Hej, vi kan prata om du vill. Är i din ålder (90:a) och varit i en liknande sits med långvarigt dåligt mående men lever nu ett normalt liv. Säg till om du vill prata, vi kan prata anonymt på kik eller snap om du vill. Ingen förtjänar att må som du gör och vet hur det känns. Kram
Tack för ditt stöd fina människa. Jag uppskattar det verkligen. Jag har inte snap och kik vet jag inte vad det är. Jag har levt så off att jag tappat uppfattningen om olika sociala medier tyvärr. Jag är glad att du lyckats ta dig ur det och att du hamnat rätt. Något jag tyvärr aldrig lär göra, vilket jag också insett och börjar förlika mig med.
För mig kändes det stigmatiserande och ?pinsamt? att arbetsträna för jag skämdes för min psykiska ohälsa, precis som du TS. Obs menar absolut inte att det är pinsamt men så kände jag det. Min lösning var att söka till en tvåårig YH-utbildning och såg det lite som en övningsperiod för att bli ?normalfungerande?. Det är klart att mina klasskamrater säkert märkte att jag ibland inte var som vanliga människor och så men sen när jag var klar efter mycket möda och sökte jobb hade dom där två åren hjälpt mig att känna mig någorlunda normal och sen till slut blev det en sanning för mig. Mina arbetskamrater visste ju inget om mina problem så det var jätteskönt att bli bemött som en ?vanlig människa? och det kändes som att få en nystart. Har det fortfarande tufft med depressioner ibland men jobbet hjälper att hålla mig flytande på ett helt annat sätt.
Du gick natur på gymnasiet, du verkar logiskt lagd och intelligent, skulle du kunna tänka dig att plugga t ex en programmeringskurs på distans som en start? :)
Det är en mycket fin människa, det ska verkligen poängteras. Det värmer mitt hjärta att de finns folk som henne.
Men jag har lite svårt att ta kontakt så där rakt av bara på grund av rädsla och lite paranoia. Jag måste fundera på det lite.