Accepterar inte bonusbarnet

Det finns verkligen såå många kvinnor som inte borde vara i närheten av barn. Du och ts inkluderat. Fy fan så vidrigt, okunnigt och lågbegåvat att inte förstå den mest basala barnpsykologin. Ni är ju helt tomma i huvudet.

Men snälla stackars barn bara 6 år gammal och får en styvmamma ala askungen ta ditt pick o pack o unge och flytta ut blir man avundsjuk på en litet barn då har man inte alla hästarna hemma i stallet!

Jag förstår dig. Har också ett bonusbarn på 10 år som är så sjukt curlad och bortskämd. Har haft problem med situationen länge.. Jag stör mig på allt barnet gör. Blev inte lättare när jag fick mitt första barn i år. Det har gått så långt att jag undviker att äta måltider med sambon och hans son pga orkar inte med barnet. Jag åker iväg för att slippa vara hemma. Det är bara ångest varannan vecka och en känsla av att behöva känna sig obekväm i sitt eget hem.

Men snälla? Vad hade du förväntat dig när du valde att bli tillsammans med en varannan veckas pappa? Trodde du att det skulle bli enklare av att skaffa en unge med honom och att han då skulle halvt glömma bort sin förstfödde?? Och endast välja ert gemensamma barn för det är vad ni elaka bonus morsor verkar tro

Hemskt är det du borde skämmas

Ja, jobbiga styvbarn är jag gärna utan. Ina problem!
Kan trösta dig med att jag numera inte har några styvar. Och aldrig mer kommer ha. Det är det garanti på.

Det du beskriver är inte barnets fel utan pappans och eventuellt mamman till barnets. Du borde rikta sin upprördhet till rätta adressater.

Du styrs av dina urinstinkter, att skydda ditt barn mot andras ungar. 

antingen lär du dig att acceptera känsla, men inte agera på den utan tvärtom underlätta för syskonen att ha en relation, eller så får ni separera. 

Jag är själv en bonusmamma samt att jag jobbar med rådgivning för familjer och frågor som denna.

För det första så är det ju som andra är inne på. 6 åringen kan ta skada och det är du som vuxen som har ansvar att lösa detta. Jag vill dock mena att det är du påväg mot. Bara det att du kan uttala dessa ord och att du är medveten gör dig inte till en sämre person, tvärtom. Du har insikt och kan bara bli bättre. Det finns allt för många som inte kan se sin egen del i ett förhållande med bonusbarn som du beskriver.

Det finns lite olika sätt. Men huvudfokus är att börja bygga relation. Nu på en gång. Jobba jobba jobba för det.

I en del familjer, även ett val som vi har gjort i vår familj, så kan man dela på barnen lite. Vi har min sambos flickor en helg och mina pojkar den andra helgen. Sen har vi gemensamma veckor då vi är alla. Men de byter fredagar och mina barn måndagar. Detta är för att kunna tanka så mycket tid som möjligt med alla de små individerna. Mina pojkar spelar hockey och det är inte ovanligt att man då är en helg i ishockeyns tecken. Det innebär att jag den helgen knappt skulle se bonusbarnen. Så varannan helg kan vi ägna åt tjejerna. Jag kan följa de på sina aktiviteter utan att ta någon dyrbar tid från mina (den tiden blir ju så dyrbar då de bara är varannan vecka).

Jag och min sambo har också en liten tillsammans. När han föddes blev jag en tigermamma mot allt och alla. Det är inte konstigt. Men de man känner mer litar man mer på. Så skulle du bygga din relation med ditt bonusbarn skulle tilliten till allt bli bättre. Jag tänker att du skulle behöva börja göra saker själv med barnet. Åk och bada bara ni, lär hen något som bara du kan (virka, baka, snickra..) och nu får en gemensam sak att göra.

6-åringar kan vara krävande, de kan vara tramsiga, tramsiga, klumpiga, trotsiga men också så otroligt kloka. Ditt bonusbarn behöver få känna sig trygg hos er och att hen kan vara sig själv. Då kommer säkert en del av ?visst pappa? och bekräftelsebehovet minska till honom.

Jag kan ibland slita mitt hår att även om vi har en bild på hur barnet ska fostras så kommer ju både tjejerna och pojkarna från andra hem varannan vecka. Jag har ju såklart lättare att tycka att pojkarna har en fostran hos deras pappa som känns okej, han och jag har ju levt ihop och delar samma värderingar kring mycket. Flickornas mamma tror på fri uppfostran, ?de är bara barn en gång i livet? och där har de inga rutiner och regler. Tar oftast två dagar att få de att hitta våra. De får man han lite med i tankarna, hur blir det för barnen att leva så olika liv. En flicka jag träffade i mitt jobb sa ?hos mamma är det som att vara i New York och hos pappa som i mörkaste Finland?. Där behöver man som vuxna jobba ihop sig och mötas lite. Förstå hur jobbigt det är att ställa om för ett barn. När vi ibland kan tycka det är jobbigt att ställa om från barnfri vecka till vecka full med barn.

Ta hjälp av en familjerådgivare eller en psykolog. Sen det du kan göra from idag är att ägna den lilla extra tiden till ditt bonusbarn. Lär känna på nytt. Bygg broar. Bygg förtroende. Och glöm inte att du i detta ska göra det du gör med dina egna, tjata om vardagliga saker, mat, sömn hygien. Låt inte barnet känna att det bara är pappa som tar dessa saker. Jag har träffat så många barn som tycker det är en del av acceptansen, då de får samma gnat och tjat som deras bonussyskon.

Först vill jag säga att just 6-års åldern är en av de jobbigaste. Jag har ett vuxet barn, min man har 2 numera vuxna barn, och så har vi nu en gemensam på snart 11 år. Jag vet att det inte alltid är lätt med bonusfamiljer. Makens ena barn fick diagnosen asperger när hon var 6 år. Vi gick utbildningar tillsammans, och såg då även mönstret hos hennes mamma. Så mamman har förmodligen asperger hon också. Så det var mycket konflikter under uppväxttiden för barnen, mellan mamman och barnen, och även mellan deras föräldrar(även om vi från vår sida försökte i den mån det gick att barnen slapp höra. Jag försökte då ta barnen åt sidan och distrahera dem.

Nåväl här kommer mitt tips.

Gör precis tvärtom. Var med och lek med barnen, då har du kontroll. Börja där. Hitta på saker att göra med barnen; baka, utflykter, simhallen etc. Låt barnen få en vi-känsla. Ju mer 6-åringen får i både delad uppmärksamhet och lite lite mer ansvar att klara saker själv, så växer hon. Låt henne hjälpa till med minstingen, kanske hjälpa till med påklädning eller hitta något som har kommit bort. Låt henne känna sig både behövd och duktig, så tror jag att den där trots-attityden försvinner.

Prata med din sambo, och lägg upp en strategi. Tex en är med barnen, den andra gör middag, den ena dukar av och den andra är med barnen. Växla så det inte blir samma hela tiden.

Sen kan de större barnen behöva egentid med sin förälder, allt ifrån spela spel till att vara det enda barnet som följer med och handlar, hinna prata lite och sådär?

Lycka till!

Samma här. Vi är dock inte sambo och har inga gemensamma barn och inget av det kommer hända. Det är särbo eller ingenting. 

Jag är generellt ingen barnkär person, men att se hur många fel som begås av pappan i att curla, skämma bort och dalta gör att jag får mer och mer svårt för barnet som är sjukt bortskämd och oförskämd. 

Mitt bästa råd är att vara särbo. Men det är ju lätt att vara efterklok.