Börja aldrig någonsin med att konfrontera!
Vilket visar sig gång på gång i denna och i alla liknande trådar.
Om man vill få reda på så mycket som möjligt om sanningen måste man börja i andra änden i stället för att omgående konfrontera.
Grips inte av panik, agera inte på känslor och snabba impulser, särskilt inte när det har gått en längre period eftersom det då absolut inte brådskar.
Innan man konfronterar måste man alltid skaffa sig så mycket information som det bara är möjligt och för det krävs det nästan alltid god tid och att man får möjlighet tänka igenom om/vad man vill ta reda på, hur man ska gå tillväga, finna vägar till information och vilka konsekvenser det kommer att få.
Sedan när man verkligen uttömt alla möjligheter att skaffa information och när man tänkt igenom saken noga så kan man göra en klok avvägning om man ska konfrontera eller inte.
Om man börjar med att konfrontera när man själv saknar all info så möts man självfallet av förnekanden och nej, åtminstone i minst 99% av fallen.
Att förvänta sig ett annat utfall, att inbilla sig att man ska mötas av hela sanningen, när man själv inte har något att komma med, är ju bara så obegåvat.
Om ni verkligen älskar varandra, och om det är ömsesidigt från båda, och det har fungerat bra mellan er under de fyra år som har passerat så är det väl ganska givet att ni ska gå vidare med er ömsesidiga kärlek och med ert förhållande.
Om något hände för fyra år sedan, varför ska det få förstöra era liv i dag?
Nu verkar du ju inte ha en aning om ifall något hänt eller inte, men du verkar trots allt fortfarande bära på misstankar, men tyvärr har du valt att försätta dig själv i en situation där du nu inte längre har några möjligheter att få hela eller ens delar av sanningen.
Allt ligger hos dig själv.
Kan och vill du komma över dina misstankar, vill du gå vidare i er relation, ja då måste du hantera det på ett sådant sätt att du kan släppa alla misstankar och gå vidare på ett sätt så att du kan låta din kärlek flöda fritt för att utveckla er relation i rätt riktning.
Men det där kan ju bara du själv veta.
I de allra flesta fall som det finns tecken eller uppstår misstankar om otrohet så ligger det åtminstone något i det.
Åtminstone i de allra flesta fall där det inte är någon stark eller osund svartsjuka som ligger bakom misstankarna.
Men ert fall kan självfallet vara ett av extremt få undantag.
I så fall är det givetvis inga problem alls för din partner att vara helt öppen och ärlig med dig, utan att dölja någonting, men i stället gå före, visa stark vilja och engagemang, för att reda ut och förklara saker och ting, väl beskrivande och på ett fullständigt trovärdigt sätt, så att saken är helt utredd för er alla tre inblandade personer och på ett sätt så att du känner dig helt tillfreds med allt.
Om han inte på eget bevåg verkligen vill ta initiativ, inte vill ge precis allt för att göra detta, för din skull och för er relations skull, så borde dina misstankar bli väldigt mycket starkare.
I min värld skulle jag då dra slutsatsen att han faktiskt har gjort något som inte är ok och jag skulle nog förutsätta att han hade varit otrogen. Så brukar det ju vara i sådana fall.
Tyvärr brukar det oftast också vara mycket värre än man vill tro och väldigt mycket värre än vad ens partner någonsin vill erkänna.
Nästan alla fall av otrohet som blir avslöjade efter en tid, eller kommer fram så småningom på något sätt, är tyvärr i verkligheten mycket allvarligare och mycket mer omfattande än vad de först verkar vara.
