Amningshysteri - varför kämpar vissa trots att de mår dåligt?

JAG hade känt mig misslyckad om jag inte redde ut amningen eftersom det är så naturligt.

Men med det sagt så är det MIN känsla jag hade. Ibland när amningen strulade hade jag god lust att sluta men kände mig så onaturlig och okvinnlig av tanken att misslyckas och börja flaskmata. Sorgligt nog.

Förstår din fråga. Alltså jag hade nog fortsatt till en viss gräns. Säg att jag började få ångest varje gång jag skulle amma eller att bebisen inte hade gått upp i vikt som den skulle så hade jag slutat. MEN det hade ändå känts som ett misslyckade, av någon anledning? Mina två bästa vänner ammade också sina bebisar samtidigt som mig. När vi träffades hände det ju att vi satt och ammande samtidigt och deras bebisar låg fint i knät länge och väl och blev mätta och belåtna. Medan min bebis satte i halsen, stånkade, släppte taget och var allmänt bökig vid bröstet. Vet inte om detta kanske kan göra att jag kände mig misslyckad om jag ?gav upp??

Jo men det finns väl grader av psykiskt dåligt mående? Jag mådde dåligt, och ville egentligen sluta. Men krigade på för att jag kände mig misslyckad om jag slutade. Om jag däremot började gråta varenda gång jag skulle amma av fruktansvärd ångest då hade jag slutat, vilket jag tror de flesta hade gjort.