Efter mer än ett decennium utan vettigt sex tog det slut..

Hej

Vet inte var jag ska börja eller varför men jag skriver här av någon anledning och vill höra andras åsikter och erfarenheter.

Efter att ha haft ett långt stabillt förhållande i övrigt som jag varit sjukt tålmodig och respekterande i gällande sex från dag ett så kom till slut ett besked att det var bättre att vi bara var vänner och att vi redan bara umgicks som vänner..

Tankarna drog iväg direkt.... men jag har ju gjort allt romantiskt och mysigt jag kan tänka mig och försökt med allt utifrån hennes känslor, behov och humör för att få det att vakna och fungera? (Jag är även en person som hellre ger njutning än får och har aldrig begärt något tillbaka).

Hur kan man ge den personen skuld som i alla fall försökt få det att funka försiktigt UTAN ATT pressa partner.

Jag har gett tid och allt som önskas...fått svaret att det inte varit fel på mig att jag varit perfekt men ändå inte fått gnistan att slå.

Har jag varit för snäll, naiv och godhjärtad?

Jag tänker vem vill inte ha sex med sin fru eller man om man älskar varandra?

Är det så ovanligt att fullkomligt älska sex och njutning?

Ska jag bara gilla läget och gå vidare?

Jag är totalt körd nu och vet inte hur jag ska hitta tillbaka, finns det kvinnor och män idag som inte redan är upptagna som älskar intimitet?

Är det innerst inne få som gillar trygga jordnära snälla drivna personer och inte tröttnar på dom över tid? Det är kanske fuckboys och motsvarande som gäller när det väl kommer till det ämnet?

Jag får själv skuldkänslor nu efter beskedet att jag nu själv ger upp att fortsätta försöka, men efter att ha längtat så lång tid så orkar jag inte kämpa ensam längre.

Om det är fler som kämpat i många år med detta i hopp om att de skulle bli bättre och hållt ut för man älskat sin partner, vilka spår har de satt hos er inombords?

Har det sabbat er självkänsla och självsäkerhet?

Ps ingen tycka synd om tråd utan detta är för diskussion och erfarenhetsutbyte.