"stanna kvar för barnens skull". Varför använder ni det idiotiska argumentet?

Tycker det kan vara en bra grej. Är det en bra karl man har barnen med, någon man trivs med rätt bra så kan man fejka det som kanske saknas tills barnen är större.

Önskar att jag gjorde så själv, det var bättre för barnet och även för mig själv. Dessutom var pappan till mitt barn min bästa vän och en väldigt enkel person att ha att göra med, så lätt att leva med. Leva som lesbisk borde kunnat vänta.

Saknar honom dessutom fortfarande. Livet var så mycket enklare med honom trots garderoben såhär med facit i hand. Borde aldrig klivit ur den. Saknar min älskade gubbe och bästa vän

//

Tänk dig in i den här situationen:

Mamma vill skiljas, för pappa är inte snäll. Han slår inte och gör egentligen inget olagligt, men han är elak. Han kallar henne oduglig och kritiserar allt hon gör, varje dag år ut och år in. Hon vill bli fri från honom, för han gör henne olycklig och är på väg att ta i från henne allt självförtroende och all självkänsla.

Vad händer om hon tar ut skilsmässa? Barnen bor då 50/50 och tyvärr är pappan ännu elakare mot barnen. Han slår inte dem heller, men om hon lämnar dem ensamma med pappan i 5 minuter, så gråter de alltid förtvivlat när hon kommer tillbaka. Han får raseriutbrott över barnen, skriker åt dem, kastar saker, slår sönder barnens ägodelar, ljuger för dem, skrämmer dem och kallar allt det där för "uppfostran". Mamma skyddar barnen mot de värsta utbrotten nu medan de bor tillsammans som familj, men om det blir skilsmässa kan hon inte skydda dem när de är hos pappan. Så ja, hon stannar för barnens skull. För att skydda dem mot så mycket som möjligt tills de är tillräckligt gamla för att slippa bo hos pappan.

Håller med lite här, man ska ju vara ett exempel för sina barn och då måste man ta hand om sig själv också! Viktigt att visa att man ska värdesätta sig själv, att ett förhållande har man av kärlek och för att man vill, inte för man "måste"

Vad är det för barnpsykologer som menar att det är livsviktigt för BARNENS skull att föräldrarna skiljer sig om de inte är tillräckligt kära men att det samtidigt vore något fruktansvärt om barnen egna vuxenliv kommer att Innehålla en rad skilsmässor? 

 

Påminner mig om medelålders föräldrar som gärna röker på någon gång då och då men absolut inte vill att deras myndiga men väldigt unga vuxna barn ska göra samma sak. 

Barnpsykolog är för övrigt inte någon motsvarighet till Gud för mig. Har faktiskt en förälder som är just barnpsykolog och ledsen att göra dig besviken, men barnpsykologer är också människor av kött och blod med fel och brister. Både min psykologförälder och dennes kollegor har skilt sig inte en gång utan flera, just det som tydligen vore det värsta möjliga framtidsscenariot som ens egna barn gör. 

 

Eller så får du fila på hur du uttrycker dig, eftersom både jag och (Ärlig) uppfattade det på samma sätt.

Om du har någon ytterligare förklaring kan du ju skriva den här.

Att det som står i din sista mening stämmer vet jag av egen erfarenhet :)

Min psykologförälder har som sagt skiljt sig flera gånger. Jag sörjde skilsmässan väldigt mycket de första åren men kan inte påstå att den i sig direkt traumatiserade mig och jag gick definitivt inte och hoppades långt upp i vuxen ålder att mina föräldrar skulle bli ihop igen som någon skrev i tråden att många skilsmässobarn gör. 

Jag ifrågasätter den totalt motsägelsefulla och ologiska argumentationen om att om man inte skiljer sig när det inte finns tillräckligt mycket kärlek i äktenskapet tvingar man på sina barn en framtid med en rad skilsmässor, vilket underförstått då skulle vara något riktigt hemskt.

Förstår DU varför det automatiskt skulle vara ett skräckscenario att ens barn skiljer sig flera gånger som vuxen?

Eller varför en första skilsmässa bara skulle vara något positivt som enbart gör både barn och föräldrar lyckliga medan en andra och tredje tydligen är något helt annat ingen förälder vill att ens vuxna barn ska gå igenom?

Om alla barn och alla föräldrar enbart mår bättre av en skilsmässa om föräldrarna inte är tillräckligt kära måste väl detta gäller även barn I ens andra och tredje äktenskap och kull. 

Eller ser du någon skillnad?

Samtliga barnpsykologer är överens om att det är ungefär det mest korkade man kan göra mot sina barn. Man lär dem och visar dem att kärlek inte existerar. Man visar dem att känslokyla är det normala mellan makar. Man tvingar helt enkelt på dem en framtid med en rad skilsmässor.

Det är liksom lite svårt att tolka ovanstående stycke på något annat sätt än att det automatiskt vore något negativt om barnen när de själva är vuxna kommer att skilja sig flera gånger.

Eller hittar du något utrymme för andra tolkningar? 

Och igen- jag har aldrig påstått att man för barnens skull till varje pris borde avstå från att skilja sig i alla äktenskap utom de där de förekommer våld och hot. 

Det enda jag har raljerat över är de som skiljer sig enbart på grund av att gnistan och passionen har försvunnit. Men det finns ett väldigt stort spann mellan det och att äktenskapet är helt kärlekslöst. 

Jag tycker jag har varit väldigt tydlig med vad det är jag ifrågasätter. Men tydligen inte. 

Varför borde personer som uppmanas att skilja sig på grund av att det Inte finns tillräckligt med kärlek i äktenskapet ens väga in påståendet att konsekvensen annars kan bli att deras barn kommer att skilja sig flera gånger som vuxna? 

OM det skulle stämma, varför är det i så fall automatiskt något negativt?

Varför ska man tycka att det är värre att ens barn kanske kommer att skilja sig flera gånger i framtiden än att själv skilja sig?

Och varför är det enbart positivt för både vuxna och barn att skilja sig på grund av brist på kärlek en gång men inte två eller tre? Om barn far mer illa av att leva i en familj där det råder brist på kärlek mellan föräldrarna än av att föräldrarna skiljer sig så gör de väl det helt oavsett om föräldrarna varit gifta en eller två gånger tidigare? 

Jag hoppas du förstår nu vad det är jag ifrågasätter. Du behöver inte upprepa en gång till att det ibland kan vara bäst för barn att föräldrarna skiljer sig för det är som sagt inte det jag argumenterat mot. Och jag är för övrigt SJÄLV skild från mitt äldsta, numera vuxna barns andra förälder.

Problemet med TS resonemang bland annat att de flesta skaffa nya partners och i många fall blir det förhållandet lika dåligt fast med en person som barnen inte ens gillar.

Självklart är det inte alltid så , men det vanligt.

Så separera är inte synonymt med att barnen slipper växa upp i en dåligt förhållande mellan vuxna.

Det är i högsta grad relevant, eftersom följden av skilsmässan nästan alltid blir att föräldrarna skaffar nya partners, och barnen måste bo med en ny och främmande person som de inte har valt, och som ofta bara tycker att de är i vägen. D.v.s. barnen kommer ur askan i elden. 

Om ett par föräldrar inte längre känner gnistan, men ändå INTE tänker försöka träffa nya partners, så kan de ju bara ha var sitt sovrum, och dela upp sina liv lite mer annars också. Men fortsätta tillsammans som barnens föräldrar under samma tak, och vara ett par utåt sett. Då finns inte behövet av att vända upp och ned på allting för barnen. 

Är tillsammans med min fru för barnens skull.

Gillar henne som kompis och vi bråkar inte. Kan sitta och prata och ha trevligt. Men mer än så är det inte.

Konsekvenserna om vi skiljer oss skulle bli stora för barnen. Dom har det bra som det är nu. Det får fortsätta så.

Nu är det ju inte alltid att relationen är toxisk och olycklig. Finns många relationer där kärleken bara dött men där båda är vänner.

Klart att ett barn skulle må bättre av att bo med sina två föräldrar som ändå kämpar och tycker om varandra även om kärleken är död. Såklart barn vill bo med båda sina föräldrar! Där skiljer mans of för sin egen skull. Vilket inte är fel. Men att alltid hävda att barn mår bra av att föräldrar går isär som tappat stinget är fel. Det säger man bara för lätta sitt dåliga samvete