Följer ni alltid läkares rekommendationer?
- Att du ska vara sjukskriven en viss tid och eller viss omfattning?
Jag har aldrig haft en olycka eller skada som medfört sjukskrivning. Vid annan sjukskrivning (infektion, stress) är det allmäntillståndet som avgör och jag går tillbaka så fort jag känner mig kapabel att jobba. Bara för att man blivit sjukskriven en vecka betyder inte det att man måste vara hemma en vecka.
- Att du ska äta viss medicin?
Jag har inget emot läkemedel per se, men jag skiljer på korttidsbehandling för uppenbart övergående tillstånd, och långvarig medicinering. Jag börjar inte med långvarig medicinering utan att ifrågasätta och då räcker det inte med en läkare, för en läkare har kanske inte tillräcklig kunskap.
Efter konsultation med tre läkare, provtagning för att undersöka anlag för proppbildning och ordentlig påläsning av studier och reviewartiklar på området risker med högt kolesterol i frånvaro av övriga riskfaktorer för hjärt/kärlsjukdom, beslutade jag t.ex. en gång att inte börja medicinera för det.
Nu kan jag utifrån nya data och vidare diskussion med läkare eventuellt tänka mig det. Men nu har jag också blivit rekryterad till en studie där man kommer att undersöka om jag har plack i mina halsartärer. Är det fallet så finns en klar anledning att medicinera/åtgärda. Men då mina äldre släktingar blivit gamla trots ev. högt kolesterol och inte primärt dött av hjärt/kärlsjukdom så såg jag ingen anledning att slentrianmässigt börja med statiner. Vi får se om specialisten kan övertyga mig, eller så får jag väl vara kontrollgrupp då.
Eftersom jag vid flera tillfällen mer eller mindre fått utbilda läkarna längs min väg vad gäller utredning av allergier och eksem samt histaminintolerans så är mina förväntningar på läkare i primärvården inte så höga. De kan givetvis inte kunna allt, men jag hoppas att de vill ta till sig ny kunskap när man kan visa det svart på vitt (från t.ex. forskande läkare på våra universitetssjukhus) och inte vägrar lyssna eller rentav hånar/skrämmer bort patienter, som en del stackare med mina problem har fått uppleva.
Jag kommer att utmana och läkaren behöver visa att hen vet vad de talar om, om jag ska ge mig. Min ordinarie VC-läkare har med tiden lärt sig att jag vanligen har rätt när det gäller de områdena och vi diskuterar då gemensamt prover och åtgärder. Har jag andra hälsoproblem är givetvis hennes baskunskap betydligt större än min, men jag kommer snart att läsa på och jag har utbildningen för att göra det.
Och hittar jag väl en duktig specialist som jag har förtroende för är det något helt annat, då är jag lika foglig som vilken gammal tant som helst.
- Att du ska börja träna?
Ingen behöver börja träna om man lever rätt, för då tränar man redan.
- Att du behöver förändra kost /gå ner i vikt osv?
Det behöver ingen säga till mig. Jag kommer från en familj där måttlighet är en dygd, på gammaldags vis. Mormor och morfar var måttligheten själva, små och nätta och rörliga. En öl och en snaps på julafton, påsk och midsommar, knappt mer än så. Dessert på söndagar, och bara en portion per person. Godis- kanske ett par bitar på en långresa med bilen, inget som händer varje vecka ens.
Och går man upp 1-2 kilo så korrigerar man direkt innan de blir fler.
- Att du behöver någon form av samtalsstöd?
Jag har normalt inga problem att ventilera med vänner, kollegor eller familj. Men visst kan det kännas skönt att bara ösa av sig ett par gånger när livet blivit för mycket. Det är ett sällsynt behov för min del, men har hänt vid tre tillfällen på 30 år (två jobbrelaterade och ett privat).