Bråk om läggningar

Nu hänger jag inte med? Hur menar du att jag bekräftar för henne att det är farligt att sova själv? Som jag tidigare skrivit så övar vi på att somna själv och att komma till ro själv. Periodvis funkar det klockrent att jag läser en stund, sen får hon läsa själv och somnar själv. Den här perioden har hon haft det jobbigare, men får alltid testa att somna själv. När hon hulkgråter jag in och kliar på ryggen tills hon somnar.

Hon somnar alltid själv i sin säng. Sen får hon komma in om hon vaknar och jag följer med henne tillbaka.

Vad är dina rekommendationer på att få ett barn tryggt i att vara själv?

Fel formulering. Hon somnar alltid i sin säng - dock inte alltid själv :)

Usch får ont i mammahjärtat. Skulle aldrig förlåta mig själv om jag lät mitt barns behov och trygghet stå åt sidan pga en vuxen mans åsikter.

Och så nedvärderande med prat om hur hans barn inte behövde si eller så..

Fortsätt med de som är viktigaste med ditt barn.Antingen han accepterar detta eller så går ni olika vägar.

Du har verkligen noll koll på barn och psykologi.

Jag tänker såhär, det som bekymrar lite förutom att din partner irriterar sig på att du i hans ögon "lägger för mycket tid på ditt barn", tid som han vill ha, eller vill han bara bestämma.

Är att du tvivlar på vad som är bäst för ditt barn ( som du självklart känner bättre än partnern) och börjar fundera på hur du ska göra honom nöjd, på ditt barns bekostnad.

Om hon är sju och delvis lite otrygg ( vilket hon visar), bor mellan tre hem och nattningen är hennes enda problem borde du vara överlycklig och fortsätta med det du vet fungerar, för det kommer att gå över, hur du ska göra med honom vet jag faktiskt inte.

Min sambo är barnpsykiatriker så tror hon vet mer än dig? Vad är din utbildning =P

Ok sry jag miss uppfattade trodde hon fick sova i eran säng 

Vad bra! Då kan hon förse dig med källor att dela med dig av här.

Dessutom:

du är inte din sambo.

Din sambos utbildning ökar på intet sätt din kunskap eller förståelse.

Tack för din input! Egentligen tvivlar jag inte på vad som är bra för mitt barn. Jag låter inte hans åsikter påverka hur jag förhåller mig till hennes behov. Däremot är jag osäker på om det är vanligt/rimligt att ha diskussioner om eller vara oense om såna här saker. Och tycker att det är väldigt uttröttande att veta att han eldar upp sig över något som jag inte förstår varför det provocerar honom. Jag kräver som sagt inte att han ska vara delaktig i läggningen och har inga åsikter om hur han väjer att hantera sina barn. Hade jag vikt mig för hans åsikter och blint anpassat mig hade vi förmodligen inte haft en diskussion.

Svårigheten ligger väl nånstans i att bedöma vad som är en rimlig meningsskiljaktighet och inte gällande ämnet. Det finns självklart exempel på föräldrar med gemensamma barn som är oense om nattning tänker jag - men vad är rimligt och hur löser man det utan att det ska ?drabba? någon?

Jag vet att du inte tvivlar på vad som är rätt för ditt barn, det verkar inte så i alla fall när du förklarar varför det är på det här sättet, och vad du bedömer att din dotter behöver.

Problemet är att han ( som du vill vara med ) vill ha något av dig som skulle ta detta från din dotter och han verkar inte vara intresserad av att ens försöka förstå vad det handlar om.

För om han inte är delaktig, och inte ombeds vara det, så är det ju inte hans tid du tar, alltså stör du inte honom.

Vad som verkar störa honom är att du ger tid som anser ska vara hans, alternativt gör saker på ett sätt som han inte skulle göra, och det verkar vara så viktigt för honom, trots att det handlar om ett barn att han gör det till ett problem.

Vad man skulle vilja fråga honom är hur har tror att er relation skulle förbättras av att din dotter känner sig otrygg, när det hela är övergående, varför måste han bråka om detta, det skadar dig, din dotter och honom själv, och så stor sak är det faktiskt inte.

Barn slutar vara barn, efter att de fått vad de behöver, och allas behov är olika, varför kan han inte förstå det.

Kan ni inte varva ner och mysa i soffan innan läggning? Och inte sitta alldeles för länge vid barnet. Då talar du ju faktiskt om för barnet att det finns ett skäl att vara rädd, att mamma räddar från något farligt. Ett "jag är här" räcker i många fall.

Det är tyvärr inte ovanligt att folk som fått två barn som varit någorlunda lika varandra är helt oförstående till att andra barn kan fungera helt annorlunda. Och då är det förstås den andra förälderns fel när barn inte beter sig som deras egna barn.

Ni kan inte gå till en familjerådgivare och diskutera saken med en tredje part? Då kan han få ta upp allt han anser är daltande och du får beskriva vad du anser vara ditt barns behov av trygghet. Förhoppningsvis kan ni få era ståndpunkter mer genomlysta och kanske till och med kan klara av att mötas på ett sätt som funkar för barnet?

Tycker du väldigt mycket om honom, så fortsätt vara särbo? Ni kan väl ses ibland även på barnveckor - men sedan åker var och en hem till sitt och sköter sin egen familj. Bonusfamiljer spricker i högre grad än kärnfamiljer, och här är det redan en ganska stor sak som skaver innan ni ens bor ihop. Bättre då att ni fortsatt är särbos och ni slutar sova hos han när du har barnen. Då kan ni plocka russinen ur kakan - ha er kärleksrelation, men ändå ge era respektive barnfamiljer sitt egna utrymme att få vara på det sätt som passa respektive familj bäst.