Accepterar inte bonusbarnet

Det där med curlingen är ju inte barnets fel, kan ju också vara så att barnet behöver kompenseras för att du är extra hård? Kan även vara därför barnet söker bekräftelse hos pappan hela tiden när du är med. Det kanske finns en känsla både hos barnet och omgivningen att det behöves extra uppmärksamhet och bomull runt barnet som skydd.

Du skriver inte vad som hänt barnet men jag har ett barn som var dödssjuk en period. Den rädslan är inte något man lätt skakar av sig som förälder och det är faktiskt helt orimligt att kräva eller förvänta sig att något sådant inte påverkar hur man är som förälder. Curling har ju dessutom visat sig vara en ganska hälsosam föräldrastil. Det är inte fel att ge sina barn mycket stöd och uppmärksamhet, barn mår bra av det.

Och eftersom det här är FL så måste jag väl skriva att visst, kravlöshet är inte toppen för barn, de mår allra bäst av stöd, uppmärksamhet och krav som de kan leva upp till.

Det här tog nästan priset i alla hatabonusbarntrådar här. Här måste du agera snabbt ts. Det är din förbannade skyldighet att söka hjälp för ditt beteende NU. Inte om en vecka, ett år eller aldrig. NU. För varje dag som går så skadar du det här barnet så innerligt i själen. Inget barn ska växa upp såhär och bli så illa behandlad hemma. Ditt beteende är sjukt ts och det vet du innerst inne annars hade du inte skrivit här. Men du måste sluta med detta med en gång. Eller flytta ut omgående!

Fy fan. Mår illa av hur del barn har det hemma. Att inte barnets pappa tagit tag i detta är fan ännu värre. Ge nu fan i att medverka till detta barns förstörda självkänsla och livsglädje en enda dag till! Sök hjälp nu!

Av det du skriver så tycker jag det är uppenbart att bonusbarnet förstår att du inte gillar hen. När hen avslutar meningar med "visst pappa". Hen ser sin pappa som att han är på hens sida, hens stöttepelare, bundförvant osv. Hen gillar kanske inte dig heller men har inget val annat än acceptera läget. Jag tolkar det också som hen varit sjuk el liknande där det krävts extra omsorg och att du tycker att denna omsorg fortsatt efter att barnet egentligen inte behöver den längre. Vilket nog är ganska vanligt hos föräldrar som har barn som varit extra utsatta på något sätt. Familjer där inget barn har samma båda föräldrar måste vara svårt att få ihop både känslomässigt och familjemässigt. Personligen skulle jag aldrig sätta mig eller mitt barn i den sitsen. Som upplagt för svårigheter. Men nu får ni stå ert kast. Acceptera barnet eller lämna.

För att inte avslöja för mycket kan jag inte gå in på varför barnet behövt mer omsorg men hen är inte dödssjuk eller har varit. Min sambo är helt på min sida om att barnet gråter pga att han inte sitter och håller sitt barn i handen när de äter frukost, han måste stå med barnet inne på toaletten när hen gör sina behov annars bryter hen ihop. Min sambo kan inte lämna hemmet utan att barnet gråter (inte pga att barnet behöver vara med mig, det gäller alla). Barnet är extremt pappig (och mammig när hen är där) och enligt BÅDE mig och sambon har hen orimliga krav. Vi är föräldrar åt tre barn totalt i olika åldrar och helt ärligt så har ingen av dessa barn större behov än den andra på något sätt förutom olika närhetsbehov tex men de fungerar inte när man jobbar olika tider, man är två vuxna, alla barn behöver oss och vi kan inte avvara en hel förälder som går hack i häl på endast ett barn. Min sambo är även med på detta som sagt. MEN det är det här som gjort att jag börjat vara irriterad, jag får dra i stort sett hela hemmet och allt därtill själv pga att min sambo såklart inte vill se barnet ledsen när hen är här. Jag blir även irriterad på honom som inte sätter ner foten och säger att det räcker med detta, han kan inte vara med henne 24/7. Men han vill ju att barnet har det bra här när hen är här. Vilket jag såklart kan förstå. Men det är ohållbart. Därför blir hon det ?svarta fåret? när det förstör för hela familjen.

Det är ingen ursäkt och mitt beteende är fortfarande inte okej, jag måste fortfarande få hjälp med detta och hur jag ska kunna sluta vara så irriterad över allt hen gör.

Två barn pallar jag med, när ett tredje barn kommer bryter jag ihop. Oavsett vem det är. Är mitt egna barn borta tex går det superbra och jag irriterar mig inte. Men så fort vi har alla tre blir det för mycket.

Så vad har du försökt göra för att ändra på dig?

Jag ser väldigt mycket klankande på barnet (som är 6 år gammalt!) men inget om vad du (som är vuxen) har gjort för att ändra ett beteende som är rent ut sagt skadligt för barnets självkänsla.

Jag hade inte heller orkat med ett barn som håller på så där. Var hon lika jobbig innan ni fick ert gemensamma barn?

Hade ni inte haft barn ihop så hade mitt självklara råd varit att du skulle flytta, men det är ju inte så lätt nu.

Har denna flicka n styvfar hos sin mamma? Hur fungerar det mellan dem ispfall?