Anonym (sådär) skrev 2022-04-07 18:43:32 följande:
Jaha, och så har vi då ännu ett egoistisk resonemang inlindat i en massa romatiskt BS om kärlek... och det värsta är att det tyvärr oxå funkar... varenda gång Men det är klart du ska paaata med henne diu är ju kääär, och är man kär så kan man såklart bara skita i allt och alla för alla vet ju att käääärlek är det ultimata frokortet för gosistsiskit beteende...
Men om man skalar bort allt romantiskt BS. Vad har vi kvar egentligem?
En snubbe som känner något och vill något. Han vet mycket väl att kvinnan är upptagen och för att han ska få det han vill ha så behöver andra (hennes man och barn) betala ett högt pris för det. Men det skiter han fullkomligen i för det enda han bryr sig om är sina egna behov och känslor och ska bara ha sitt till vilket pris som helst... för han kommer ju inte vara den som betalar, det är ju andra.
Så vad vi egentligen pratar om är ett egoistiskt / narcissistisk beteende som påminner om bortskämda barn som aldrig fått lära sig att man inte alltid kan få som man vill. Men det verkar vara helt ok bara man är kääääär.
Har du glömt att du redan skrivit massa skit i den här tråden..?
Det är uppenbart att du aldrig har varit kär, för då skulle du inte skriva som du gör. Därmed inte sagt att det alltid är moraliskt rätt att agera på sina kärlekskänslor. Men kärlek är ändå en kraft att räkna med. Om kärleken inte varit så stark, så skulle vi inte ha haft parbildning och familjer överhuvudtaget. Att kärleken ibland slår till på fel ställen, så att den bräcker upp en redan etablerad familj (eller två) är s.a.s. en oundviklig biverkning.
En annan tanke: jag tror att det var lättare att avstå från en besvarad (nu vet vi inte om just TS' är det) kärlek förr, när hela samhället och hela kulturen understödde det agerandet. Det fanns många filmer på det temat, för att nämna bara en: "Brief Encounter" från 1945.
Den handlar om en man och en kvinna, båda gifta och med barn på var sitt håll, som råkar träffas av en slump. De börjar träffas som vänner en gång i veckan när hon åker in till stan för att göra inköp, och då gör de oskyldiga saker som att gå på bio och café och hyra en båt på kanalen. Sådant som man kan göra som vänner. Men en dag måste de förstås erkänna för varandra, att de har blivit kära. De får möjlighet att vara ensamma i en lägenhet, men blir avbrutna. Mannens vän, som äger lägenheten, uttalar sig i mycket fördömande och nedvärderande ord. Då fattar mannen och kvinnan att de inte kan fortsätta så, och mannen bestämmer sig för att ta sin familj och åka till Afrika och arbeta (han är läkare). Det är stort och tragiskt.
Jag tänker, hade man levt på den tiden och sett sådana filmer, så hade man känt ett stöd i att avstå från den olämpliga kärleken. Man hade kunnat känna sig i gott sällskap, upphöjd och nästan helig för att man gjorde det. Men idag när nästan alla människor har sex hit och dit, i alla fall i en period i livet, skilsmässor och separationer är helt accepterade - ja till och med abort är både lagligt och accepterat i breda lager. Då får man ju inte det där "stödet" - man får ändå inte känna sig tragisk, upphöjd och helig för att man avstår. Utan då kan man lika gärna ge efter och ha det roliga av det...