Får jag flytta med barnen?

Fy vilken situation du befinner dig i. Känner din sorg och förtvivlan. Jag förstår att du känner precis som du gör, jag skulle säkert känna lika. Låt dig känna alla dessa känslor mot din man, men agera inte på dem. Det kan komma dig till last senare så att du i värsta fall mister en del eller all tid som du kunde ha dina barn. Angående flytten så tänk på vad som är det bästa för dina barn. De vill säkert vara nära sin pappa också. Liksom de vill vara nära dig. Det blir såklart svårt om du flyttar 400 km med dem. Och i värsta fall kan du helt förlora vårdnaden om dem. Finns det någon möjlighet att dina föräldrar kunde flytta närmare er? 

Jag skulle råda dig att söka samtalshjälp. Det är så viktigt du får prata om detta och låta alla känslor komma fram där de inte kan skada dig eller dina barn. Om du vill hämnas på din man så kommer barnen att må sämst av det...De älskar ju sin pappa också. Och du vill säkert inte skada dina barn och er relation. 

Kvinnofällan deluxe. Du måste ju varit medveten om villkoren och vad de skulle innebära vid en eventuell separation innan du försatte dig i den situationen? Nu får du helt enkelt stå ditt kast.

Förlorar ditt boende? Du visste ju det från start så det kan inte komma som en nyhet. Tror du man skriver juridiska dokument men sen gör man på ett annat vis?

Nej, du får inte flytta med barnen. Du har själv satt dig i den sits du sitter i. Du valde att flytta till hans stad och in i hans hus och det är där era barn har växt upp och dit de har band.

Vid en separation sätter man barnen först medan du vill sätta dig själv först. Nu får du leva med dina tidigare beslut för barnens bästa istället för att försöka straffa honom för att han lämnade dig.

Sedan förstår jag din känsla att vilja springa hem nu, men du måste hitta kraften att stanna där du är för dina barns skull. Du ska inte försöka riva upp era barns liv bara för att han rev upp ditt och hans.

Nej, du varken får eller bör beröva barnen sin far.

Fy vilken sits. Men som alla säger behöver du ta dig samman, gör ingen handling som du sedan ångrar som kan försvåra för dig i familjerätten osv.

Och alla som snackar om barnperspektivet - jag har väldigt svårt att tänka mig att pappan bryr sig om det som skaffar barn med någon som inte har råd med att köpa ett bra boende vid skilsmässa och försätter mamman till sina barn i en dålig sits, det går ju - liksom ts skulle kunna flytta hur som - ut över barnen.

Ja du har försatt dig i situationen men vi alla gör misstag! Jag förstår att du mår dåligt, att du känner som du gör.

Försök fundera på dina alternativ. Kanske kan du bo hos en vän tills du hittar bostad och mannen ta barnen under denna period. Vid gemensam vårdnad kommer ni ha barnen varannan vecka, många studier visar faktiskt att kvinnor mår bra av att verkligen dela ansvaret över barnet på det viset. Du kommer kanske kunna jobba extra under dina ensamma veckor så du kan dra ihop mer pengar, kanske kvalificera dig på jobbet eller plugga. Det kommer även ge dig möjlighet till egentid. När din snubbe kommer krypandes om barnvakt eller annat när han inser hur jobbigt det är att ta hand om ungarna, var stenhård, han har - liksom du har - försatt sig i sitsen helt själv.

Allt löser sig! Var inte rädd att fråga vänner om familj om hjälp i din situation.

Men, ska han tvingas vara tillsammans med nån han inte älskar längre? Eller försörja henne fast de ska gå isär? Man kan väl inte säga att han försätter ts i en dålig sits som hade en relation med henne fast hon inte har råd att köpa eget boende, den logiken köper jag inte. Man tar liksom inte kreditkoll på en person innan man skaffar barn tillsammans och om hon inte är kreditvärdig så blir det inga barn, att vara ett par innebär ofta att man tar hand om varandra, men inte i all evighet så klart, inte om det tar slut, det fattar väl alla. Du säger ju mycket riktigt själv att det är ts som försatt sig i den här situationen, men det blir väldigt dubbelt budskap.

Enligt svensk lag får du inte flytta utan andra vårdnadshavarens medgivande,även om denne är första sortens rövhål.

Skaffa bostad om du vill fortsätta att ha barnen varannan vecka. Flytta själv om du inte vill det. Då har du rätt att träffa barnen på lov.

Din bästa hämnd är att leva ditt eget liv som du vill utan denna man.

Nej - men om exempelvis ts varit hemma med barnen så kompenserar man för inkomstbortfall, har ena parten ägandet på boendet är det ytterst lämpligt att den andre får utrymme i ekonomin att spara till en framtida kontantinsats just för denna situation. Allt annat är ju att parasitera sig på sin partner som förlorar mycket privatekonomiskt med att vara hemma med barnen.

Det är massor med par som lever på det sättet, och jag tror att de flesta inte inser sitt ekonomiska underläge. Hittills har jag nog aldrig hört nån som får "lön" av sin make (oftast är det ju kvinnor som är hemma med barn) eller får betala mindre till hushållet när de återgår till arbetslivet.

Det där med parasit är däremot en term som kan användas åt båda hållen. Förskola kostar inte särskilt mycket så jag kan inte se att den arbetande parten (oftast mannen) skulle tjäna på att ha mamman hemma, särskilt som det då är han som får dra hela det ekonomiska lasset och försörja hela familjen till största delen. Snarare förlorar familjen på att ha mamman hemma eftersom man får minskad inkomst av det, totalt sett. Så hur menar du att den arbetande partnern parasiterar på den som stannar hemma...?

Hur går det?

TS.

Det här är inte lätt men du måste separera dig från dina barn på ett känslomässigt plan. Vad jag menar är att du inte ska projicera din bitterhet på barnen. Du försöker inte skydda barnen, du försöker hitta anledningar till att få din vilja fram. Tro mig, jag har varit i din situation och med tiden får man lite bättre perspektiv och kan se sin egen delaktighet på annat sätt.

Livet är inte rättvist, ofta suger det åsneballe faktiskt. Men oavsett så tvingas man ta konsekvenserna av sina val. Din konsekvens blir att du måste välja, antingen flyttar du 40 mil utan barnen eller så bor du kvar och har dem varannan vecka precis som de flesta andra separerade föräldrar har det idag i Sverige.
Trist, förjävligt, orättvist och en massa saker men det är så det är. Du kommer aldrig att få rättsväsendet att  säga "varsågod, här är dina barn. Gör vad du vill och flytta vart du vill".
Möjligen att de kan säga att de tar ifrån dig vårdnaden om du jävlas för mycket och det tror jag inte du vill...

Så du får göra som jag. Bo kvar och se till att ungarna växer upp, flyttar hemifrån och börja bilda egna familjer.
Idag bor jag 70 mil från barnens uppväxtort. Det tog mig ungefär 20 år att komma dit. Men hey, jag valde att bo på denna ort en gång i tiden, jag valde att bilda familj och skaffa barn där. Då var jag tvungen att löpa linan ut och bida min tid.
Istället för att fokusera på det som är orättvist, förjävligt och pisstrist får man göra det bästa av det. Det går trots allt att hälsa på i hemorten  men det blir inte lika ofta. Man får liksom inte glömma bort att leva trots att det inte är exakt så som man vill ha det. Då kan man sluta som en mycket bitter människa och det vill man INTE.

Hur tänkte du när du skaffade barn med honom?

Du borde inte ha valt delad vårdnad.

Enda anledningen att skaffa barn med någon utan att vara gift är just om man inte vill ha delad vårdnad.

Va!?!

Vet många sambos (inklusive mig själv) som har barn och gemensam vårdnad (man brukar fixa det samtidigt som man fastställer faderskapet)

Allt för att kunna få säga "skyll dig själv"?

Ja, hur bar vore världen om vi alltid tryckte upp det i ansiktet på folk, att de ska minsann skylla sig själva för de gjorde vad som var rätt en gång i tiden men 50 år senare visar det sig att det kan få konsekvenser man inte kunnat förutspå?

Jag antar att det är exakt det bemötandet du vill ha när du ber om råd eller hjälp? SKYLL DIG SJÄLV! Och sen ska man hålla en föreläsning om hur usel och misslyckad du är som inte är värd ett ruttet lingon, än mindre skorna du har på dig.
Eller?

Allvarligt. Hur tänkte du när du skrev det där inlägget?
Du borde träna på din empati för en oempatisk människa är inte lämplig som förälder.