Kär i min arbetskamrat

Du säger att du aldrig har varit så förälskad i någon annan, men jag undrar om det verkligen stämmer. För man känner ju ALLTID så, att den man älskar just nu är den mest älskade. Man glömmer de gamla förälskelserna i samma stund som man blir förälskad i en ny, och när man stöter på de tidigare kärleksobjekten någonstans, förstår man inte vad man någonsin såg i dem. 

Som du också har skrivit, så inser du att man är mer benägen att bli förälskad under vissa perioder av livet. Och då söker hjärnan efter ett föremål. Det är alltså ens eget sökande efter ett förälskelseobjekt som orsakar förälskelsen, snarare än att den person som det råkar bli skulle vara så enastående perfekt, eller att man skulle passa så oerhört bra ihop med vederbörande. Det KÄNNS så, men det är våra inrikata hormonsystem som lurar oss, för att vi ska vara beredda att riskera allting och lämna allting, för att få vara med denna person. Om det inte skulle vara så, skulle vi vara utdöda. 

...med ovanstående sagt, så blir vi inte förälskade i VEM SOM HELST för det, utan någonting måste personen ha, och på något plan måste vi vara kompatibla. Det KAN vara så att man skulle kunna få ett lyckligt äktenskap med personen...och det är ju just detta "kan" som gör det så svårt att avstå det. Även om man vet att det är fel, p.g.a. att den ena eller båda är upptagna - och i synnerhet om det finns barn inblandade. 

Jag kan inte råda dig, jag kan bara säga att du inte är ensam. Är själv i en liknande situation, dock inte på jobbet, utan jag har kontakt med den mannen i ett annat sammanhang. Han är gift och har en åttaårig dotter, men hans fru har även en tonåring sedan förr med in i äktenskapet. Jag försöker intala mig, att det inte är så illa att bryta upp deras familj, eftersom de ändå inte är en kärnfamilj längre... Hans fru kommer också från ett fattigt land, och det är helt uppenbart att jag är mer kompatibel med mannen, då både han och jag är intelligenta, välutbildade och allmänbildade. Medan hon har väldigt enkla intressen. Men, men... jag ska inte sno din tråd! 

Jo. Man skulle ju kunna lobba för att skilsmässor skulle bli olagliga igen, eller mycket svåra att få, som det var före 1960-talet någon gång. Men vill vi verkligen det?

Man kan göra ett misstag när man gifter sig, kanske tror man att den andra är någon som han/hon inte är. Kanske visar han/hon inte sina dåliga sidor förrän man sitter där med ring på fingret och barn i magen. Kanske är det fint i början, men man växer åt olika håll, kärleken tar slut...

Det kommer ofta upp en åsikt i sådana här trådar, att OM man lämnar så ska man göra det för att man inte vill vara gift med den mannen/kvinnan mer, det ska inte vara för att man har träffat en ny. (Har inte läst hela den här tråden, så vet inte om någon redan har skrivit det här också.) Men ofta är det ju först när man träffar någon annan, som man är mycket mer kompatibel med, som man inser vad man håller på att missa... och då börjar man att fundera på, om man verkligen ska offra sin egen lycka. 

Fast det är ju ändå den som får frågan - den som är gift - som avgör. Om h*n ska gå till den nya eller stanna, om h*n tror att hennes barn kan ta skada av en skilsmässa eller kanske rentav tänker att de får det bättre. (Vissa styvföräldrar är ju faktiskt vettigare än den riktiga pappan eller mamman.)

Du går på, som om TS i tråden hade tänkt ordna en konferens på Finlandsbåten, för att kunna truga i henne vin och baxa henne till sin hytt när hon är redlös...

Som det redan har förklarats för dig i tråden, så kan det vara så att man är så knäckt av dålig behandling från sin mans sida, att man tror att det är normalt och att man inte är värd bättre. Det är inte förrän man får respektfult beteende och omtanke, och ser kärlek och beundran i en annan mans ögon, som man förstår att man inte måste leva så resten av livet för att man inte är värd bättre och ingen annan vill ha en heller. 

...men tänk om dom faktiskt ÄR varandras stora kärlek..? Det kommer att bli en jobbig  och omtumlande - men också lycklig! - period såklart, i så fall, innan allt har ordnat upp sig. Men det går över. Och om fem år är det ingen som bryr sig om att han var hennes chef, eller att hon var gift när dom blev tillsammans. Det är ju inte som att dom gör något olagligt (enligt svensk lagstiftning, på Arabiska halvön ser man detta annorlunda). Folk behöver inte veta allt heller, man träffar nya människor och väljer vad man berättar för dem. 

Tänker du alltid så där lågt och fult? Jag är rätt säker på att TS är en självsäker man som kan få sex när han vill (har fått det intrycket), han behöver inte vänta i månader och år på att bekänna sin kärlek till en viss, speciell kvinna för det. 

Det är väl klart att förälskelse och kärlek har med vår fortplantningsdrift att göra, men i så fall tänker väl även alla andra förälskade personer "med de nedre delarna", eller? Kan inte någonting få förbli heligt?

Nej, det ULTIMATA frikortet är det förstås inte. Man kan inte mörda sin rival, och skylla på att man var så kär. Eller mörda personen man är olyckligt kär i, för att ma inte orkar med att se honom/henne lycklig med någon annan. 

Men att bekänna sin kärlek kan aldrig vara fel. Sedan är det upp till den som ÄR upptagen, att göra vad han/hon vill med den informationen. Vi talar ju inte heller om bortförande av kvinnor på den mongoliska stäppen, brudköp eller liknande...

...fast samtidigt träffas väldigt många par på jobbet. Varför tror du att de flesta män i Saudiarabien, inte tillåter de kvinnor de är förmyndare för (döttrar, hustrur, systrar, mödrar...) att yrkesarbeta utanför hemmet?

Som jag skrev tidigare: det är skillnad på att förföra en arbetskamrat eller ännu värre underställd på en konferensresa på Finlandsbåten, och att vara kär och vilja gifta sig och leva med den personen för evigt. MYCKET stor skillnad, till och med. 

Om alla som hade träffats på jobbet hade avstått från relationen "för arbetsmiljöns skull", så skulle vi ha många fler olyckliga, ensamstående och barnlösa personer i landet. Sådant löser sig - i ett livsperspektiv. Livet är viktigare än jobbet.

Och detta anser jag även avseende kvinnor som gör abort, för att de tycker att de "inte kan berätta det för arbetsgivaren så snart efter att ha fått fast anställning". Det där jobbet är GLÖMT om fem år, sonen eller dottern som de tog bort skulle de däremot ha haft hela livet. Han eller hon skulle ha kommit och hälsat på på äldreboendet och sett till att mamma har det bra... Vad spelar det då för ROLL, att det blev ett pinsamt samtal med den där chefen på jobbet för 60 år sedan, som man inte ens kommer ihåg namnet på..? Herregud...

Det kanske hon gör? (Missar något som skulle betyda mer.) Det vet vi ju inte. När jag satt fast med min tröga exman, hade jag verkligen blivit ledsen om jag hade fått veta när det var för sent, att någon mer aktiv och "levande" man hade varit kär i mig - men inte sagt något av hänsyn till min man (som han inte ens kände). Ibland kan man också behöva en knuff att ta sig ur ett dåligt förhållande. Om ingen annan tar ett initiativ, så stannar man för att det är enklast så, och en dag sitter man där och är gammal och bitter. 

Fast det här låter ju inte som "oönskade inviter" från tafsande gubbar... sådant har vi nog alla upplevt i unga år, men det är något helt annat. 

Det är ännu svårare för en underlydande som har blivit kär i sin chef att berätta detta för honom/henne, än tvärtom. Så det tror jag absolut inte, att hon skulle ha berättat för TS om hon var kär i honom. 

Fast när hon blev tillsammans med sin man, så kände hon förmodligen inte TS. Nyfiken fråga: tycker du att alla kvinnor som har förhållanden med mer än en man under sin livstid, är omoraliska? Eller kanske är det männen som är med dem, som är det? Du pratar som i en svartvit film från 1940-talet, där en skilsmässa var en otänkbarhet, och en förälskelse i någon annan än maken/maken ofta slutade i tragedi. D.v.s. i filmens värld. I verkligheten hittade folk ofta något sätt att leva ihop med den de älskade ändå, och bet huvudet av skammen.

Och jag upprepar, att om någon snygg och trevlig och intressant man hade varit kär i mig under alla de åren då jag satt fast med min trista exman, men inte sagt något av "hänsyn", och jag skulle få reda på det nu... ja då skulle jag nog bli så bitter så jag toge till flaskan... Alla förlorade år, all kärlek man inte fått uppleva...

Alltså, sådana kvinnor finns det ju, som flackar runt efter nya förälskelser hela tiden, och utsätter sina barn för ständigt nya styvpappor, styvsyskon och halvsyskon, som finns där ett tag och sedan försvinner igen. Ingen kan tycka mer illa om sådana kvinnor, än jag. Det finns till och med kvinnor som lämnar barnen utan tillsyn när de går på krogen, och drar hem ragg som kan uppträda hotfullt mot barnen om de vaknar och stör exempelvis...

Men då brukar det även finnas missbruk och andra socioekonomiska problem med i bilden. Och det gör det helt säkert inte i fallet vi diskuterar i tråden. Dessa två skulle mycket väl kunna hålla ihop resten av livet.

Du svarade inte på om du ser ner på alla ombildade familjer som finns i Sverige?

Vidare låter du som om TS hade tänkt lämna sina egna och kvinnans barn på ett hemskt barnhem, för att de inte ska vara i vägen för deras kärlekslycka. Och så har inte jag uppfattat TS. Om bara de vuxna uppför sig vettigt, så behöver inte en skilsmässa bli den där svarta livsupplevelsen som förstör resten av livet, som du beskriver. Det kommer inte heller att innebära en flytt till ett dåligt område, som det blir för många skilsmässobarn om mamman bestämmer sig för att skilja sig utan att ha någon ny man, och bara kommer att ha sin egen lilla lön att leva på.  

Man tycker ju att dessa kvinnor någon gång borde lära sig. Om man har barn med tre olika män redan, kanske man borde välja den fjärde mannen mer noggrant, och inte ha så bråttom att flytta ihop, och inte bli med barn på en gång... eller ännu hellre leva ensam en tid, och låta sina stackars barn landa.

Fast jag tycker nog, att om man INTE är en sådan person som ständigt blir blint förälskad i nya, olämpliga personer, och så går det över lika fort igen, utan man upplever en förälskelse som är stark och unik och inte går över trots att man inte ens haft sex ännu, och man väntat lång tid på det rätta tillfället att bekänna sin kärlek, och denna nya person även rent rationellt, poängmässigt, skulle vara en bättre partner för livet än den torrbollen man har därhemma. Då måste det finnas någon form av ångerrätt. Förutsatt att man sköter det så klokt och skonsamt för barnen som möjligt.

Jag tror att man kan bli väldigt bitter annars, när barnen börjar springa ute och skaffa sig partners och egna liv, och kanske inte bryr sig om att ringa mamma särskilt ofta när de flyttat hemifrån, om man sitter där ensam och har offrat ALLT för deras skull. Dessutom skulle kanske den mer aktiva, levande styvpappan ha gett dem roligare barndomsupplevelser, och rustat dem bättre för livet? Allt beror ju på vilka kontrahenterna är, och det vet man ju inte när man bara läser en tråd på nätet. Egentligen skulle jag vilja se videoklipp på alla inblandade, innan jag ger råd.

Du kanske ska flytta till Saudiarabien? Där FÅR inte kvinnorna ta ut skilsmässa. Dock får männen det, så det blir ombildade familjer till och med där... 

Ja, det låter faktiskt som att du är kär på riktigt! Härligt! :)

Fast om alla skulle skilja sig först, fast de kanske bara hade inbillat sig att någon tjusig karl/kvinna på jobbet (eller i föreningen, eller på gymmet...) var intresserad av dem, så skulle vi ha väldigt många fler skilsmässor och skilsmässobarn helt i onödan. Att skilja sig - med allt vad det innebär - för något som visade sig bara vara en fantasi, skulle ju vara ens livs värsta misstag. 

Jag skulle verkligen vilja vara säker på att det jag får är säkert, och bättre än det jag har hemma, innan jag toge ett sådant livsavgörande steg. Och så tror jag att de flesta tycker. Att någon man känner att man har en kemi med, blir kvar i sitt förhållande, är alltså inget tecken på att han eller hon VILL vara i det förhållandet. Det visar bara att personen är rationell och inte gör förhastade dumheter. Vilket är bra drag. 

Inte alls, om exmannen/exfrun aldrig får reda på att man provsmakade lite. 

Men visst, riktigt bra människor väntar säkert med sex, efter att det är uttalat mellan dem att de ska lämna sina respektive. Och gör det klart först. Men intentionen att leva tillsammans måste i alla fall vara UTTALAD. Man kan inte hålla på och skilja sig för ett svärmeri på avstånd. 

Jag var inte med här på den tiden, men jag har förstått av vad du har skrivit senare, att det handlade om en mycket yngre kvinna och en mycket större åldersskillnad, än i TS' fall här i tråden. D.v.s. inte jämförbart. 

När det gäller sådana åldersförhållanden som det var i ditt och den där tjejens fall, så associerar man som kvinna lätt till gubbar som tafsat på en eller ännu värre när man själv var ung, till tvångsgiften i andra kulturer (där mannen så gott som alltid är mycket äldre än kvinnan/flickan), eller jämnåriga män som man är intresserad av nu men som inte ser en, för att de har fullt upp med att fjanta med någon ung flicka som bara ser besvärad ut, o.s.v.. 

Själv tror jag inte att det i vår kultur, där även kvinnorna väljer själva vem de vill gifta sig med, behöver vara fel med stora åldersskillnader i varje enskilt fall. Ibland kan det vara något så ovanligt som äkta kärlek. Men du frågade på fel ställe - här sitter det ju en massa kvinnor med taskiga erfarenheter... Du kanske ska flytta till Flashback, där det är en majoritet män?

Exakt så. Män bör därför inte be om råd här... 

Har du glömt att du redan skrivit massa skit i den här tråden..?

Det är uppenbart att du aldrig har varit kär, för då skulle du inte skriva som du gör. Därmed inte sagt att det alltid är moraliskt rätt att agera på sina kärlekskänslor. Men kärlek är ändå en kraft att räkna med. Om kärleken inte varit så stark, så skulle vi inte ha haft parbildning och familjer överhuvudtaget. Att kärleken ibland slår till på fel ställen, så att den bräcker upp en redan etablerad familj (eller två) är s.a.s. en oundviklig biverkning. 

En annan tanke: jag tror att det var lättare att avstå från en besvarad (nu vet vi inte om just TS' är det) kärlek förr, när hela samhället och hela kulturen understödde det agerandet. Det fanns många filmer på det temat, för att nämna bara en: "Brief Encounter" från 1945.

Den handlar om en man och en kvinna, båda gifta och med barn på var sitt håll, som råkar träffas av en slump. De börjar träffas som vänner en gång i veckan när hon åker in till stan för att göra inköp, och då gör de oskyldiga saker som att gå på bio och café och hyra en båt på kanalen. Sådant som man kan göra som vänner. Men en dag måste de förstås erkänna för varandra, att de har blivit kära. De får möjlighet att vara ensamma i en lägenhet, men blir avbrutna. Mannens vän, som äger lägenheten, uttalar sig i mycket fördömande och nedvärderande ord. Då fattar mannen och kvinnan att de inte kan fortsätta så, och mannen bestämmer sig för att ta sin familj och åka till Afrika och arbeta (han är läkare). Det är stort och tragiskt. 

Jag tänker, hade man levt på den tiden och sett sådana filmer, så hade man känt ett stöd i att avstå från den olämpliga kärleken. Man hade kunnat känna sig i gott sällskap, upphöjd och nästan helig för att man gjorde det. Men idag när nästan alla människor har sex hit och dit, i alla fall i en period i livet, skilsmässor och separationer är helt accepterade - ja till och med abort är både lagligt och accepterat i breda lager. Då får man ju inte det där "stödet" - man får ändå inte känna sig tragisk, upphöjd och helig för att man avstår. Utan då kan man lika gärna ge efter och ha det roliga av det...