Hur är det att växa upp där ni bor?

Vällingby?

Det skrivs ju rätt mycket om det hur klassklyftorna i Sverige ökat mest och snabbast av alla länder i världen och hur det påverkar ungdomar. Gängkriminalitet är ju en konsekvens av det och de barnen som växer upp i de områdena vittnar ju sedan många år hur uttalad hopplösheten är.

Själv bor jag på landsbygden och här är det som det alltid har varit, unga drömmer om att flytta härifrån och gör det också. Några få stannar kvar som bönder/konstnärer eller väljer att pendla långa sträckor. Klassklyftorna märks mycket tydligt eftersom alla känner alla och den materiella standarden skiljer sig avsevärt. Förortens hopplöshet finns även här och mycket påtagligt. Allt är ju anpassat till storstäderna. Kollektivtrafiken är usel, det finns få lägenheter och köerna är långa och få arbetstillfällen. Så när man pratar om att höja bensinskatten så får det påtagliga konsekvenser för oss som faktiskt inte har annat val än bil. Det handlar om många tusenlappar varje månad och det speglas ju direkt i barnens materiella standard.

Här har gymnasiet och komvux linjer som är utformat mot de industrier som trots allt finns. Söktrycket är mycket högt och det är svårt att ta sig in generellt.

Jag är född i mitten på 70talet i en villaförort till en medelstor stad. Som jag minns det var skola pch jobb ingen större grej då Jag vet att skolan lyfte fram de som ville läsa natur och teknik efter nian, och att man förväntades gå gymnasiet. Men i övrigt var "framtiden" inte en lika stor grej som det verkar vara nu. Jag kommer inte ihåg att jag och mina vänner pratade mycket om "vad vi ville bli" eller så.

Mitt eget barn är fött i början på 00talet, också i en medelstorstad men inte i villaförort utan mer blandad stadsnära område, men lite liknande "samhällsklass" som var störst i skolan och så skulle jag säga. Jag upplever att "framtiden" varit en mycket större grej nu redan i ganska unga år.Men också att det pratas mer om såväl pengar som stress runt ungdomar idag än "förr".

Jag är uppvuxen på landet, klassisk knegaruppväxt med grymma föräldrar som alltid ställde upp och fortfarande finns där för våra barn. Annars så är det numer jag och min syster som försöker ge tillbaka genom att ställa upp för dom.

Vi hade det inte fett men saknade inget, lärde mig att man ska jobba och göra rätt för sig. Uppfostrades tidigt att bli självständiga och vi fick ta ansvar för vår framtid helt och hållet själva, några påtryckningar mer än att man ska försörja sig själv fanns inte. Syrran flyttade tidigt och pluggade, jag gjorde som alla andra och gick praktisk linje och började jobba på industrin. Sen flyttade jag och säsongade och sen blev det plugg etc. men min väg var lite längre. Syrran är högre utbildad med dubbla examina men jag har högre lön.

Jag bor idag i ett villaområde som är rätt homogent och lugnt, blandat med knegare och akademiker. Barnen är nog lite för unga än för att säga vad dom tänker sig bli på riktigt men den äldsta vill bli artist... Vi bor nära skolan barnen går/cyklar själva, korta dagar sällan fritids, 2-3 aktiviteter i veckan, lugna barn som sköter skolan, rätt dåliga på att hjälpa till hemma även fast vi försöker förmå dom.

Våra barn är annars grymt bortskämda kan jag tycka, dom har svårt att förstå att alla inte har det bra. För dom är det självklart att man åker till Åre/alperna ett par ggr per år minst och cyklar och åker skidor, man har nya bilar, stora hus, stugor och aldrig behöver fundera på om man har råd med årets julklappar. För det är så det ser ut runtomkring oss och det är deras vardag, även om man berättar om motsatsen går ju inte det riktigt in hos ett barn.

Vi har iaf lyckats att få dom helt neutrala till märkeskläder etc. och dom har ingen som helst koll på om kläder är billiga eller dyra, vi har aldrig gjort en grej av att dom ska vilja ha dyra saker och se det som status. När jag var liten var det grymt viktigt att ha rätt märke etc. och det är ju inte så kul för dom som inte har råd. Och det är det ju idag också hos de som är lite äldre som jag förstår det, och det tycker jag är synd. Jag kommer inte pressa dom till att plugga vidare men givetvis förklara fördelarna, men annars så har jag inget emot ett ej akademiskt yrke då jag haft det själv och alla yrken behövs.