrogen - vilket givetvis är helt korrekt.


    För att verkligen bygga en stark relation behöver du dock ta ansvar för din del av relationen och vara närvarande fullt ut (som du också verkar ha bestämt dig för).


    Även om det är helt och hållet hennes ansvar att hon valde att vara otrogen så har du ett ansvar för att relationen inte var bra. Du kan inte reparera relationen själv men det kan inte hon heller. Det blir ett gemensamt ansvar.


    Kanske behöver hon också hjälp att förstå sig själv, svar på vad det är för bekräftelse hon söker/behöver. 


    Rent allmänt så är det klokt att inte älta det som hände - om man bara kommit tillräckligt långt att man förstår varför det hände. Då behöver man bestämma sig för vad man vill, förlåta, släppa och titta framåt.
    Tror inte heller det hjälper dig att fortsätta vara bitter på den andra mannen. Han var tillgänglig och hon valde att gå till honom - varför skulle han säga nej?


    Om sambon är attraktiv kommer män att visa intresse regelbundet, det är svårt att undvika. Det är hon som behöver vara trygg med sig själv, med dig och i er relation. Som ordspråket säger:


    "Du kan inte göra något åt att fåglarna flyger runt ditt huvud - men du kan hindra dem att bygga bo i ditt huvud."

  • Anonym (orsak)
    Anonym (Bedragen) skrev 2021-09-25 08:41:32 följande:
    Nej, det är inte sexet i sig som satt sig på hjärnan, jag gör mig inga bilder av det. De hade haft en kk-relation bakåt i tiden, så lite "underlättar" det att de hade kortare avstånd till sexet än vad det varit med en helt ny människa. Han var en lågt hängande frukt. Det värsta och det jag ältar, är hennes mentala svek. Det är sju resor värre att hantera.
    Om du inte kan hitta ett sätt att hantera det, att släppa och gå vidare, kommer det inte funka. Då är det en tidsfråga och ganska mycket frustration som väntar.

    Bara du vet hur länge du vill köra i uppförsbacke. Kanske är det i själva verket att du ägnar tid åt att komma till insikt själv nu att du behöver släppa taget?

    Det är möjligt att hitta tillbaka, att gå vidare, att släppa det förflutna men det kräver att man verkligen vill och aktivt arbetar tillsammans för att bygga upp ett nytt förtroende som väger tyngre än de minnen som gnager.
  • Anonym (orsak)
    Anonym (Pappersfjäril) skrev 2021-10-02 10:25:10 följande:

    Något liknande hände mig och uppdagades för ett år sedan. Min man hade haft en rätt lång och framväxande relation vid sidan av. Oskyldig, säger han själv, han behövde bekräftelse osv. Han avslutade det direkt, ångerfullt, sa att han bara vill vara med mig. Vi har haft det knackigt i flera år, jag kan på en nivå förstå det som hände. Förlåta, jo visst, jag är inte särskilt sentimental. Men det är klart att jag ältar i perioder, fastnar i tankar om dem tillsammans, känner mig förnedrad, arg, ledsen osv. Andra dagar känns det okej, vi har ändå haft ett bättre år än på länge. 


     


    Det stora problemet för mig är egentligen inte ältandet av vad som har hänt, utan känslan att aldrig mer kunna lita på honom. Jag har alltid gjort det, valt att göra det, men vad hjälpte det? Kunde han hålla på och smussla med henne och samtidigt leva på med mig som om ingenting hänt, då kan han göra samma sak igen. Jag tror att det är den insikten som sakta driver mig mot beslutet att separera. 


    Så mitt tips/råd är väl att jag tror att ältandet behövs och går över med tiden, men att tilliten framåt är så mycket svårare.


    Din känsla är vanlig bland många som hamnar i den situationen.
    Tiden läker alla sår stämmer inte riktigt, man måste bli av med infektionen innan man kan läka såret.

    En viss acceptans av att något hänt, att förlåta kan vara svårt men möjligt för en hel del (fler än man tror). Tilliten är dock en annan femma.
    Det är här det krävs förståelse. För att kunna bli trygg igen och känna tillit i att det inte händer igen behöver man förstå på djupet varför det hände första gången, vad var det för saknad eller behov som låg till grund för sveket?

    Om man inte helt förstår vad som hände så kan man ju inte förebygga att det hände igen och då kommer man aldrig riktigt kunna bli trygg.

    Det är lite som att man skulle få ett brandtillbud hemma pga ett diffust el-fel.
    Man släcker elden ordentligt men jag tror ingen är riktigt trygg innan man får svar på varför, så man kan åtgärda orsaken till branden och förebygga att det händer igen.


    Hittar man inget svar så kommer man kanske frestas att byta ut hela elsystemet och dra om alla kablar eller rent av flytta. 


    Om båda verkligen vill så är terapi och fullständig öppenhet en väg.

Svar på tråden Ältandet efter otrohet, hur länge? Hur påverkade det sig som varit den otrogna?