Utmattad och hemma med barn

Ja det är klart att det är olika. Jag har dock pratat med ett antal under mina år och mer hört att de fått stöd än att de inte fått stöd.

Det är ju "känt" att dagens nyblivna pensionärer är piggare än tidigare generationer samt har mer köpkraft än tidigare. Och de satsar på sig själva, reser, mm. Som sagt inget fel i det men jag har sett att man gärna vill trycka till dagens föräldrar att "det är minsann du som skaffat barn och då får du ta hand om dom". Fast de själva hade mycket stöd.

En annan, större sak som jag tycker är ledsam är att jag idag ofta hör mor- och farföräldrar som pratar om barnbarnen som en belastning. Titta bara i denna tråd.

Barnen är inte en källa till glädje, några man vill få en nära relation till utan det är mer en betungande plikt att träffa dom.

När jag blir mormor så vill jag gärna träffa barnbarnen ofta. Jag vill att vi ska ha en egen relation och jag hoppas innerligt att de vill av egen fri vilja komma och umgås med mig. Att jag blir en kär mormor som de känner att de kan få stöd från och kunna anförtro sig om något är jobbigt i skolan eller vad det nu kan vara. Skulle barnbarnet komma spontant till mig efter skolan skulle jag bli väldigt lycklig och tacksam!

Tack för allt engagemang i tråden! Jag skrev inte tråden för att få min egen känsla bekräftad utan för att faktiskt få veta vad majoriteten av er tycker om min situation kopplat till mina förväntningar. Även om jag tycker en del av er är lite hårda som skriver att jag inte borde ha skaffat barn om jag inte hade stabil mental hälsa eller ekonomi. Hälsan är ju som vi alla vet inte något statiskt utan varierar under tid? och detsamma gäller ju med ekonmin. Min man förlorade sitt jobb som kock under pandemin och fick ta anställning där lönen var mycket lägre? detta var svårt för oss att förutse rent ekonomiskt. Och självklart är detta en del i mitt mående, att orora sig över ekonomin. Så jag har gjort bedömningen att jag inte mår bättre av att han vabbar eftersom jag är orolig för att vi inte ska klara ekonomin med tanke på detta. Det är lätt att döma andra. Och jag har dömt min mamma som inte ställer upp. Men tar till mig av att ni verkar tycka att jag kräver för mycket och ska tänka om där! Det var därför jag skrev tråden, för att veta om det är för mycket förväntat av mig, och jag fick svar på det. Men att jag inte skulle ha skaffat barn för att jag nu har dålig ekonomi och mår dåligt tycker jag är hårt sagt? mina barn får kärlek och är högt prioriterade så att dom inte skulle ha kommit till världen håller jag inte med om!

Jag är så fascinerad av att människor som resonerar ts alltid är så samstämmigt rörande överens om att de minsann kommer att ställa upp hur mycket som helst när de en dag blir mor- eller farföräldrar. 

De orkar inte med sina egna barn trots att de är i blomman av sin ålder för nu är de utmattade, i behov av egentid, har jobbiga barn, sjuka barn, funktionsnedsatta barn eller problem i äktenskapet som gör dem deppiga men om 20, 30 år - då jäklar orkar de!

Ts har tre barn som är i närliggande åldrar. De skulle mycket väl kunna skaffa barn ungefär samtidigt i livet. Kanske vill de ha tre var? Det är nio barnbarn på ett bräde för ts. Kanske bor de dessutom på olika ställen i landet? Inga problem för ts, för om 20, 30 år står orken, lusten och engagemanget på topp! För då vill hon "finnas där" för sina barn och barnbarn och sättet att göra det på är att ta hand om barnbarnen eftersom hon en gång skaffade barn. Det moraliska kontraktet är skrivet, sak samma om det kommer lite corona på toppen av allt. 

Fascinerande minst sagt.