Inlägg från: ElaineBenes |Visa alla inlägg
  • ElaineBenes

    Amningshysteri - varför kämpar vissa trots att de mår dåligt?

    Jonnis skrev 2022-01-05 19:17:44 följande:

    Tack för svar! Eftersom du svarade på frågan så antar jag också att du även hade fortsatt om du mådde psykiskt dåligt. Då är min följdfråga hur det hade känts att inte ge ditt barn den bästa versionen av dig själv, vilket man inte kan göra om man mår riktigt dåligt, för att du ska känna dig mer kvinnlig och naturlig? Känns det rättvist mot ditt barn? Obs inget dömande utan bara nyfiken, du behöver inte svara om du inte vill.


    Jag lyckades aldrig med amning och mådde fruktansvärt dåligt. Försökte få till det i flera månader och precis som inlägget du svarade på kände jag mig misslyckad som kvinna och mamma. Hur jag mådde var inte viktigt för mig utan jag fick för mig att det var överlägset bäst för barnet eftersom naturen skapat oss så.

    Att min amning inte kom igång och att mjölken inte rann till berodde för min del förmodligen på att både mitt barn och jag var sjuka (livshotande åkommor av olika slag) och vårdades på varsitt håll efter förlossningen. Men det var aldrig någon som sa till oss att det kanske inte skulle gå utan alla vi mötte i vården sa att det är bara att försöka lägga barnet vid bröstet och fortsätt pumpa så löser det sig.

    Hade någon från början sagt att det här kanske inte kommer att gå, men det är inget konstigt efter det du varit med om. Du överlede trots allt och det är det viktigaste, så hade jag kanske tänkt annorlunda, men det vet man ju inte.

    Idag vet jag bättre, men den känslan och den instinkten är oerhört stark
  • ElaineBenes
    Jonnis skrev 2022-01-06 10:18:37 följande:

    Okej men då ska jag förklara hela situationen och vad jag egentligen försöker förstå så kanske ni kan hjälpa mig. :)

    Jag har 3 vänner som har fått barn under sommaren/hösten, precis som jag. De 3 ammar och jag ger ersättning.

    2 av dem är det inga konstigheter för, förutom att den ena klagar på sömnen men så är det ju med en liten.

    Nummer 3 fick barn 1 månad innan mig och jag orkar knappt prata med henne längre. Hon skyller på sömnen och att hon lidit av sömnbrist väldigt länge. Hon orkar ingenting och hon är otrevlig mot allt och alla.

    Vad gäller barnet så känner hon att hon inte gör något annat än att amma och gör hon inte det så lämnar hon barnet i babysittern själv för att gå ut och röka.

    De tränar knappt nacke, leker osv och är heller nästan aldrig ute och går med barnvagnen. (Skulle tippa på Max 1 gång i veckan)

    Hon och hennes sambo har börjat bråka väldigt mycket också. För att beskriva situationen kort.

    Jag har föreslagit att hon kanske skulle testa att ge ersättning/pumpa för att kunna få lite ensamtid ibland eller att hennes sambo ska kunna hjälpa till och ge mat så hon får vila. Men hon är livrädd för flaskpreferens och vill absolut inte detta.

    Självklart blir det ju att jag jämför med min egna situation där min pojke alltid är glad och nöjd, vi har massa tid till att ut och gå, leka och aktivera honom på olika sätt. Samtidigt som jag alltid är utvilad och pigg och jag och min sambo har det hur bra som helst.

    Det känns så känsligt med amning så därför har jag heller inte vågar ifrågasätta varför det är så viktigt.

    Vad tror ni? Är detta verkligen det bästa för barnet eller handlar det om något annat?


    Men jisses. Det där kan jag inte tänka mig har med amningen att göra.

    Hon verkar ju prioritera rökning och sig själv framför sitt barn.
Svar på tråden Amningshysteri - varför kämpar vissa trots att de mår dåligt?